Varför slår man eller på annat sätt misshandlar sina barn?

Nehej... ingen som har något att säga??

Nej, vad ska man säga. Det är nästan mer regel än undantag att kvinnor stannar/går tillbaks till män som misshandlat ellerr utnyttjat deras barn sexuellt. Det är vidrigt och obegripligt. Finns inga enkla förklaringar.

Men hur kan hon få ha kvar de två små barnen? de två äldsta fick omgående flytta till sina pappor och trotts många anmälningar från grannar och andra så har hon dessa två kvar. Hur funkar det med socialen? Finns det något sorts terapi eller så? Jag vet att hon går på samtal flera gånger i veckan och står under utredning men hur mycket krävs det för att se att barnen far riktigt illa? ska hela deras barndom förstöras räcker det inte att de sett syskon och mamma blivit halvt ihjäl slagna, nu står de under mammans vrede fan vad ont det gör i ens mamma hjärta att höra sånt här.

Jo jag vet att det är vanligt att man stannar i en såhär dålig relation, men även där borde socialen göra något!

Nej jag griper väl efter halmstrån här, jag vet att det är svårt att förklara.

Tillskillnad vad man läser här på FL, så är det mycket svårt att tvångsomhänderta barn. Hur det är i det här fallet kan man ju inte utan insyn veta. Kanske har inte socialtjänsten kännedom om allt det som du har kännedom om...

I frustration över att man själv är en misslyckad förälder?

+ en hel drös andra i och för sig för oss "vanliga" ofattbara anledningar men i deras värld helt klart relevanta anledningar!

Om man själv aldrig varit i situationen där man blivit fysiskt eller psykiskt misshandlad kan man aldrig någonsin sätta sig in i hur det förändrar en som person.
 Det är så lätt för en utomstående att säga hur man själv skulle göra i samma situation. Jag vet vad jag sa innan jag hamnade i den situationen. Jag skulle ju aldrig hamna i den situationen för det var jag alldeöes för stark för- Nu fick inte jag stryck jag blev psykiskt misshandlad men det är samma sak i stort sett utom att det som  får stryk ofta blir utsatt för båda delarna-

Och varken hennes eller barnens situation blir bättre av att vännerna vänder henne ryggen.
    

Sant

Dessutom tror jag steget att misshandla sina barn kan ligga närmare än man tror, vet själv hur sjukt dåligt jag mådde av mobbningen på mitt jobb, fick då en sk utmattningsdepression, dvs att jag blev enormt känslig för ljud, stress, arg, ledsen och tom om vartannat samt att jag har en brötig liten son med diagnos, nu har jag en helt underbar sambo som tog hand om sonen när jag inte orkade...Men hade han inte funnits vet jag inte hur jag tagit det, man kan aldrig veta...Det är lätt att säga "jag hade aldrig" men jag tror att de flesta skulle kunna i rätt/fel situation och med tillräckligt mycket påfrestning.

psykisk ohälsa och psykisk nedbrytning kan göra värre skada än man tror.

(bortser nu från sadisterna som tex i Baby P´s fall) Det känns som det är något helt annat.

Barnet kan ju av rädsla för den där mannen säga att mamman slår bebisen (det kan vara han som slår men av rädsla för att själv få stryk säger barnet att mamman slår). I ett desperat försök att få berätta för någon om saken. Och även om det inte är så, så är det ju bra om socialen får kännedom om saken och kan agera. Gör de inget så polisanmäl mamman då.

Varför är en fråga jag många ggr ställt mig själv då det gäller sjuka beteenden men med åren har jag insett. Det är bortkastad tid, jag kommer aldrig kunna förstå en sjuk människa,  Iaf inte till denna grad.

Jag själv har levt i svår misshandel men jag tog mig ut från det efter många års helvete. Jag minns att jag var stolt över att jag ALDRIG lät min sorg, ilska, frustration, smärta osv gå ut över barnen. Att jag var en fantastisk mamma hur än jävligt jag hade det.
Vad det sitter i kan jag inte förklara...hade jag starkare psyke, var det inte tillräckligt många år...osv. Ingen aning men samtidigt spelar det inte så stor roll.

Att man sedan som misshandlad mamma börjar  slå sina barn i retur av vad mannen gjort...nej jag kan inte förstå men samtidigt vet jag att man kan bli väldigt sjuk av att hjärntvättas och straffas år efter år så inget förvånar mig egentligen men självklart tycker jag att det är oerhört tragisk.

