Berätta om era planerade snitt med tvillingar

Milla
För mig var det självklart efter första förlossningen att nästa blir kejsarsnitt. Tyvärr måste man först övertyga 3 läkare innan det blir godkänd. första tvillingen låg med huvud ner, andra med fötterna ner. Jag ville absolut inte ta någon risk. Snittet var planerad v 39, några dagar innan beräknad datum. En vecka innan snittet blir man kallad till sjukhuset för en informationsdag där man träffar läkaren och man får förklarat hur allt kommer fungera. Samma dag kom vi till sjukhuset på morgonen och strax efter ankomst gick vi ner till operationssalen. Jag fick bedövning och så tog det bara några minuter tills dottern föddes. De visade henne till mig och min man följde med henne och en barnmorska ut. Bara några sekunder (kändes som) senare kom min son och de la honom direkt på mig. jag hörde efteråt att dottern hade problem med andningen och det var därför de tog ut henne. Sedan kom de tillbaka och la henne också på mig och vi väntade tills läkaren sydde ihop mig igen. Under hela tiden hade jag en sjuksköterska bredvid mig som berättade vad som händer. Sedan blev vi rullade till ett annat rum där vi fick ligga och beundra våra småttningar. De försökte att få de att dricka från bröstet. Efter en timme eller så rullade de oss till avdelningen. Jag gick upp för första gången efter 4 timmar. Det gjorde ont men det går. Jag hade mycket mer ont efter första förlossningen. Efter en vecka kände jag inte längre att jag blev snittad. Vi stannade 2 nätter och gick sedan hem.

Lycka till!

Twinkies Åh tack för att du delade med dig! Verkar som ni fick en lugn och fin förlossning. Jag känner att jag absolut inte vill föda vaginalt och hoppas att jag får ett snitt beviljat. Tack igen!

Hej,

För mig såg det ut att bli snitt sedan vecka 30 eller så, båda låg i sätes/tvärläge. Visst fanns det möjligheten att de skulle svänga sig, men det bedömdes som osannolikt. Det slutgiltiga datumet slogs fast i början av vecka 38 till 38 + 6. Vi åkte in på morgonen, fick vänta ett tag och efter ca tre timmar var vi i operationssalen. Förberedelserna (dropp, tvätt och annat) tog ca 30 min, sen kom min man och gynekologen som opererade in. Det tog ca 10 min att få ut flicka ett, det gjorde inte ont men kändes konstigt när de böka inne i en. De putsa och vira in flickan och efter ett par min låg hon på mitt bröst, flicka nr 2 kom 4 min senare. I ca 10 min fick de ligga på mitt bröst och sen gick de bort för tvätt och mätning med min man medan jag syddes ihop. Jag mådde ok, men darra och fick klåda av morfinet. Det tog väl ännu en kvart att sy ihop mig och sedan fick jag ligga ensam på uppvaket en timme. Under tiden hämta de upp ett foto på flickorna och min man med deras strategiska mått.  Efter en timme flyttades jag till avdelningen och fick vara med min lilla familj. Jag fick gå upp på kvällen men fick duscha först nästa morgon. Kräktes en del av morfinet men mådde egentligen inte farligt illa. Vi stanna fyra nätter, skulle själv ha velat åka hem efter tre men ena flickan var litet gul så de ville följa med henne. Var efter en vecka nästan återställd. Rekommenderar planerat snitt till alla :).

Massivattack- låter också som en jättefin förlossning. Tack snälla för att ni delar med er!

Hej

Hade planerat snitt på SÖS stockholm i veckan 38+4 men de höll på att komma i vecka 29. Jag var superrädd för snitt och fick komma till snittmotagning på SÖS. Där fick jag träffa en helt underbar manlig barnmorska som sedan var med på snittet. Snittet planerades i v 30 då min son låg i säte och sedan även dottern. Snittet gick helt super och jag hade inte speciellt ont efteråt med de smärtstillande man fick.
mvh jeanette

Tv 1 låg i säte hela graviditeten och vid ul i v 36 så gjorde även tv 2 det och då beslutades det om ks. Dom kom i v 38 vid skrev in oss på fl den 23 mars fick träffa kirugen och nakossköterskan på eftermiddagen och kl 7,00 den 24 mars så rullades jag ner till op . Fick dropp och bedövning och tv1 såg världen 8,14 och TV2 8,16. Jag förlorade mycket blod och fick separeras från grabbarna efter snittet och ligga på uppvaket i 3 timmar innan jag fick komma ner till fl och träffa mina grabbar. Jag hade gärna fött dom vaginalt som jag gjort med mina två stora men det gick ju inte pga säte.

