All sorg ser ju olika ut och nu får jag säkert skit för detta inlägg men då får det väl vara så. Att förlora ett potentiellt barn (för det hann ju inte utvecklas så långt att vi kallar det barn) i v 8 eller 12 är säkert jobbigt på sitt sätt. Att förlora ett barn man hunnit leva med under flera års tid är mycket värre. Det går inte att jämföra en änglamamma med en annan, alla har olika bördor att leva med. Jag tycker väl kanske att man ska ha hunnit ha ett barn, dvs samma definition som andra pratar om vid v 22 eller liknande, för att kalla sig änglamamma. Jag är å andra sidan ingen änglamamma själv så jag vet ju inte hur jag skulle känna, men jag kan på sätt och vis känna att det är en stor skillnad mellan missfall i v 6 eller förlora sitt barn i cancer vid 8 års ålder. Så ja, nån slags gräns måste ju finnas.... Men det verkar ju inte finnas nån klar definition så i slutändan får man väl kalla sig vad man vill...