Det jag skulle göra idag är att vara rak och ärlig. Jag skulle aldrig sticka under stol med vad jag vet, känner, upplever och tänker i såna här frågor för barn har bara oss vuxna att lita på och om jag inte gör vad jag kan och står upp för ett barn, vem gör det då?! Jag kan faktiskt vara barnets enda livlina. 

Sen när det gäller socialen. Ja det kan gå i tjära. Ingenting sker och frustrationen ökar men man får ändå inte sluta bry sig.
Jag an ta ett ex som är ganska färskt.  
Jag hade tills nyligt en bekant som visa sig ha stora alkoholbesvär. Det var en mamma med bla ett spädbarn. Detta barn levde i stor fara och utsatts ständigt för riskabla situationer. Många såg på vilket jag tycker är helt åt hevete, men jag kunde inte se på. Jag skulle aldrig kunna se mig i spegeln igen om jag visste att jag aldrig försökte göra något.

Jag kontaktade socialen. Gång på gång! Ingenting hände!
Mamman söp bort sitt omdöme totalt, slocknade, lämnade lägenheten osv, Hon satt spädbarnet  i många farliga situationer.
Efter ca 1/2 års påringningar till socialen, i snitt 1 samtal/vecka så ingrep dom.

Jag vill tro att denna mamma eg. månade om sitt barn och ville det allt väl men hon hade så stora problem med alkoholen och klarade därmed inte av att vara en sån förälder som krävs för att måna om ett barn.
Kanske det kan bli likadant med mammor som lever i misshandel, att vissa får såna problem så dom börjar straffa sina barn också. Nog för att det redan är ett straff för ett barn att ha en förälder som väljer att bo kvar under såna omständigheter.

Men ang. socialen. Det är inte alltid lätt och jag vet inte. kanske dom gör sitt bästa men det flera ibland?! Det enda jag vet är att vi vuxna ska göra allt vad vi kan för att skydda oskyldiga barn och hur än meningslöst det känns så ska vi fortsätta att ringa och ringa tills dom ingriper.
 

Jag vet hur dåligt man kan må och jag vet vilken press det kan vara när livet är tungt, jag har med ett barn med dubbel diagnos. Jag vet hur tungt allting kan vara, hur fruktansvärt påfrestande allt kan vara men man får man inte ge upp och bara skita i allting, barn har EN enda barndom och den går aldrig någonsin att få tillbaka det spelar faktiskt ingen roll i min värld hur dåligt jag mår för man slår ALDRIG sina barn! Vi har ju en annan möjlighet till hjälp eftersom vi har diagnos, och vi precis all hjälp vi kan få och vår avlastning är helt underbar, vi kan ringa om det är super duper kris för bättre att vi kör honom dit där de har fantastiska resurser än att han har halvt ihjäl sina syskon.

Min vän/bekant vägrar ta emot hjälpen hon får, jag vill ju inte vända henne ryggen men när hon nekar till precis allt hon gör så känner jag bara förakt! Jag kan inte hur gärna jag än vill vara ett stöd, hon har stöd hos många men jag lider med hennes små små barn, VEM tänker på dom????

Det kanske är just det som skiljer oss från en del andra dvs att vi har ett kontaktnät och hjälp/avlastning att ta till. Många har inte det, och många vågar inte alt kan inte med att "förnedra" sig och säga att "Just nu är inte jag som förälder den bästa för mitt barn" vilket jag tror kan vara enormt svårt att erkänna.

Jag bara tycker att socialen är ju till för att hjälpa! De är inte till för att stjäla små barn från deras föräldrar som många verkar tro. En gång blev vi falskt anmälda, det är inte så länge sedan, jag blev först hysterisk och jätte ledsen, men sedan när vi kom dit så kändes det inte alls SÅ "farligt" som jag trott i och för sig så var det just falska anklagelser och vi fick brev OCH samtal ett par dagar senare om att ingen utredning gjordes och allt som sagt skulle tas bort och inget skulle sparas i register, men just den känslan när jag var där var ju att de ville hjälpa oss om vi behövde det, om vi kände att vi skulle behöva hjälp av något slag så skulle vi inte tveka att höra av oss! helt underbara var dom ju, och det är just det jag menar, varför tar man inte chansen när man ändå är där? Hon kan ju ansöka om stöd av något slag!

Nej jag kommer aldrig fatta.

Finns hur mycket som helst att skriva om ämnet och ingenting är enkelt eller fullt greppbart. Men, utifrån mina erfarenheter som jobbar många år med denna typ av problematik så kan jag bjuda på några tankar utifrån mitt perspektiv.

