Hej!
Jag skulle så gärna vilja att du såg mig. Att du involverade mig i företagets aktiviteter. Att du tog dig tid för att lära mig sådant jag kan ha nytta av. Att du berömde och bekräftade mig när jag gjorde något bra.
Jag skulle så gärna vilja ha min egen lilla plats på företaget, kunna få känna att du vet att jag finns och att mitt arbete är meningsfullt och gör skillnad.
Kände att jag ville skicka ett till.
Till någon:
Hej.
En gång log du mot mig på det där fantastiska sättet, din blick hakade fast i min och du såg mig. Jag vill ha en repris i verkligheten.
Det går många uttjatade repriser i mitt huvud, uttjatade är de för det var så länge sedan du gav mig nytt material att spinna en väv av fantasier kring. Ett är jag säker på; du har ingen aning om vilken roll du har i mitt liv, att jag har fantasier om dig. Två är jag säker på; du har inga fantasier om mig.
Jag vill att du ska sitta för nära igen, så där som du gör bara för att du inte tänker på det och jag gör för att jag tänker jättemycket. Ditt ben som nuddar mitt, dina andetag i mina öron. Jag kan inte smyga mig närmare utan att verka galen. Och jag vill ju inte avslöja mig.
Men snälla; tala med mig, så där lugnt och mjukt. Jag skulle vilja spela in din röst, så jag kan ha den hos mig när jag ska sova. Titta på mig, så där att tiden klipps sönder och allt stannar upp. Luta dig framåt, några centimeter bara så jag känner din varma andedräkt mot ansiktet. Sära lite på läpparna, iaktta mig tyst, smek mig försiktigt över kinderna och över håret, dröjande. Sådär som att det inte råder något tvivel om att jag finns. Visa att du kan vara bestämd, håll om min nacke och säg att jag ska lita på dig och göra som du säger.
(Här avbryts mailet abrupt, allt för att Familjelivs stackars besökare inte ska behöva bli ofrivilliga åskådare till Hemligheter.)