Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag lider med dig!

Det är bra men samtidigt smärtsamt att vara medveten om sina försvarsmekanismer. Samtidigt är det det första steget till att kunna göra något åt dem.

I mångt och mycket så handlar det väl om att våga vara sårbar. Våga lita på att bli älskad för den man är.

Jag vet, det är så mycket lättare att sitta och ge andra råd än att vara i smeten själv.

Men så länge jag lär mig en gnutta om mig själv i all misär så tar jag det som positivt.

Våga gör förändring. För din skull!

För min egen del tror jag att det kvittar hur mycket min omgivning älskar mig. Så länge jag inte älskar mig själv kommer jag ha de här försvarsmekanismerna. Och då kommer jag inte heller lyssna på vad andra uppskattar med mig. Hör själv hur fånigt det låter. Så enkelt, men ändå så svårt. Jag gör många förändringar för min egen skull, men det tar tid. Men vad gör man?

Det känns som att jag befunnit mig på ett öppet hav. Jag kastas fram och tillbaka utan att ha något att hålla mig i. Jag sugs ner i mörkret, ibland av krafter som tar tag i mina anklar och drar mig nedåt. Ibland av ren trötthet när jag inte orkar hålla mig kvar vid ytan.

Någon gång har jag själv dykt ner för att straffa mig själv. För att känna. För att jag borde känna.

Det händer att jag tar några kraftiga simtag upp mot ytan och kan till och med rida på någon enstaka våg med ett tomtebloss i bröstet. Men ganska snabbt ger ytan vika och jag kämpar för att få luft. Jag fryser.

Jag känner mig ensam och jag är rädd. Rädd för att jag aldrig ska hitta något som kan hjälpa mig att flyta. Jag trampar vatten.

Jag är arg för att du lämnade mig här på öppet hav och själv försvann på din färja i horisonten, lättad.

Det känns som att något gått sönder inom mig. Som att jag sätter plåster på ett benbrott. Jag känner mig sviken och lämnad.

Jag har varit ledsen, stolt, arg och tom. Nu börjar jag bli ledsen och tom.

Hur stort ärr kommer det att bli?

Gör jag mig själv till ett offer? Ska jag egentligen bara ta mig i kragen och se framåt? Nej, jag vill att det här ska vara en del av mig. Inget jag bara ska stoppa undan och glömma. Jag tror att det här kan göra mig mer hel, mer ödmjuk, mer sann. Mer jag.

Ett skäl till att ta hand om mig. Vårda mig. Och älska mig.

En dag ska jag älska mig.