Våra tvillingar är snart 1 år. Känns helt galet att det här året har gått så fort...De låg typ hela tiden i sätesläge. Snittdatumet bestämdes till v 39 (tror det var i vecka 37 som det beslutet togs). Hade graviditetshepatos så det fanns en liten risk att snittet skulle göras tidigare än så men det behövdes aldrig. Vi infann oss på sjukhuset klockan 7 på morgonen. Fick lite sista information på vårt rum (familjerum) och sedan gjordes vissa förberedelser där. Klockan 8 åkte vi ner till operationssalen. Jag var inte alls så nervös, konstigt nog. De fick kämpa ett bra tag innan de fick epiduralnålen instucken men det var nog det enda som var lite obehagligt. Klockan 9 föddes tjejen och 1 minut senare hennes bror. Båda två skrek och det var härligt att höra eftersom vår förtfödda hade svalt fostervatten vid födseln och aldrig skrek. Det är ju inte alls alltid barnet skriker men det kändes ändå som om nåt fattades den gången. Men inte nu alltså och tjejen fick ligga på mitt bröst i några minuter. Sedan fördes jag till uppvakningsrummet där jag låg i nån timme. Mådde inte så bra där ett tag men var ändå överlycklig!

Hoppas allt går bra för dig också! Lycka till!

Jag fick mina tvillingar i Mars i år. Min etta låg i säte från första ultraljudet till det sista, Efter det (tror det var v.36?) så belutades om snitt och en remiss skickades till sjukhuset. Dock blev det missförstånd och jag blev istället kallad till ett "samtal" och min man ringde till slut och frågade om ifall de menade att snittet skulle läggas då eller om det var ett samtal med information inför snittet. Men de hade trott att det var jag som önskade snitt, så det var väl typ nåt aurorasamtal de hade planerat. I hast fick jag då ett datum som var bara någon dag senare, i v37+6.

VI skulle vara inne på KS klockan 07:00 på morgonen. Ungefär klockan 2 på natten innan, när jag till slut lyckats somna så gick vattnet.... Så det var bara att åka in tidigare och kolla att allt var ok och sedan få ett litet vänterum där vi fick försöka sova lite innan vi kunde få plats där vi skulle skrivas in på morgonen. Det var lite stökigt... FIck tid för snitt runt 11 på morgonen, och hade börjat få lite värkar så jag fick Bricanyl.

Jag var inte så förtjust i att opereras eller att stickas i ryggen, så jag upplevde det som lite jobbigt, men personalen var väldigt trevlig och duktig. Snittet gick fort och allt var bra med tjejerna, de vägde 2600 resp. 2700g.

Efter snittet kom vi till uppvaket där man får ligga tills man kan börja röra sig lite då bedövningen släpper. Vi fick ha med oss tjejerna så länge min man var där med oss och det fungerade, de var väldigt tydliga med att där var de hans ansvar och behövde han hjälp måste han upp till vår avdelning där vi var inskrivna.

Vi stannade sedan 4 nätter, det kändes bra för oss, även om vi hade en son hemma som väntade. Det var lite jobbigt att komma igång att röra sig, men efter en vecka eller så kändes det ok.

