God doesn´t make mistakes
TS och de allra flesta föräldrar till DS-barn och liknande reagerar på ett fullt naturligt sätt. Det är förjävla jobbigt att få reda på att det är fel på ens barn och då måste man hitta ett sätt att hantera det på. Vad gör man? Jo, man vänder det hemska till något positivt, man intalar sig själv att barnet är så speciellt och underbart och att det måste vara en gåva från ovan, att barnet är finare än andra barn. Jag hade nog också gjort det om mitt barn föddes med ett svårt funktionshinder; man gör vad man måste för att överleva liksom.
Sen gör ju det social sitt också - det är nog det mest tabubelagda som finns att vara annat än överklycklig för sina barn. Det ser man ju här på FL till exempel - skriver du att du inte älskar ditt barn så är du genast en hemsk mamma. Det gäller inte bara för föräldrar till barn med lagom antal kromosomer utan för DS-föräldrar också, naturligtvis. Innerst inne känner man kanske helt andra känslor än kärlek och glädje. Besvikelse är vad jag hade känt. Och ilska. Varför just jag?
Kort sagt: DS-föräldrar brer på med superlativ om sina barn eftersom de känner att de måste, både för att fortsätta lura sig själva och för att lura omgivningen.
Med det sagt är det inte konstigt att TS reagerar som hon gör i den här diskussionen. För övrigt är det rätt löjligt att känna sig kränkt över att en människa väljer att genomgå ett medicinskt test. Det handlar inte om någon annan än en själv i det läget, det borde väl vara solklart.
