Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Det har gått 10 dagar. I mig är det kaos. Upp och ner, fram och tillbaka. Förstår inte hur jag någonsin ska kunna älska igen.

Har förstått nu i efterhand att du tycker det var skönt att jag gjorde slut eftersom du inte klarade av det. Du har försökt förut men alltid kommit krypandes tillbaka. Så fort jag började ställa krav på att du skulle prioritera mig och relationen mer så slingrade du dig och sa att det inte finns några förutsättningar fastän du själv säger i andra andetaget att man skapar sitt liv själv. Du ville alltså inte skapa de förutsättningarna vi behövde.

När jag till slut sa att det inte kommer fungera längre om du inte är villig att göra vissa uppoffringar och möta dina ?mörka sidor?, som du kallar dem, så var det som att du andades ut och klippte kontakten helt. Det första du gjorde var att blocka mig på alla sociala medier och du har inte så mycket som skrivit ett ord till mig. Efter 2 år tillsammans!

Det gör så fruktansvärt ont att jag inte räckte till för att mätta ditt behov av bekräftelse fast du sa att du aldrig känt dig så åtrådd som du gjorde med mig. Tydligen inte tillräckligt för du kunde sitta i soffan och söka bekräftelse av andra med mig bredvid. Och när jag sa att jag tyckte det var respektlöst så hade du ingen förståelse.

Jag var nog alldeles för lojal. Gav av hela mig, som vanligt.

Ibland känns det bra, att jag stått upp för mig själv, varit saklig och sagt vad jag behöver. Det gör ont att du inte var villig att ge mig det, är jag verkligen inte värd det? Helt plötsligt dras jag ner i hålet och ser bara mörker. Sedan dag ett från att vi bröt kontakten spelar du på som om inget har hänt, lägger upp peppkort med stora leenden. Fy fan, jag mår illa!

Folk runtomkring dig sväljer allt med hull och hår. Går på hela din yta som är så sprudlande glad och positiv hela tiden. Så lätt för att prata känslor och djup. Men det är ju inte äkta. Så fort man börjar krypa in under skinnet på dig, på riktigt, så blir du livrädd. Och fastän jag visat att jag inte dömer dig för något så vågade du inte.

Allt är inte svart eller vitt. Vi hade många oförglömliga stunder som jag alltid kommer att bära med mig såklart och jag vill att du ska vara lycklig. Det smärtar mig att inte jag får vara den som är med och bidrar till din lycka. För du gjorde mig lycklig också men du har för mycket ouppklarat i ditt liv som du måste våga möta innan du vågar släppa in någon på riktigt.

Jag älskar dig!

Och jag saknar dig!

Låter som om du har haft mitt ex..

Jobbigt! Men jag vet att det går över.

Det är lite för tätt inpå för att jag ska kunna vara tillräckligt objektiv bara...

Var det länge sedan ni bröt upp?

Förstår de, nä de var 1,5 månad sen ca..

Det har gått 10 dagar. I mig är det kaos. Upp och ner, fram och tillbaka. Förstår inte hur jag någonsin ska kunna älska igen.

Har förstått nu i efterhand att du tycker det var skönt att jag gjorde slut eftersom du inte klarade av det. Du har försökt förut men alltid kommit krypandes tillbaka. Så fort jag började ställa krav på att du skulle prioritera mig och relationen mer så slingrade du dig och sa att det inte finns några förutsättningar fastän du själv säger i andra andetaget att man skapar sitt liv själv. Du ville alltså inte skapa de förutsättningarna vi behövde.

När jag till slut sa att det inte kommer fungera längre om du inte är villig att göra vissa uppoffringar och möta dina ?mörka sidor?, som du kallar dem, så var det som att du andades ut och klippte kontakten helt. Det första du gjorde var att blocka mig på alla sociala medier och du har inte så mycket som skrivit ett ord till mig. Efter 2 år tillsammans!

Det gör så fruktansvärt ont att jag inte räckte till för att mätta ditt behov av bekräftelse fast du sa att du aldrig känt dig så åtrådd som du gjorde med mig. Tydligen inte tillräckligt för du kunde sitta i soffan och söka bekräftelse av andra med mig bredvid. Och när jag sa att jag tyckte det var respektlöst så hade du ingen förståelse.

Jag var nog alldeles för lojal. Gav av hela mig, som vanligt.

Ibland känns det bra, att jag stått upp för mig själv, varit saklig och sagt vad jag behöver. Det gör ont att du inte var villig att ge mig det, är jag verkligen inte värd det? Helt plötsligt dras jag ner i hålet och ser bara mörker. Sedan dag ett från att vi bröt kontakten spelar du på som om inget har hänt, lägger upp peppkort med stora leenden. Fy fan, jag mår illa!

Folk runtomkring dig sväljer allt med hull och hår. Går på hela din yta som är så sprudlande glad och positiv hela tiden. Så lätt för att prata känslor och djup. Men det är ju inte äkta. Så fort man börjar krypa in under skinnet på dig, på riktigt, så blir du livrädd. Och fastän jag visat att jag inte dömer dig för något så vågade du inte.

Allt är inte svart eller vitt. Vi hade många oförglömliga stunder som jag alltid kommer att bära med mig såklart och jag vill att du ska vara lycklig. Det smärtar mig att inte jag får vara den som är med och bidrar till din lycka. För du gjorde mig lycklig också men du har för mycket ouppklarat i ditt liv som du måste våga möta innan du vågar släppa in någon på riktigt.

Jag älskar dig!

Och jag saknar dig!

Skulle kunna vara mig du skrev texten till....

Väldigt intressant!

Hur känner du?

Väldigt intressant!

Hur känner du?

Och genom att ta bort partnern ur mitt liv och vägra ha kontakt med den, så slipper jag ta hand om känslor av misslyckande, skuld, skam och så vidare. Ta bort allt som är jobbigt. Återigen bara springa och gömma mig. Jag kan bara fortsätta med mitt liv och låtsas att jag mår bra, men det är ju bara lögn tills dagen jag tar itu med mig själv på riktigt.