Och om båda är upptagna?!? Vem tar steget? Hur?

Aj aj, den där kommentaren visste var den tog... ;) Så är det naturligtvis, i sin enklaste form. Får grubbla på det ett tag.

Klart att det ytterst bottnar i rädsla. En del simpel feghet/bekvämlighet, men också en djupare oro över att ställa till det för varandra och oss själva. Är vi beredda på det? Det bromsar mig. Det, och även att jag faktiskt inte vet vilket nästa steg skulle vara, rent konkret. Efter en lång period som i alla fall bekräftat förälskelse/attraktion är det låst läge :(

Nåväl. Ny vecka, nya tag.

?Hej X. Det har varit helt galet i mitt inre senaste halvåret. Vet inte riktigt hur det hände, men plötsligt kunde jag inte tänka på något annat än dig och mig tillsammans. Blev nervös och fumlig i din närhet. Märkte hur du blev detsamma. Hur vi kunde drunkna i varandras ögon. Att vi ville ses mer men inte vågade. Att det har fortsatt så. Hur vi gjort små framsteg men inte verkar komma längre. Orkar snart inte mer, det är därför jag börjat dra mig tillbaka. Jag vill ju fortfarande, men hur ska du veta det? Vill du? Och hur ska jag veta det? Önskar att vi bara kunde dra iväg tillsammans. Jag vill veta vem du är på riktigt. Få röra din fantastiska kropp. Vara med dig. Ge mig ett tydligt tecken bara så kommer jag .?

I mitt fall kanske att han skulle öppna upp lite mer i mejlkonversationer (inte vara så strikt professionell), vilket jag själv försökt ibland. Kanske jobba över nån gång eftersom jag ofta är kvar lite senare. Dvs skapa utrymme för att ses/höras utan att andra ser och hör.

Och hmm, ?tydligt? och ?tecken? är väl egentligen varandras motsatser. Förstår vad du menar, ingen vill ju riskera att gå över gränsen till trakasserier, eller göra något helt oskyldigt som sen förstoras upp. I vårt fall är det dessutom viktigt att ingen runt omkring oss fattar vad vi håller på med. Så ?tydligt? är svårt. Fråga om fika eller promenad, nja, svårt att göra i smyg där vi befinner oss.

Det bästa som kunde hända vore om han sms:ade mig och erkände sina känslor. Det vore fantastiskt. Men det är ju en aktiv handling och inte ett tecken.

Oj, sorry ;)

Ja, jag är kvinna, han är man. Vi vill nog faktiskt ha varandra, men där tar det stopp. Så många omöjligheter. Det är tufft att inse, fast vissa dagar lever hoppet fortfarande. Är du i samma situation?

Känner igen mig nåt fruktansvärt. Kan du hinta något litet om vad det är för boll du passat..? Skulle behöva tips.

?Nu börjar jag fanimej tröttna. Vi kan inte hålla på med det här fegflirtandet i all evighet. Hade du varit singel hade jag inte tvekat. Hade jag varit singel hade du säkert inte tvekat. Men nu är det som det är. Jag måste kanske släppa dig. Och hoppas att det finns nån annan som kan fylla tomrummet som jag längtade efter att du skulle fylla. Det här går inte.?

Tror inte att vi är nån bra kombination ;)

Ibland har jag tänkt så mycket (och förbjudet) på dig att jag knappt vågar möta din blick när vi ses. Tänker du på mig? Dagdrömmer män? Åh, vad jag önskar att vi gör samma saker i dina tankar som vi gör i mina.