Lurar du mig eller är du så osäker? Jag har än en gång fått förhoppningar och jag går sönder av detta av och på.
Nu har jag försökt att ta initiativ. Jag har gått utanför min comfort zone, enligt mig själv. Försökt att närma mig dig lite mer. Men verkar inte få något ordentligt gensvar. Och sen tabbar jag mig konstant med att säga dumma saker. Saker jag säger kommer ut helt fel ibland. Men jag antar att that's me!
Jag får nog ge upp snart alltså!
Har personen gett dig några tecken som tyder på intresse?
Isf tycker jag inte du ska ge upp än :)
Du får vara ännu tydligare mot honom, vissa killar behöver öppet mål för att våga ta initiativ även om intresset finns.
Eller så är det precis tvärtom av den anledningen, att han inte behöver ta steget om han är eftertraktad? Mitt tips är att få för öppet mål =)
Att du måste visa tydligt att du är intresserad av honom.
På ett sätt som inte kan missuppfattas som enbart vänskapligt.
Många kvinnor vill att killen tar initiativ men ibland får man helt enkelt göra det själv. Om ni båda är singlar kan du fråga om han vill träffas över en fika.
Ja, att det inte ska gå att missa vad du vill. Det blir så pass tydligt att han kommer besvara det om han är på samma bana.
Jag fungerar själv på det viset, framstår nog inte som blyg utan mer självsäker och extrovert, men just när det kommer till det här spelet är jag väldigt försiktig att ta steget, av många anledningar. Har säkert missat bekantakap med många damer för det men vi är alla olika.
När jag studerar mina egna tankar och känslor, när jag studerar vänner och kollegors beteenden, när jag läser en tråd som denna -
slår det mig hur lätt vi påverkas av varandra, hur vi provocerar och projicerar, hur vi kämpar med oss själva i relation till andra, hur mycket vi vill bli accepterade, sedda, älskade, trygga, hur vi självsaboterar och hur vi skapar inre drama, gång på ggång. Hur beroende vi är av att valideras och uppskattas. Hur vi reagerar med inre ilska och sorg när det inte går som vi önskar.
Vi släpper in dramat i vårt liv, gång på gång. Mycket mänskligt!
Jag känner mig ledsen. Mycket sorgsen. Men det är bara att vara i det! Jag kan vare mig springa ifrån det eller emot det! Saker och ting är inte som jag önskar! Och så är det bara!
Jag är ett barn
och jag springer runt i ett kalt rum.
Utan fönster.
Utan dörrar.
Utan någonting att gripa tag i.
Det finns ingenting.
Paniken växer i det.
För det finns ingenting att ta fäste i.
Ingen hjälp som kommer till min undsättning.
Det känns som att jag förlorar kontrollen.
Det känns som att jag drunknar.
Det känns som att jag faller.
För där finns bara jag. Ensam.
Och jag kan inte ta mig ut.
Jag skriker på hjälp.
Men det som kommer ut är nästan ohörbart.
Rädslan är alltför passiviserande.
Jag är fullkomligt skräckslagen.
Idag försöker jag göra just det där.
Skrika på "hjälp" när den där gamla känslan
kommer över mig.
Men det är inte ett vuxet språk,
så inte heller nu kan någon ta emot det.
Jag har verkligen försökt kastat ankare hos dig. Sett om det ska bottna och hålla sig fast. Men det är som kvicksand, som mest tycks dra ankaret neråt. Som om du ville dra ner hela båten. Båten som är jag.
När du elakt avvisar mig är förnedringen inte ens väsentlig. Mitt narcissistiska ego är inte särskilt involverat.
Det handlar istället om sorg över förlusten av en dyrbar förbindelse. Min inre förbindelse med dig. Något jag har haft en enorm önskan om att få bevara i minnet. För den betydde så mycket!
Jag förstår verkligen varför alla blir kära i dig. Du får mig att må så bra! Jag är glad över att ha fått spendera tid med dig och har en önskan om att få träffa dig igen. Jag vill heller inte sumpa den möjligheten, så vill vara försiktig!
Så svårt att tolka dig, du känns helt uppslukad av mig när vi ses, men annars helt ointresserad?
Tappat tron på mänskligheten, ingen ärlighet kvar längre. Om alla bara tänker på sig själva och skiter i alla andra, så är det inte värt att försöka bry sig om någon heller. Tragiskt att det ska behöva vara så. Konstigt nog gör man det ändå, men varför?
Jag har svårt att sortera. Det är svårt att veta vad jag känner och vad jag vill. Senaste året har varit som en karusell. Har hunnit träffa och dejtat olika personer. Alla har haft betydelse för mig, på helt skilda sätt. Men jag har inte hunnit med att bearbeta allt detta.
Så nu står jag här och ser mig runt. Jag ser på röran jag genererat för att jag inte saktat ner tempot.
Jag tror att vissa erfarenheter jag gjorde, ledde mig in i ett försök att fylla ett tomrum.
Det är som att vakna upp i förvirring. Vart är jag och vad vill jag? Vad har jag gjort? Vad hände egentligen?
Jag saknar dig!
Jag tycker så mycket om dig!
Det spränger inom mig.
Jag försöker orientera mig i och till realiteten.
Att du inte kommer vara i mitt liv.
Att möta dig.
Det påminner.
Det gör ont.
Men sorgen är ren. Den är inte ilsk eller bitter.
Den är tacksam för att ha fått mött dig!
Du vet.
Jag önskar dig alla goda vägar i livet.
Önskar dig alla fina och positivt smärtsamma
erfarenheter. Du ska växa. Och jag ska sakna dig!