Varför lämnar misshandlade personer inte sitt förhållande?
Tror att det många gånger handlar om att man efter att levt i ett destruktivt förhållande är så pass nerbruten att man inte själv ser något allternativ. Självklänslan på botten och sociala nätverk som är körda till botten. Man vet vad man har men lämnar man det måste man vara stark för att bygga upp en helt ny tillvaro. Dessutom finns ofta känslan med i bakgrunden att man inte förtjänar bättre. Man har själv satt sig i situationen och kan inte ta sig ut utan hjälp. Hjälp som man måste börja identifiera sig själv som ett offer för att kunna söka och ta emot. Ingen vill se sig själv som ett offer. Därför intalar man sig själv att man kan skaffa kontroll över situaitonen och kämpar på.

Varför slår man sina barn?
Brist på funktionella allternativ. Lever man under stor stress och i en annars kaosartad situation så får man tunnelseende. Slår man så får man en direkt reaktion och resultet från barnet vilket sätter en i kontroll över situationen och den blir för tillfället hanterbar. Uppfostran kräver framförhållning och långsiktighet som inte finns när man själv upplever att man är i en akut situation att tappa kontrollen.
Väldigt få personer vill vara en förälder som slår, men har man inte möjligheten att se allternativen så är
det ett verktyg som finns enkelt tillgängligt och i stunden ger effekt (man återtar kontrollen över situationen).

Varför tar inte soc barnen?
Motfråga direkt. Tar dem och gör vad?
Sliter upp barnen från sin invanda (och hur illa det än låter, psykologiskt trygga och invanda miljö) för att säta dem i ett helt ny och okänd situation.
Lagstiftningen ger ingen möjlighet att göra något sådant sålänge det finns möjlighet att verka på hemmaplan.
Så länge det finns ett samrbete med föräldrarna och ett aktivt arbete som bedöms kunna leda till en acceptabel hemmiljö för barnen så är omhändertagande inget verktyg som kan/får användas. Enda undantaget är om barnens situation medför ett akut skyddsbehov.
Alla som jobbar med det här är väldigt väl medvetna om utsikterna för hur det går för placerae barn ser ut och prognosen är inte vacker. Därför drar man sig in i det längsta med att flytta ett barn från sin hemmiljö om det inte är absolut nödvändigt för att säkerställa barnets situation.

Om socialtjänsten kommer med nya lögner hela tiden så är det inte så svårt att omhänderta barn.
Socialtjänsten behöver bara 5 minuter på sig att yttra en lögn medan du behöver flera veckor på dig att motbevisa den.

Socialtjänsten påstår att:
Du missbrukar - Du går flera gånger i veckan till vårdcentralen för pissprov och motbevisar således lögnen.

Då påstår dom att du slår dina barn - Barnen får genomgå röntgen undersökningar och gå på BUP som tillsist intygar att det inte finns några belägg för att någon som helst misshandel sker.

När du spenderat flera veckor på att motbevisa detta säger socialtjänsten att du är psykiskt sjuk - Du genomgår utredning på psykiatrin som tar ca 2-3 månader och motbevisar även den lögnen.

Du har ingen känslomässig relation till dina barn - Nu blev det helt plötsligt svårare. Hur motbevisar man en sån sak? Jo, man samlar ihop brev från förskola, vänner, svenska kyrkan, öppna förskolan mm och försöker motbevisa det också. Dessa intyg är dock inte medicinsk bevisbörda och ses på med tveksamhet från rättens sida.

Kontentan av det hela blir att rätten till sist dömer att LVU ska slås fast eftersom det under sååååå lång tid funnits oro kring familjen.

Men du vet inte hur man mår när man har blivit misshandlad. Du vet inte hur man har blivit förändrad in i själen. Hur rädd och liten man känner sig. Hon väljer att umgås med mannen som misshandlade henne skriver du. Hur stor självsjänsla tror du ärligt att denna kvinna har? Tror du att hon tror att någon annan än den karl som nästan dödade vill ha henne? Hon tror antagligen att hon inte är värd något annat än honom för hon är bara skit för det har han lärt henne. Så han är snäll som förbarmar sig över henne typ.  Det med barnen kan komma av att hon är totalt maktlös och även rädd.

Jag tar inte ifrån er som sjuka barn att livet kan vara ett helvete och tugnt. men det kan inte jämföras med att ha blivit misshandlad och det går inte bara att rycka upp sig ur det. Framför allt inte om hon fortfarande umgås med karl som misshandlade henne.