Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag är inte på Facebook och ser den gröna pricken lysa vid din avatar, som betyder att du är det också. Din fru och dina barn sover antagligen vid den här tiden, och du sitter uppe för att få lite lugn och ro.  Jag vet hur det ser ut där du sitter nu, för du har lagt ut ett foto av ditt skrivbord på Facebook tidigare. Det är så nära, jag skulle kunna skicka iväg ett mess till dig, eller skriva något på din tidslinje... Men jag törs inte. och jag får inte - jag vill ju inte EGENTLIGEN förstöra ditt äktenskap och din familj. Men det är så svårt när man längtar så mycket.

Jag kan varje detalj i ditt ansikte: den långsmala formen, de höga finskurna kindbenen, den långa, smala, näsan med utsökt formade näsvingar, den sardoniska munnen, den stålgrå och fasta blicken. Du har ett kartotek med alla vrak som du dyker efter - det är en fantastisk forskning du har gjort, helt och hållet egenfinansierat på din fritid. Du drivs av passion och du har så mycket energi och kunnande... så olika männen i min närhet, som bara arbetar för pengar och inte vill något annat än slappa på sin fritid. Jag önskar SÅ att jag kunde vara med dig nu...

Jag tycker inte om att fly från saker, jag har gjort det alldeles för många gånger i mitt liv. Jag vill kunna stå stark, acceptera att mina känslor finns där och jag vill kunna klara av att möta dig trots det. Det är vad jag verkligen har kämpat med och fortfarande kämpar med precis hela tiden. Och jag har kämpat med det långt mer än vad jag egentligen kan begära av mig själv. Samtidigt som jag inte ens kan se hur jag skulle kunnat göra på något annat sätt, trots att det faktiskt skadar mig, stundvis gör det mig illa!

Vi träffas, för en lunch, en kaffe eller ett möte. Jag kämpar med att hålla dig på visst avstånd, på en viss distans, så att din påverkan på mig inte ska bli för stor. Men avstånd till dig är det allra, allra sista jag vill ha, vilket gör att det blir en stor konflikt i mig! Du sitter där mitt emot mig, jag sitter där mitt emot dig med ett hjärta fyllt av kärlek, en kärlek jag inte kan ge av. Jag saknar dig sedan i samma stund som vi skiljts åt, varje gång, gång på gång. Jag behöver verkligen säga dig detta, det finns inget annat sätt för mig än att berätta, berätta för dig precis hur det är, att det verkligen inte finns någon lättnad i detta. Mina känslor för dig finns där, precis som jag sagt till dig förut, av anledningen att du finns, det är liksom ofrånkomligt. Egentligen borde vi bara ha just så mycket kontakt som krävs, men det smärtar mig mycket att säga dig det eftersom det är raka motsatsen till vad jag vill. Jag vill egentligen spendera ännu mer tid med dig, det är dig jag vill vara med, dig jag gärna skulle se vid min sida. Men om jag inte kan ge av min kärlek, om du inte kan ta emot den, så ser jag ingen annan utväg än att bara ha så mycket kontakt som verkligen krävs. För jag orkar helt enkelt inte upprätthålla detta mer. Jag har tänkt det så oerhört många gånger förut att jag inte orkar det, likväl så sitter vi här och äter vår lunch, gång efter annan. Kanske är det så att jag nu kommit till en punkt när jag känner mig tillräckligt stark för att säga det här till dig.

Men nu har jag pratat tillräckligt. Nu vill jag lyssna till dina ord, vilka är dina ord?

Jag tycker inte om att fly från saker, jag har gjort det alldeles för många gånger i mitt liv. Jag vill kunna stå stark, acceptera att mina känslor finns där och jag vill kunna klara av att möta dig trots det. Det är vad jag verkligen har kämpat med och fortfarande kämpar med precis hela tiden. Och jag har kämpat med det långt mer än vad jag egentligen kan begära av mig själv. Samtidigt som jag inte ens kan se hur jag skulle kunnat göra på något annat sätt, trots att det faktiskt skadar mig, stundvis gör det mig illa!

Vi träffas, för en lunch, en kaffe eller ett möte. Jag kämpar med att hålla dig på visst avstånd, på en viss distans, så att din påverkan på mig inte ska bli för stor. Men avstånd till dig är det allra, allra sista jag vill ha, vilket gör att det blir en stor konflikt i mig! Du sitter där mitt emot mig, jag sitter där mitt emot dig med ett hjärta fyllt av kärlek, en kärlek jag inte kan ge av. Jag saknar dig sedan i samma stund som vi skiljts åt, varje gång, gång på gång. Jag behöver verkligen säga dig detta, det finns inget annat sätt för mig än att berätta, berätta för dig precis hur det är, att det verkligen inte finns någon lättnad i detta. Mina känslor för dig finns där, precis som jag sagt till dig förut, av anledningen att du finns, det är liksom ofrånkomligt. Egentligen borde vi bara ha just så mycket kontakt som krävs, men det smärtar mig mycket att säga dig det eftersom det är raka motsatsen till vad jag vill. Jag vill egentligen spendera ännu mer tid med dig, det är dig jag vill vara med, dig jag gärna skulle se vid min sida. Men om jag inte kan ge av min kärlek, om du inte kan ta emot den, så ser jag ingen annan utväg än att bara ha så mycket kontakt som verkligen krävs. För jag orkar helt enkelt inte upprätthålla detta mer. Jag har tänkt det så oerhört många gånger förut att jag inte orkar det, likväl så sitter vi här och äter vår lunch, gång efter annan. Kanske är det så att jag nu kommit till en punkt när jag känner mig tillräckligt stark för att säga det här till dig.

Men nu har jag pratat tillräckligt. Nu vill jag lyssna till dina ord, vilka är dina ord?

Ni som har bestämt er för att satsa på att bli av med de känslor ni har för någon, vad är era bästa tips? Jobbar som sagt själv på att undvika personen, har lyckats delvis men kan inte säga att det känns bättre trots det. Inte ännu iaf, det lär ju släppa med tiden. Men som sagt, skulle vilja att det skulle kännas bättre snabbare. Just nu av skäl jag inte tänker gå in på så har jag påtvingad tid att tänka på det här. Tycker att jag är rättså mentalt stark men har som sagt supersvårt att inte grubbla och känna sorg pga det här.