Sista tiden har jag tagit avstånd och låter samtalen dö ut, att jag behöver göra eller hinna någon annanstans . Kanske har du uppfattat mig som ointresserad, men det är precis tvärtom, du är i mina tankar och i mitt huvud hela tiden och jag önskar jag kunde vara med dig. Men eftersom det inte kan bli så, och vi ses för ofta, blir det såhär....
Haha jadu, vi är vänner. Så han är snäll mot mig, men det är han mot alla! Och absolut att han har flirtat och varit lite närgången. Men det är han också rent naturligt med många. Vet dock inte hur medveten han själv är om det!
Alltså jag föreställer mig att han är rätt eftertraktad, eller det är iaf vad jag upplever. Och då förutsätter jag att han själv borde våga ta initiativ om han verkligen var intresserad! Men fått höra det där av vissa människor, ja!
Att du måste visa tydligt att du är intresserad av honom.
På ett sätt som inte kan missuppfattas som enbart vänskapligt.
Många kvinnor vill att killen tar initiativ men ibland får man helt enkelt göra det själv. Om ni båda är singlar kan du fråga om han vill träffas över en fika.
Satt bredvid dig hela kvällen, tänkte att om du bara visste vad jag känner och tänker, hur mycket jag tycker om dig, nu får vi distans och det är nog det som räddar mig och låter allt svalna ut
Är det du eller jag som inte vill prata med varandra?
Har du förstått att du upptar mina tankar dygnet runt sen snart två år tillbaka?
Är det bara jag, eller känner du också att det blivit konstigt och fel när vi inte pratar med varandra men ses varje dag.
Jag tror någon av oss måste byta jobb, för det här kommer inte fungera.