Brukar ju gilla när måndagen och arbetsveckan börjar närma sig, men just idag känner jag istället lätt panik och funderar ut strategier för att kunna undvika dig. Ingen av dom kommer att vara tillräckligt säkra, vill inte heller smyga runt mina platser som en fegis. Men inte heller hamna öga mot öga med dig.

Om jag lyckas den här veckan så kanske nästa kommer att bli lättare. Får se om den teorin stämmer.

Visst är det så, många med känslor som inte går att kontrollera. Får mig nästan att undra om det här skall behöva vara så svårt, borde inte kärlek vara lätt och härligt...istället för alltför ofta ångestladdat. Tänk om det inte finns lösningar på våra situationer i tråden, utan att de nästan alla bara kommer att blekna alltför sakta. Blä :(

Jag brukar tycka att det är rätt underbart men det senaste så känns det mer dåligt ja. Är trött på att tänka så mycket på det, det händer liksom inget som för det framåt eller till ett avslut. Så vägen ut som jag eventuellt borde ta är att undvika i möjligaste mån, så har jag börjat att tänka iaf. Känns fördj*vligt men det kan ju vara det enda alternativet.

Det är besvarat, är väl det som känns mindre bra. Är en situation där det inte går att komma framåt som för så många andra här. 

Ja, hur frustrerande som helst just nu. Hur är det för dig, är det ett roligt pirr eller mer som för mig?

Tack, det känns bättre idag. Ja precis, den andra personen är upptagen. Hur är det för dig, är det på samma sätt?

Antar att du inte vill förklara mer?

Vad är det värsta som skulle kunna hända om du är tydlig med vad du känner? Blir det jobbigt om det är obesvarat eller även om hen känner samma sak?

Ja. Jag skulle tänka mig vad syftet med allt är, är det att leva i trygghet lagom lycklig(?) eller är det att nå de högsta höjderna? Hur skulle du tänka på din ålders höst när du tänker tillbaka..skulle du alltid undra vad som kunde ha blivit med det som känns rätt men som du aldrig gjorde eller skulle du vara tryggt förvissad om att det inte var för dig?

Som någon skrev så berättar känslan något för dig. Det kan vara dumt ibland att slå dövörat till och ignorera känslor eftersom de är baserade på något. Jag hade undersökt orsaken mer helt klart för allas skull.

Ja precis, det där vardagslivet kanske är det bästa egentligen, hur ska man veta? Och när är det dags att nöja sig...och vad får det kosta att jaga det som man vet skulle vara bättre.

Många frågor blir det :) Eftersom det är få som vill och lyckas få till något slags öppet förhållande så kanske du får nöja dig med det säkra alternativet, så länge du känner att det är bra nog.

Äh, det är kul om man kan hjälpa till med andras problem...är så enormt mycket enklare än att se klart på sina egna ;)

Skriva? Är väl kanske någon som lever sitt liv irl...inte så självklart att tala om när någon uppför sig illa. Men visst skulle man vilja göra det ibland.

Det beror dels på vilken relation man har och vad det gäller, för mig är det så. Gäller det något väldigt självklart från någon som verkligen vet hur man uppför sig så kan man istället anta att det är en härskarteknik för att förminska, då är den relationen för mig inte längre intressant. Om det är någon jag måste hantera på t ex jobbet så behåller jag enbart jobbrelationen, det privata man ev. haft hoppar jag då över. Den positiva energin och tiden jag har lägger jag på dom som ger samma tillbaka, ensidiga relationer...nej tack.

Hade tidigare en jättekul bra kompis som hade ett visst beteende som gjorde mig ledsen, där sa jag det eftersom den personen var värd det obehaget. Men det blev inte helt bra trots det så jag lät vänskapen glida bort. Men där var det självklart att försöka.

Men du berättar vad du tycker på jobbet t ex?