Noll tolerans!

hahaha

Jadu, vad ger dig rätten att bända upp munnen på ditt barn? Jag skriver utifrån vad du själv har skrivit. Vad är det du inte förstår? Jag kan inte ens föreställa mig att jag och mitt barns pappa skulle hålla fast vår son, bända upp munnen och borsta hans tänder. Han kan omöjligen greppa att vi "gör det för hans eget bästa". 

Det finns humana sätt att lära barn att man ska borsta tänderna, det gäller bara att föräldrarna har ork och tålamod att hitta en vettig lösning. 

Så det så. 

 

Fast återigen, är det någon som förespråkat det? Det jag menar är att alla inte tycker samma saker är viktiga att hålla fast vid.

Då verkar du ju ha någon sorts fantasi i alla fall då. Bara det att den tycks arbeta åt ett ... lite mer egendomligt håll. 

Då tycker kanske den personen att tandborstningen inte är så viktig just den dagen.

Samma person kanske aldrig skulle kompromissa med något som du inte tycker är så viktigt.

Det tog fem minuter extra att prata om varje tand. Det tog inte fem minuter per tand. 

Om jag var otydlig i mitt sätt att skriva men nu har förtydligat mig i inte mindre än två inlägg så kanske du kan ta mig på orden? Det är verkligen tur för dig att jag har långt tålamod, hade jag agerat i enlighet med vad en del av skribenterna i den här tråden rekommenderar hade jag vid det här laget lekt med tanken på att silvertejpa dina fingrar bakom ryggen på dig.  

Appropå slänga. En gång när jag hämtade saga på dagis hade hon fått två leksaker av påskharen. Vi sitter på bussen och hon är kinkig(2år). Vill springa runt och sitta på alla platser. Till slut tvingar Jag henne sitta i mitt knä. Hon tar då leksakerna och kastar, jag tar upp, hon kastar. Till slut blir jag sur och säger kastar du en gång till så Kastar jag den i soptunnan dör du vill uppenbarligen inte ha den. Hon kastar och den träffar en dam i huvudet.
Går av bussen och går raka vägen vill soptunnan. Har ALDRIG känt mig som en så dålig mamma. Hon var helt otröstlig och panikgrät och skrek dumma mamma.
Slutade med att jag också grät och sen gick vi in till Åhléns och hon fick välja ny leksan och jag fick säga förlåt hela den veckan, mamma gjorde fel, hon Blev arg men man slänger inte andras saker.

Får fortf ångest när jag tänker på det. Idag hade jag stoppat ner leksakerna i min väska och gett tillbaks när hon lugnat ner sig.

Just mat är en sån konflikt som jag aldrig skulle ta eftersom jag inte tror man tjänar på det i längden. Uppmuntra att smaka, absolut, men jag skulle inte tjata eller vänta ut ett barn som inte vill (lika lite skulle jag ställa mig och laga ny, speciell mat till barnet).

Eller så lär sig barnet att ibland kan alla göra fel och då är det bra att säga förlåt. Låter du aldrig ditt/dina barn veta att du gjort fel?

Det är inte svart och vitt.

Om det är ätstörningar du vill ge ditt barn tror jag du är inne på rätt spår.

Förresten, en fråga: du säger att ingen hela tiden kan äta det den är sugen på. Det är ärligt talat ledstjärnan i min matlagning, att jag är sugen på det jag tillagar (och eftersom min son är 7 så har han något att säga till om när det gäller vad vi äter). Och NU till den faktiska frågan: menar du på fullt allvar att du ställer dig och lagar till något som varken du eller någon annan vill ha, bara för att man inte kan äta vad man är sugen på?

Har du som förälder alltid per automatik rätt? Oss emellan kan vi ju konstatera att det har du inte. Det har inte jag heller, och att kunna erkänna även inför barnen att man har fel är en styrka, inget annat

Ja, än så länge och framför dig, ja. Men vad händer när han blir större och kan käfta emot? Ska ni då sätta fast honom i stolen med kedjor och tvinga honom att äta upp?

Jag menar att om man grundlägger goda förutsättningar genom respekt och ICKE tvång så får man barn som känner tillit till sina föräldrar och till sin egna förmåga att avgöra vad som känns bäst. Inte göra det som andra (läs föräldrarna) vill och kräver.

Så ni tar inte en tratt och tvingar honom ?

Du skrev i det föregående inlggäet att ni SATT runt honom tills han hade smakat. Jag menar att barn kommer in i olika faser där de vill testa, visa sin egna vilja. Tex tonåren. Hur tänker ni göra då om han inte vill smaka/äta?

Kan man väl? MÅSTE man smaka kohjärta eller gristarm innan man kan säga att man inte vill ha det nånsin mer?

Ja, jag är helt seriös. Men jag kanske inte har så dyr smak då.

Jamen man ska väl vara konsekvent enligt din modell? Ok, ta ett enklare exempel: lever eller kalvsylta.