Jag skulle bli igångsatt i vecka 38 + 0 gjordes UL på morgonen tv 1 Nathalie hade då vänt sig med rumpa ner. Hade legat med huvud ner hur länge som helst. Sattes upp en operationstid dagen efter. Vilket nog var de bästa för hann inte tänka över det speciellt mycket. Kl. 10.00 skulle vi vara där dagen efter. var tvättning och förberedelser för snittet. Kl. 12.00 började mina förlossningsvärkar. Hade haft sammandragningar sedan vecka 25 och åkt in till förlossningen 11 gånger. Men när det är på riktigt känns det verkligen. Kl. 13.00 kördes jag ner till operation. Var hemskt då jag fick värkar var tredje minut. Skulle läggas över på operationsbordet vilket var väldigt svårt att ligga på en liten brits med starka förlossningsvärkar och för jag vägde 144 kg. Pappan till flickorna kom in i operationskläder. Satt där vid min sida och höll mig i handen. Foster vatten började sippra ut. Jag är väldigt spruträdd, en nu nål sattes rakt in i handleden gjorde skitont. Men inget emot bedövningssprutan. Jag fick panik gjorde skitont samtidigt som mina värkar höll på. Dom försökte ge mig lustgas men paniken blev ännu värre p.g.a masken. Fick då något slags morfin tror jag. Blev lugn och bedövningen gick in. Det värsta var att narkosläkaren hade en lärning där som skulle ge mig sprutan trots min rädsla. Men när väl bedövningen var lagd gick det bra. Nathalie kom först, hade lite problem med andningen. Sambon följde med när dom undersökte barnen. Emelie tv 2 satt väldigt högt upp. Så de fick typ gräva ut henne under mina revben.Fick träffa båda barnen innan dom körde upp mig till uppvaket. När dom snitta mig kom dom också emot ett blodkärl så förlorade mycket blod. 4 liter enligt dom. Var väldigt svag efteråt. Låg på uppvaket själv i 2 timmar. Längsta tiden i mitt liv kändes de som. Hade väldigt ont efteråt så var mycket smärtstillande efteråt. Fick med dropp så livmodern skulle dra ihop sig snabbare detta gjorde sjukt ont.

Min förlossning var typ som min graviditet. Jag led från vecka 2 till sista minut.

Åh vilken bra tråd tack för att ni delat med er. Jag ska göra kejsarsnitt imorgon då ska mina tvillingar komma så då har jag också en historia att dela med mig.

Min största skräck var snitt så jag har inte så positiva upplevelser tyvärr...

Jag har fött storebror vaginalt och det var en fantastisk upplevelse Oskar slutade att växa i v.32 och jag fick gå på täta kontroller (de är enäggs) ingen hade då sagt till mig hur förlossningen skulle bli, inte mer än att det är en riskgraviditet och risken/chansen för ks finns alltid. På TUL i v. 36+3 hade han inte växt nånting från v.32 så då beslutades det om snitt 2 dgr senare (36+5) för dom visste inte om han skulle fixa en vaginal förlossning, han var TV2 och låg i säte så det kunde ju vara lite kämpigt.

Samma dag som snittet planerades (36+3) fick jag träffa en narkosläkare som berättade hur det skulle gå till, jag jag hade sån ångest då att jag inte visst vart jag skulle bli av. Egentligen skulle jag bli inlagd dagen efter men jag vägrade, ville sova hemma innan snittet så jag inte skulle stirras upp av sjukhusmiljön yttligare. Jag fick ringa till KK på kvällen för att höra efter vilken i ordningen jag skulle bli ( i Lund har de bara planerade snitt på fm, 3 st), jag skulle bli nr. 3 och fick veta att jag skulle vara där kl. 8. Jag hade fått hem desucutan för att tv'ätta mig innan jag kom dit. När vi kom dit fick vi sätta på oss "sjukhuskläder" och jag fick kateter, sen blev allt försenat och jag fick gå omkring sådär i flera timmar. När det väl var min tur och vi skulle gå igenom slussen till operationssalen låste det sig helt för mig, jag kunde inte röra mig, inte lyfta fötterna, jag blev helt paralyserad och panikslagen, det värsta jag någonsin varit med om. Sköterskor och annat folk fick knuffa in mig och sätta mig på sängen för att få en spinal lagd. Det var inte det lättaste att kuta med ryggen med en gigantisk mage. Efter 30 minuter lyckades dom, jag satt bara och hoppaade och skrek, musklerna i min kropp ballade ur helt, så dom fick ge mig lugnande. När spinalen väl var lagd gick allt på ett kick. Edvin kom strax innan 12, 2600g och Oskar kom två inuter senare med 1952g. Jag fick se båda barnen, medans de togs om hand syddes jag och rullades till uppvaket. Där fick jag ligga i två timmar medans pappan var med barnen. De kom till neo och sondades direkt pga "oskars litenhet" som det stod i journalen. När jag kom ditrullandes i sängen var de mätta och påklädda, jag kände mig så utanför, jag behövdes ju inte... Det var jättejobbigt. Sen fick jag ligga på "eftervården" ensam, pappan fick inte ligga kvar och barnen var flera våningar iväg på neo. Det var hemskt. Vid minsta signal från dom små skulle jag masa mig upp ur sängen natten igenom och gå bort till dom, självklart ville jag det, men att bara resa sig upp och gå dit tog säkert 20 minuter. 

