Thursday skrev 2011-10-14 20:03:21 följande:
Vilka då "dom"?
Ett öppet brev från torg till torg
”Vi är de 99 procenten. Vi är de som vräks från våra hem. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi drabbas av miljöförstöringen. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan de andra 1 procenten får allt. Vi är de 99 procenten.”
Det personliga är politiskt. Det var parollen för 70-talets feminister. En sån oerhörd klarsyn i ett enda slagord. Med ”det personliga är politiskt” menade feministerna, att det du upplever själv i ditt vardagsliv inte är en isolerad känsla, utan att du delar denna livssituation med många andra. Att det du upplever personligt är strukturer, det är i högsta grad något politiskt. Och att sättet att förändra våra enskilda vardagsliv går genom att agera kollektivt politiskt. Att lyfta våra livssituationer är politiskt.
Det individuella är politiskt. Så ser den nyliberala högerns ideologi ut. Vi ska skolas in att bli ekonomiskt nyttomaximerade rationella aktörer där hela vår livssituation ska reduceras till en fråga om individuella val: vi ska välja skola åt våra barn, välja elbolag, välja pensionsfond, välja karriärsväg, välja representanter att föra vår talan. Alla ska tänka på sig själva, göra det som är bäst för dem, göra personlig karriär, roffa åt sig det man kan. Men alla kan inte lyckas, alla kan inte ta sig fram – det finns inte plats för alla uppe i toppen. Istället individualieras våra misslyckanden, våra problem, vår svårhet att få ekonomin att gå ihop, vår växande känsla av osäkerhet i livet: våra osäkra anställningar, köandet efter en bostad, skulderna till banken.
Den ekonomiska krisen raserade hela denna nyliberala ideologi. Den globala protestvågen lyckades bryta igenom och föra fram andra berättelser, visa på en annan verklighet. Från torg till torg världen över gick folk ut och protesterade mot ökade levnadskostnader, arbetslöshet, bostadsbrist och en osäker framtid. Tahrir i Kairo, Puerto del Sol i Madrid, Syntagmatorget i Aten, Rocherfeld Boulevard i Tel Aviv, Wall streets Liberty Plaza i New York. ”Vi tänker inte betala eran skuld”, har det gemensamma budskapet varit till parlament, banker och storföretag – varför ska vinsterna privatiseras, men skulderna socialiseras? Alla dessa torgockupationer har byggt upp till den globala aktionsdagen 15 oktober – förenade för en global förändring.
Ekonomisk ojämlikhet
“Det är att säga ‘klasskrig’ på ett väldigt ödmjukt sätt” (Laurie Penny om begreppet 99%)
Det sprids många bilder från Occupy Wall Street just nu. Roliga slogans, lustiga människor, inspirerande och tokigt om vartannat. Men det finns andra plakat som spelat betydligt viktigare roll där, men som inte synts på samma sätt här. Det är alla de tusentals människor som tagit en bit kartong och skrivit ner sin livssituation på den, som gått ut på gatorna och synliggjort sina problem. Det som framstått som ett individuellt problem har när de mötts på gatan bildat ett mönster. ”Ni sitter i samma situation som mig”. Det personliga blir politiskt. I det ögonblicket brister nyliberalismens ideologiska hegemoni.
Journalisten Ezra Klein beskriver alla de personliga berättelserna på plakaten på Wall Street:
”Detta är inte slagord mot systemet. Det är inte anarkistiska manifest. Det är inte uppmaningar till en revolution. Det är små berättelser från folk som har följt spelreglerna, gjort som de uppmanats göra och som inte fått nått för det. Eller än värre, de har tiotusentals dollar i skulder på grund av det. […] Den översta 1 procenten i samhället får 24 procent av inkomsterna i nationen och äger 40 procent av rikedomen i landet. Det är därför jag tar Occupy Wall Street – eller mer specifikt ’Vi är de 99%’-rörelsen på allvar. Det finns en enorm massa folk som har fått det sällsynt svårt just nu. Och det finns en liten grupp som har fått en sällsynt stor del av kakan just nu. Det låter inte som ett stabilt läge”.
Det är här vi har något att lära oss från Occupy Wall Street, hur de arbetar för att synliggöra ekonomisk ojämlikhet, det vill säga klassamhället. Att de rikaste 400 amerikanerna har mer rikedom än de fattigaste 150 miljonerna. Och vilken rasande takt dessa klyftor växer. Dessa plakat, berättelser och röster fungerar som en militant undersökning och synliggör livssituationen för hur folk drabbas av den ekonomiska krisen.
