God doesn´t make mistakes

Jag har inte läst hela tråden, bara de första sidorna, men jag undrar över en grej...

"Selektiv fosterdiagnostik"?

Selektiv abort har jag hört men jag förstår inte hur fosterdiagnostiken kan vara selektiv. Diagnostiken är ju bara en undersökning för att diagnostisera diverse sjukdomar och syndrom. Det görs inga val där utan man undersöker allt som går att undersöka innan födseln. Så hur kan den vara selektiv?

*lost*

Men då hänger jag inte riktigt med i resonemanget/debatten.

Du vänder dig inte mot de föräldrar som utför selektiv abort? Men du vänder dig mot undersökningen som ger dem svar på frågor som sedan ligger till underlag för deras beslut?

Ska man förbjuda mammografi eller andra medicinska undersökningar bara för att det finns människor som väljer att ta sitt liv när de fått sin diagnos?

Det känns så felriktat.

Eller för att hårdra det...

Är inte ett simpelt graviditetstest också en s.k. "Selektiv fosterdiagnostik" i så fall? Man kan inte göra abort utan att veta om man är gravid eller inte.

Men ALLA aborter är ju selektiva. Man väljer bort ett barn. Funktionsdugligt eller ej.

Det aborteras med all säkerhet fler normalstörda foster utan några diagnoser än det aborteras foster med DS.

Om det är det selektiva du är emot så handlar det ju inte om något annat än valet att göra abort.

Ja abort finns tillgänglig. Som ett redskap. Men vad jag fattat det som är du inte emot abort? Det finns ingen logik där.Vad är en annan sak?

Fosterdiagnostik görs för att upptäcka sjukdomar, missbildningar och komplikationer hos fostret. Utifrån den information man får kan man naturligtvis bestämma sig för att välja abort. Man kan även se kön och utifrån det göra ett val, dvs abortera selektivt.

Men man kan göra samma val helt utan att känna till något om barnets fysiska eller mentala förutsättningar. En gravid kvinna kan välja abort av många orsaker. Dålig ekonomi, våldsamt förhållande, oförmåga att ta hand om ett barn... osv. Orsaker för vilka man anser att fostret inte bör födas och leva som andra barn. Jag ser inte riktigt skillnaden där.

Gravt håller jag inte med om, det finns ett stort spektra där både mentalt och fysiskt.Ja någonstans måste man trots allt bestämma sig för om DS är ett funktionshinder eller inte. Forumet tråden är postad i heter Barn/Funktionshinder så jag antar att vi alla kan vara överens om att det är ett funktionshinder det handlar om.

Funktionshinder är en faktor som påverkar föräldrarnas och barnets liv, det går inte att säga annat. Därför är det något som kan tas med i beräkningen när föräldrarna väljer om barnet ska födas eller inte. Precis som taskig ekonomi, dåligt förhållande och tusen andra faktorer som kan spela in i det valet.

Jag ser att du själv tar upp andra faktorer som en förälder kan ha med i beräkningarna när man väljer om man ska behålla barnet eller inte.

Du skriver om normalstörda barns förmåga att hamna i klistret, våld, droger etc.

Det är just detta jag talar om. Det finns per faktum kvinnor som gör abort av den anledningen att de inte vill sätta ett barn till världen i det samhälle vi har. De tar med dessa faktorer i beräkningarna trots att det är väldigt spekulativt. Det är ju inte alls säkert att barnets liv kommer att bli fanders bara för att mamman är ung, arbetslös missbrukare. Men risken finns där. Tänk då vad man skulle gjort om man faktiskt kunde få en spåkula och se in i framtiden.

Med fosterdiagnostik kan vi trots allt se en glimt av framtiden, åtminstone ett mer begränsat spektra. Vi kan fortfarande inte vara säkra på om barnet kommer att ha en utvecklingsstörning eller inte eller om eventuella medföljande sjukdomar kommer att komplicera vardagen (hjärtfel osv). Men vi kan lättare kalkylera riskerna. Precis som en gravid som känner till sina ekonomiska förutsättningar kan kalkylera vilka risker ett eventuellt barn föds till.

En diagnos är endast vetskap/kunskap. Inte ett val. Valet gör varje gravid kvinna själv.

Det är din åsikt. Jag håller inte med.

Alla aborter görs till följd av ett existerande beslutsunderlag. Alla abortbeslut har en orsak. Det finns som sagt långt många fler faktorer än funktionshinder att ta ställning till.

Alltså... seriöst.

Ser du verkligen din dotter och andra med DS som en annan sorts människor?

Har de ett syndrom eller är de sitt syndrom?

Det finns många sjukdomar och funktionshinder som går utmärkt att leva ett fullgott liv med men som trots allt komplicerar valet om man ska behålla eller inte. Vissa av dem kan man upptäcka via fosterdiagnos, andra inte. DS är inte exklusivt i detta sammanhang. Och därmed är inte diagnostiken selektiv heller. Man kollar det man kan kolla. Så enkelt är det.

Alla aborter är "vanliga" aborter, såvida man inte menar de ovanligt sena som sker efter tillstånd av socialstyrelsen.

Visst kan abort vara selektiv och grunda sig på en diagnos fostret fått. T.ex. DS, ryggmärgsbråck, muskeldysmorfi, missbildningar (större som mindre). På vilket sätt skiljer sig just DS från alla andra diagnoser som påverkar livet med ett barn? För du kan väl inte förneka till att livet med ett funktionshinder skiljer sig från mängden?Jag får inte ihop dessa två inlägg. I det första kallar du "dom med Downs syndrom" för grupp. Och i samma inlägg skrev du om mångfald. Som om människor med DS skulle vara något slags eftersträvansvärd unikt folkslag som var utrotninghotat snarare än människor med ett syndrom.

I det andra svarar du givetvis på min fråga om hur du ser på detta syndrom. Man har syndromet, man är det inte. Precis som man kan ha ryggmärgsbråck eller andra missbildningar och sjukdomar som påverkar livet mer eller mindre. Funktionshinder påverkar livet. Därmed inte sagt att livet inte kan ha kvalitet och levas relativt normalt trots funktionshindret. Men det är ett funktionshinder och det finns människor som, om de kan, vill undvika att få barn med funktionshinder. De vill ha barn men de vill inte ha funktionshinder i familjen. Därmed väljer de abort. Det är inte ett beslut som tas för att utrota ett specifikt folkslag eller ens en grupp.

Föräldrarna har varken rashygien eller samhällsekonomi i åtanke när de tar sitt beslut. Det är ett personligt beslut över ett konstaterat faktum som påverkar deras och det väntade barnets framtid. Fostret har en diagnos som onekligen gör livet och framtiden annorlunda än vad man tänkt sig. Det är inte själva barnet de vänder sig mot utan det syndrom som barnet bär på. Ska de inte ha rättigheten att ta ställning till denna annorlunda prognos?