Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag tycker det är tråkigt att du har valt att bryta vår vänskap över en sådan liten sak som att du inte fick bestämma över mitt liv. Det känns ibland som att du inte kan unna mig lite lycka, utan tycker att jag ska sätta dig först i mitt liv alltid- så gör inte en äkta vän. Men sanningen är att jag tror att du kommer komma krypande tillbaka om ett tag, som du har gjort alla andra gånger, men denna gången är jag osäker på om jag kommer förlåta dig. Btw, din kille har nog börjat tröttna på dig. Han har flertalet gånger raggat på mig på fyllan, samt sitter och skriver till andra tjejer då och då. Försök inte att lägga dig i andras förhållande, för att dölja att ditt eget är dåligt.

(Till en annan person):
Jag vet att vi bara setts en gång men jag blev så kär i dig, hur det nu är möjligt. Jag kollar din facebookprofil flera gånger i timmen och varje gång du lägger upp en "selfie" sprider sig en känsla av värme inom mig. När jag skrev till dig så klev jag ur min "Comfort-box", det är något jag aldrig gjort innan. Men du dissade mig och känslan av att jag aldrig kommer att få dig gör så ont i mig. Skulle så gärna bara vilja träffa dig en gång till, men nu hade det bara blivit skämmigt. Hoppas du blir lycklig någon dag. <3

Jag tänker på dig hela tiden, du skulle veta hur många gånger om dagen jag är inne på din facebookprofil och kollar dina bilder, funderar på vad du gör och blir alldeles svag när jag ser att du lagt upp en ny "selfie". De få gångerna du skrev till mig blev jag jättenervös och började svamla. Jag vill inget annat än att prata med dig, det brukade vara höjdpunkten på min dag, men ditt intresse verkade slockna efter att jag klargjort att jag inte ville vara ett ONS. Vi har bara träffats en gång men jag kände en slags kontakt med dig som jag aldrig har gjort med en kille innan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att visa intresse mer, utan att verka desperat och jobbig. Det är upp till dig nu.

Jag tycker om att prata med dig, de få gångerna det hänt. När jag ser den gröna pluppen bredvid ditt namn på facebook väcker det alltid ett hopp om att du ska skriva något till mig. Vi har bara setts en gång, men jag har aldrig tänkt så mycket i efterhand på en människa som jag har tänkt på dig, kanske är det konstigt. Jag vill skriva till dig- varje dag- men jag tycker tyvärr att du beter dig väldigt tråkigt när vi väl chattar. Du skriver aldrig något eget utan tvingar hela tiden mig att komma på nya samtalsämnen,vilket gör att jag inte vill ta första kontakten. Jag vill veta om du faktiskt tänker på mig eller inte. Kanske är det för att du är blyg, kanske är det för att du inte är intresserad? Hade jag bara vetat hade jag kunnat gå vidare därifrån.. Kanske vet jag inte själv vad jag vill heller, kanske är det bara den inre rädslan av att vara den enda bland vännerna som är singel som gör att jag hetsar upp mig och att du bara råkade bli mitt "offer" eller så hade du något speciellt som jag inte ens visste att jag letade efter? Hur som helst skulle jag så gärna vilja lära känna dig bättre men jag är alldeles för rädd för att faktiskt föreslå något själv.. 

Till en kollega på jobbet: Jag tycker att det är påfrestande att umgås med dig för att du är så oberäknelig i ditt humör. Det känns som att du tycker att du gör allting rätt hela tiden men när jag gör minsta lilla misstag så ska du "än en gång" förlåta mig. Det är ju knappast så att jag tar upp varje liten sak du gör mot mig. Du är alldeles för ung och oerfaren för att ha det arbete du har. Du måste lära dig att motgångar och att ibland stå tillbaka för någon annans bästa är en del av vuxenlivet. Du kan inte springa till facket och gråta för minsta lilla, utan om du vill behålla ditt arbete så måste du acceptera förändringar. Du kan inte bli arg på mig och anse att jag "väljer sida" för att jag förklarar för dig vad som gäller. Du bryr dig inte det minsta om dina arbetskollegor utan går hem och gråter för jämnan och skiter i att de lämnas med en dubbel arbetsbelastning. Ta istället hjälp på jobbet så att du slipper må så dåligt, eller gör oss alla en tjänst och byt jobb så vi slipper höra på ditt tjat. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. 

Till en annan kollega på jobbet: Jag tycker om dig och jag vet inte riktigt på vilket sätt. Du är rolig, intelligent och jag känner en annan dragning till dig än till de andra kollegorna. Men jag har partner och det har du med och vi båda är lyckliga. Jag har inte den attraktionen till dig att jag vill lämna min sambo, men jag finner det väldigt roande att prata med dig och blir alltid extra glad när du kontaktar mig. Om vi båda hade varit singlar hade jag nog velat mer. Även om vi inte flörtar med varandra känns det som att jag är otrogen mot sin sambo när jag pratar med dig. 

Till en vän:
Jag vet inte riktigt om jag vill fortsätta vår relation. Jag trodde aldrig att den skulle bli så stark och det var aldrig heller min förhoppning eller min vilja. Jag känner själv att jag behandlar dig sämre och bryr mig mindre om dig än vad jag bryr mig om mina andra vänner, medan du behandlar mig som om jag är den enda personen som finns i din värld. Det är inte snällt av mig att göra så mot dig när du är så fin mot mig. Vi har roligt ihop och jag uppskattar allt vi gjort, men jag vet att vår relation betyder mer för dig än för mig. Även om omständigheterna varit annorlunda, även om jag inte levde i en relation redan så hade du inte attraherat mig. Du är extremt märklig, talar i gåtor, ser dig som en räddare i nöden åt personer som inte bett om din hjälp och förväntar dig sen tacksamhet av desamma. Om du ska träffa någon måste du sluta se saker som svart eller vitt, samhället har förändrats medan du fortfarande har en 1800 tals syn på familjen, plikter och ser ner på de som inte gjort samma livsval som du har. Vi blev vänner för att vi tyckte samma om vissa saker och det är det jag uppskattar med vår relation, men du börjar bli för extrem..

Till min manliga kollega på jobbet:

Jag vet att jag inte får känna såhär när jag redan lever i en relation, men när du berättade idag att du börjat träffa någon kokade svartsjukan inom mig och jag brast ut i gråt när jag kom hem och fick ljuga ihop någon anledning för min sambo, fast att jag vet att svartsjukan var anledningen. Jag vet att det aldrig kommer att bli vi och jag vill unna dig all lycka, du om någon förtjänar det. Jag är bara rädd att du inte kommer bry dig lika mycket om mig längre bara och att den vänskap vi byggt upp kommer avta om du ingår ett förhållande och jag har fortfarande starka kärlekskänslor för dig. Fel, jag vet men jag känner så. Jag kommer ta avstånd från dig nu, för min egen skull eftersom jag inte vill förstöra något eller mår bra av att höra vad ni hittar på även om jag vill glädjas med dig.