Förlorade min son 5 månader sedan - alla beter sig som inget hänt. Är jag överkänslig?

Ger dig en stor kram via cybervärlden.....

Att förlora sitt barn är skitjobbigt jag gjorde det för 1 år sedan och det är verkligen hemskt ingen som inte gjort det fattar inte. Ta kontakt med nån så du får prata och bearrbeta med en som kan

Förlåt mig men, vilka skitstövlar du har i din omgivning. jag förstår helt din sorg, kan tänka mig att din värld rasat samman. att då de närmaste du har runt dig inte verkar finnas som stöd verkar för mig helt oförståeligt. Ring en psykolog omedelbart, du måste få hjälp av ett proffs som kan sånt här. 
Bamsekramar till dig, kom ihåg att du inte alls måste vara stark och ta hand om dem runt omkring dig. Det viktigaste är att du får sörja din son ensam eller tillsammans med din make. Men ni måste ta hjälp av någon expert då ni inte verkar klara det själva.  kram kram

Men snälla lilla vän, jag mår dåligt själv när jag läser det du skriver

Du måste säga ifrån. När din pappa ringer, säg att du inte orkar prata och respekterar han inte det, lägg på luren!
Prata med din chef och säg som det är. Att du är sönder inuti och inte orkar vara som vanligt. Du har förlorat ditt barn, hur kan någon ens förvänta sig att du skulle vara som vanligt? Är alla i din närhet helt iskalla eller är de så rädda för dina känslor att de inte vågar prata med dig?

Ta också kontakt med vårdcentralen och be om en samtalskontakt. Du behöver prata med någon som inte kräver något av dig, någon som finns där för DIG.

beklagar att er son inte fick stanna hos er. 
Det finns en sluten grupp för oss änglaföräldrar som du kan söka "medlemskap" i, för mig har det varit till en stor hjälp att prata med andra som varit i liknande situation.
I den gruppen kan endast de som är medlemmar se vad som skrivs vilket kan vara skönt då man inte alltid vill blotta sig för allmänheten.

Kram från en annan änglamamma  

Jag finner inte ord för detta.
Vill egentligen skriva massa om att du måste få lov att sörja, komma ikapp dig och prata prata prata om det är det DU känner att du behöver.
Jag anser att de personerna du har beskrivit här verkar vara känslokalla, speciellt din man, och egoistiska.
Kan vara att din man sörjer på sitt eget sätt genom att ignorera sina egna känslor och låtsas att igenting hänt,på din bekostnad.
neej, usch, vad ledsamt att höra.
Kan du få tillgång till psykolog eller liknande? Någon att prata med?

Ger dig också en styrekram över nätet

Shit va orättvis dem är mot dig. Men du försök tänka på att vi sörjer olika o deras sätt att behandla sorgen är deras sätt. Det jag föreslår dig är att se till att skaffa en kurator så du kan prata prata prata o gråta. Sen tar du kontakt med en förening som tex spädbarnsfond eller små änglar de ordnar träffar som säkert finns
I din närhet.

Kram till en som vet vilket helvete du går genom.

Jag förlorade min nyfödda dotter för ett halvår sedan och mitt hjärta brister när jag hör hur du har det.

Jag och min man sörjde på olika sätt men vår kärlek till varandra och den lilla tösen gjorde att vi kunde se  varandra och våra olika behov. Han var redo att börja jobba tidigare än mig, men stannade hemma en månad extra för att finnas där för mig.
Jag är lite nyfiken på hur ni hanterat allt? Hade ni en begravning, har ni en grav? Och har du själv försökt ta upp dina känslor med omgivningen? Jag (vi) har hela tiden varit väldigt öppna med vad som hänt, att vi har en dotter, vi har bilder framme osv. Har ni utnyttjat er kuratorkontakt tillsammans? Vår kurator var fantastisk de gånger vi inte kunde kommunicera.

Jag tror att du helt enkelt MÅSTE sätta ner foten och säga att du är INTE ok. Du behöver tid att sörja och bryta ihop för att orka gå vidare. Att din man mår bättre av att stänga undan är hans sak - inte din.

TS, forsakringskassan vet inte vad de pratar om. Ja, sorg ar ett tillstand men kan utvecklas till sjukdom och ar ju fan hur vanligt som helst att folk blir grovt deprimerade pga traumatiska handelser? Tycker du ska gora ett forsok att sjukskriva dig, for det verkar du behova.

Sen borde du forklara for din man att du kanner att du nastan inte vill leva langre, da kanske han forstar hur pass allvarlig situationen ar, och hur illa du egentligen mar.

Nar din pappa ringer och slanger ur sig sadana grejer tycker jag du ska saga som det ar: "Vada att inget har hant mig, jag har fan forlorat mitt barn!!!!!" och sen lagger du pa.

Det ar naturligt att du kanner sa som du kanner, och jag tror att i och med att ingen har lagt sa mycket energi pa att hjalpa dig, prata med dig om det har, och lyssna pa dig sa fort du vill ventilera, sa har det tagit langre tid for dig att mer eller mindre "komma over det".

Massa kramar ts!!!

Klart du är förstörd...
Det var 19 år sedan min son dog. Jag gråter fortfarande.... På hans födelsedag och dödsdag. Ibland bara sådär helt apropå.

Du måste söka hjälp. Ta kontakt med kuratorn på sjukhuset. Den personen kan hjälpa dig vidare. Jag har gått i terapi i omgångar. Sonens pappa och jag har ingen kontakt alls idag. Han hånade mig när jag var ledsen. Tillslut orkade jag kasta ut honom. Jag säger inte att du ska göra det nu. Utan det var mitt egna val för att kunna bearbeta allt som hänt. Kunde inte bli motarbetat mer i min sorg.

Alla människor sörjer olika. Ditt sätt är ditt riktiga. Glöm aldrig det.
Idag känns det som om min familj glömt bort mitt barn. Jag är alltid själv när jag är vid sonens grav. Har lärt mig acceptera det. Men det gör ont. Tar aldrig upp med familjen hur mycket jag gråter heller. De som bryr sig är mina nära vänner. De förstår hur jag känner och låter mig bryta ihop om jag behöver.

Jag önskar dig all lycka i livet! Kram.