Du tror säkert jag legat och gråtit och lidit efter vårt avslut men absolut tvärtom. Det sker såna där livsavgörande ögonblick i livet och vårt senaste samtal var ett sådant. Ja, jag blev ledsen och chockad men antagligen mest för att jag såg dig för vem du är. För man är inte vad man säger, man är vad man gör. Alla mina vänner har varnat mig för dig sen start men hela tiden har jag skyddat dig. Men inte längre. Till och med den enda som hejade på dig, på oss och det vi hade har lagt ner och konstaterat du inte är något att ha. Det som svider mest är nog all tid, tanke, kärlek och sorg jag lagt på dig och oss. Du är inte genomrutten, då hade jag aldrig fallit för dig. Men jag tror du är helt befriad från empati, du tänker bara på dig själv och dina behov och jag tror på riktigt aldrig du älskat någon mer än dig själv i hela ditt liv. Det jag ville komma till var, att det där ögonblicket, var ett sådant ögonblick där vi dog. Ett sådant jag upplevt förut då mitt ex behandlade mig illa och jag kunde minnas exakt ögonblicket där något i mig dog för honom.
Jag lever vidare nu och är så jävla öppen för någon ny. Jag har ju inte varit det innan på grund av dig. Men du är ett avslutat kapitel, en främling i princip. Skulle inte förvåna mig om du har någon ny redan, tror det är sån du är. Tror du gillar dramat, lidelsen, kicken. Jag förtjänar så mycket bättre än det du gett mig, och det kommer jag få.
Och i din sjuka värld tror du säkert vi kommer ses igen, men kan säga såhär, min kropp vill inte ha dig mer för du har brutit mitt hjärta så många gånger om och nu sist var det som att jag gick från chockad och förtvivlad, till helt nollställd och likgiltig inför din existens. Jag skulle så gärna vilja skicka dig ett långt jävla brev likt detta och hoppas du lär dig att aldrig mer behandla människor på detta vis men då tror du väl bara jag vill träffa dig igen.
Du har alla möjliga ursäkter till ditt beteende men sanningen är att du var inte där för mig en enda gång när jag behövde det, när jag hade kris och döende föräldrar osv. Så påstå inte du brytt dig om mig för gör man det, gör man inte som du gör din ursäkt till man. Det värsta är att du vet att jag är en bra person, en snäll person och det har du utnyttjat så långt det gått. Och lycklig tror jag inte du blir. Jag har aldrig träffat en känsloförnekare som dig någonsin. Någon som rationaliserar och ljuger för sig själv som du gör. Vet du var sånt slutar? Med ångest och kassa relationer. Sist men inte minst vill jag också poängtera hur feg du är. Det spelar ingen roll vilken barndom eller bakgrund du har, du är feg vad du än skyller det på. Sen kan du sockra ordvalen men det gör det inte mindre sant. Och sorgligt nog är nog det som svider mest för dig att du aldrig kommer ha den typen av sex vi hade, du vet det och jag vet det. Och det stör dig så sjukt jävla mycket att jag inte idealiserar och ser upp till dig längre. Din självbild tål inte det. Ha ett fint liv min vän, det önskar jag dig trots allt. Du var då verkligen en läxa.
