Aldrig har jag varit så nervös i någons sällskap. Eller känt mig så hemma. Din blick. Ditt leende. Känslan av dig. Och hur ömsesidigt det känns.
Önskade jag kunde berätta för dig.Önskade att du ville höra mig säga det.
Kommer inte göra det igen. Men jäklar vad det kändes. I hela kroppen.
De dagar när jag ser dig, även för en kort kort stund, är de dagar som jag mår som bäst. Hoppas idag är en sån dag.
Jag kan inte hjälpa att tro att det finns något här? Du verkar söka kontakt men inte riktigt våga? Eller så inbillar jag mig.
Jag kan ju tyvärr inte visa något själv. Det vore alldeles för olämpligt nu. Speciellt om jag har fel. Jag vill så gärna veta så att jag kan släppa det om det inte är ömsesidigt. Kunna fortsätta med mitt med gott samvete. Jag vill också veta för att jag absolut inte vill gå miste om dig om det är det...
Detta har pågått för länge. Magin börjar sina? ta steget eller sluta söka kontakt är du snäll. Din närvaro påverkar mig för mycket. Du är så himla fin!
Hör av dig bara! Fråga hur en mår? Behövs inte mer och det är väl inte att gå över gränsen eller?
Vill inte vara glädjedödare nu men chansen att personen som texten riktas till läser detta är tyvärr rätt liten.
Känner igen mig en del i det du beskriver. Vad hade du velat att personen visade för dig? Vilket steg är det du vill att personen ska ta? Personen kanske känner precis som du men utan att veta hur han/hon ska visa sina känslor för att det ska bli tydligt för dig.
Jag tar inte steget eftersom det är olämpligt i situationen. Omständigheter gör att det är opassande att säga något rakt ut just nu. Jag skulle vilja fråga henne om hon vill ses privat men jag vågar inte det, inte nu, inte än.
Det känns inte bra att hålla allt tillbaka... Det känns falskt och fel! Jag spelar blyg och låter bli att möta din blick, allt för att inte göra det jag känner för dig mer uppenbart än det redan har varit. Jag fick några spydiga kommentarer för ett tag sen, om att jag minsann inte behövde oroa mig eftersom det märks så tydligt att du gillar mig, ?man skulle kunna tro att ni var kära? och jag får säkert fördelar av det sa de. Jag blev rädd, jag vill inte att någon ska kunna tro att det är så det ligger till och jag förnekade bestämt! Att sitta och se på medan du rinner mig ur händerna... Det gör så satans ont! Det jag känner mellan oss är så stort att det ligger bortom sådant som går att beskriva i ord. Jag vill inte gå miste om dig, jag kan inte tillåta att det sker utan att ha vågat chansa så därför ställer jag trots allt frågan; vill du träffas och se vart det för oss?
Vad ont detta gör? att se dig gå. Att inte veta när vi möts igen och att tro att det finns något där som jag inte kan prata om, fråga om. Jag ser hur vi söker tillfällen att få vara i varandras sällskap, våra blickar. Jag vill så gärna lära känna dig bättre, hur olämpligt det än må vara. Jag är så nyfiken på dig! Vill fråga om du vill ses. Men jag kan inte. Det ligger på dig nu.
Jag har inte tid med detta där jag befinner mig i livet nu...fan.
Förstår precis hur du känner ... Men varför kan inte du fråga? Varför är det olämpligt att ni lär känna varandra? Jag tänker att det inte finns så många sådana situationer där det skulle vara olämpligt, om det inte skulle kunna hävdas jäv eller på annat vis kan vara rent olagligt så kör! Fråga om personen vill ses! Vad är det värsta som kan hända?