ragatan skrev 2011-09-01 08:03:39 följande:
Den här frågan diskutera ofta, och DS får vara symbolen för barn med funktionsnedsättningar. Dels för att DS är en av den få diagnoser man faktiskt kan se med dagens tester, dels för att i allmänhetens ögon är intellektuell funktionsnedsättning synonymt med DS.
I Dan mark är man så framgångsrik med sorteringen av personer med DS att de använder termen "utrotad" när de talar om hur få perspner det är som föds med DS. Inga andra diagnoser "botas" med "utrotning". Dessutom gör man inte kopplingen att det är personer med DS som "utrotas" inte diagnosen som botas och därmed "utrotas".
Valet om abort är personligt och ska så förbli. Men frågan är om inte allmänhetens attityd till personer med funktionsnedsättningar i förlängningen förändras till det sämre, i vetskap om att vissa diagnoser kan sorteras bort och därmed inte belasta det allmänna ekonomiskt/socialt. När samhällets resurser hårdnar klimatet och toleransen minskar för det avvikande. Ska man se det krasst, så kostar våra barn mycket mer än "vanliga" barn. och när fler ska dela på samma kaka, ifrågasätter man den svages rätt att smaka alls.
Den diskussionen saknar jag. Den som handlar om hur möjligheten att välja bort och sortera de barn som föds förändrar allas vårt sätt att förhålla oss till personer med funktionsnedsättningar.
Våra barn betraktas ur ett ekonomiskt perspektiv snarare än ett medmänskligt.
Man hänvisar till rätten om ett värdigt liv när man talar om att låta barn sorteras automatiskt innan födsel, men
och vad ska samhället i så fall göra åt det? Ska man inom sjukvården göra en intelligent uppskattning om varje persons prognos och utifrån den bedöma om det är värt att göra en insats (om det finns en god chans för tilllfrisknande) eller helt enkelt strunta i det (om odddsen till tillfrisknande är låga och chansen för permanenta funktionsnedsättningar stor) och låta dom dö?
Och vem ska avgöra om livet är värdigt? Jag som förälder? Samhället? Jag själv? Ett etiskt råd? Vetenskapen?
Vem vill ni ska ha rätten att avgöra om du ska leva eller inte?
För inte så länge sedan betraktades personer med intellektuella och/eller fysiska funktionsnedsättningar inte ens som människor. Det blir naturligtvis enklare att distansera sej om man inte betraktar personer med funktionsnedsättningar som människor, men det förändrar också synen på de personer som lever med funktionsnedsättningar, medfödda eller förvärvade.
Jag är för fri abort. Jag anser att varje individ har rätt att bestämma över sin egen kropp utan inblandning eller påverkan från samhället.
Jag är emot
rutinmässiga aborter av ex DS med slentrianmässiga slogans om "värdigt liv" och "jobbigt för föräldrarna".
En abort, av vilkan orsak det än är; ska aldrig vara rutinmässig.
Det är smärtsamt att välja bort ett liv, oavsett vilket liv, och det är så det måste vara. För liv borde vara heligt, inte graderat efter "nytta" eller "värdighet".
Diskussionen om sorteringen av människor handlar om så mycket mer än enbart DS, men den når sällan längre än till just DS.
Vilket alla förlorar på.
Varför kan vi inte skilja på ofödda foster och redan födda människor. Vi är flera som försökt få fram att en abort av ett foster med DS, INTE handlar om att se ner på levande personer med DS. Det påverkar inte deras människovärde överhuvudtaget.
Vilka "rutinmässiga" aborter? Aborter av foster med DS är inte på något sätt "rutinmässiga" och är säkerligen ett lika svårt beslut för föräldrarna att ta, som vilken annan abort som helst.
Hade jag kunnat ta utan att blinka,men så tillhör jag de där som blir totalt idiotförklarad när jag säger att jag hellre vill ha ett ds-barn än inget barn. Jag kommer inte göra några tester alls som gravid utom de rent elementära som kolla hur moderkakan ligger t.e.x. Om barnet har nåt "fel" intresserar mig inte,vi tar vad vi får. Och om det så har alla fel som finns när det föds är det älskat och efterlängtat! Ibland är jag så knäpp att jag tänker att jag på sätt och vis vill ha ett barn med nåt "fel". Jag skulle känna mig utvald som ni uttrycker det. Och bättre än här skulle det barnet inte få det. Jag har jobbat med utvecklingsstörda och cp-skadade barn och det är det absolut roligaste jobb jag haft. När jag ser såna barn som din gullunge bara ler jag. Hon hade turen att få födas och glädja sin omgivning-de flesta andra förnekas livet med allt vad det kan ge dem själv och andra.