Vi stannade kvar på neo i 5 dagar, jag hade ganska ont men slutade helt med smärtstillande efter 1 dygn.

Att snittet i sig var så jobbigt berodde på min oerhörda rädsla. Bara tanken på att nån ska in och karva i min kropp, sticka mig med nålar och sen bara tejpa ihop mig igen gör mig svag. Sen var det också oerhört jobbigt att ingen tog min rädsla på allvar. Varje gång hos läkaren/bm när jag berättade om hur fruktansvärt rädd jag var sa dom -det klarar du, man klarar med än man tror. -Det ska du inte tänka på nu. Eller -Du måste tänka på barnen. Självklart tänkte jag på barnen, men nån måste tänka på mig också! Sen blev jag av någon/några läkare lovad att jag skulle få lugnande om jag inte pallade, för att av nästa avfärdas helt med -Det förstår du väl att du inte kan få, det skadar ju barnen. (Nu fick jag ju som tur var det ändå för dom märkte att det inte gick). Slutligen var det ju ändå tur att det blev snitt, med tanke på att oskar var så liten samt att han låg i säte och hade navelsträngen två varv runt halsen, så risken hade ju varit akutsnitt för honom ändå även om jag fött Edvin vaginalt.

Jag tror alldeles säkert att du får en positiv upplevelse av ditt snitt om du får det beviljat. Du verkar ha en helt annan inställning än mig Får man fråga varför du inte vill föda vaginalt? 

Mina tjejer låg i säte/tvärläge båda två sedan vecka 27. I vecka 35 var vi på rutinläkarbesöket där det tas beslut om snitt eller vaginal förlossning. Då låg de fortfarande i säte/tvärläge så då beslutades det om snitt och datumet bestämdes till 1,5 vecka senare, då var jag i vecka 36+4. Dagen innan snittet fick vi komma in till förlossningen på inskrivning, ultraljud, CTG bl a. Fick med mig tvättsvampar med desinfektionsmedel hem att duscha med på kvällen och nästa morgon. Åkte in till förlossningen vid 8-tiden på morgonen och jag fick dropp m m. Kl 12:00 plockades första flickan ut, barnmorskan höll upp henne och gick sedan ut med henne och pappan följde med ut. Kl 12:02 var andra flickan ute och en andra barnmorska höll upp henne och gick sedan ut med henne också. Jag syddes ihop och sen kom en barnläkare och förklarade att första flickan svalt fostervatten så hon hade svårt att andas så de hade lagt henne i en öppen kuvös på neonatal med CPAP och en sug för att få ut fostervattnet. Jag fick min andra flicka på bröstet en liten stund, sedan kom läkaren tillbaka och sa att de beslutat att lägga in även henne på neo med glukosdropp eftersom hennes blodsocker var lågt och hon var rätt liten (2050 g och 45 cm) så sen låg jag där på uppvaket utan barn. Kl 16 rullade de upp mig på BB, min säng kördes in på neonatal så jag fick titta på mina flickor som låg i vars en vagn. Elin med dropp i huvudet och Alicia med slangar överallt. Sedan åkte jag upp 2 våningar till BB utan barn. Där sa de att de skulle ta bort min kateter kl 8 nästa morgon och att jag då skulle få åka ner till mina flickor. De tog min kateter som utlovat men sedan var jag tvungen till att kissa innan jag skulle få åka ner till dem. Det gjorde jag kl 13 och när jag hade gjort det sa de att jag skulle kissa EN LITER innan jag fick gå upp ur sängen och åka ner till barnen. Jag blev helt ifrån mig efter att ha väntat på att träffa dem i ett dygn. Då var det en personal som lovade köra ner mig i rullstol till neo. Där fick jag lära mig att sondmata barnen medan de fick börja träna på att amma. Sedan fick jag pumpa så mjölken skulle komma igång. När barnen var 2 dygn gamla fick de komma upp till mig på BB mellan matningarna. När jag blev utskriven från BB efter 4 dygn flyttade vi ner till ett familjerum på neonatal där vi stannade i 3 dagar innan vi kunde åka hem med fortsatt sondmatning hemma och med hemsjukvård i en månad då barnsjuksköterskor kom hem till oss och vägde och mätte barnen och ordinerade mängden ersättning de skulle ha, först i sonden och sedan i flaska utöver det de fick i sig vid amningen. Nu är de 2 år gamla och minst lika stora som andra 2-åringar.