Har någon slagit sin kille?

Måste nog tyvärr erkänna i början av vår relation så hände det vid några tillfällen. Främst för att vi hade fruktansvärda gräl väldigt ofta och mitt tålamot tog slut någonstans på vägen.
Jag kan inte direkt påstå att jag är stolt över det. Men det kändes som att när orden tog slut så fick händerna ta över.
Idag är det många år sedan jag gjorde det, och jag hoppas verkligen innerligt att jag _aldrig_ kommer att göra om det!!

Jag kan erkänna att jag har hoppat på både min nuvarande sambo och två tidigare partners. Det har bara hänt vid enstaka tillfällen men det finns som sagt inga ursäkter. Jag boxade till dem på armen och knuffades, skäms gruvligt för det nu. Bara en förtjänade vad han fick eftersom han var våldsam själv, önskar nästan att jag gett igen mer...
Jag utsattes för ganska brutal psykisk misshandel under uppväxten och levde ofta under hot om våld som inte alltid förverkligades. Jag tror att det var den ständiga förnedringen som gjorde att jag lagrade en massa ilska.
När jag hade boxat till min nuvarande kille fick jag rejäl ångest och tänkte att nu räcker det. Med terapi och ren viljestyrka har jag hindrat mig själv från att göra om det. När jag blir förbannad försätter jag mig liksom i ett lugnt tillstånd med tankekraft. Det är svårt att förklara men det fungerar. Det spelar ingen roll om min kille beter sig dumt ibland eller gör mig ledsen, JAG vill inte vara en person som tar till våld. Du kan sluta om du verkligen vill.

Jag har också slagit till min man. Det brukade vara han som inte kunde behärska sig (slog i dörrar och slängde saker) men nu när jag är gravid har jag jättesvårt att behärska mig och har slagit både på honom och på saker. Detta är ett jätteproblem och vi ska söka terapi för detta. Jag tror det har med hormoner att göra men innerst inne måste jag ju också ha accepterat detta beteende för att kunna göra det, går inte bara skylla på hormoner.

Trådstartaren här
Ja, jag vet att det är oacceptabelt, det är därför jag mår så dåligt av det.

Det finns dock en viss skillnad mot kvinnomisshandel, om man som i vårt förhållande i alla fall, är en stor karl och en liten tjej. Om jag ger honom ett knytnävsslag på överarmen är det ju inte, vad ska jag säga, samma hot, som om han skulle göra det mot mig. Jag utgör ju inget hot mot honom rent fysiskt. Därmed inte sagt att det är ok, absolut inte!

Och att det bara har hänt ett fåtal gånger på 10 år, oftast när han har varit full och sårat mig med ord och sitt beteende, det är inte heller nån ursäkt.

Nu var det länge sen och jag försöker verkligen lägga band på mig när vi ryker ihop. Numera går jag i väg och försöker avreagera mig på annat vis när jag är på bristningsgränsen. Ut i skogen, instängd i ett rum eller nåt. Han har också slutat dricka och därmed är hans beteende som har fått mig att explodera borta tack och lov.

Det han har gjort är att mucka gräl och hamna i slagsmål (med karlar), slänga ur sig äckliga kommentarer till andra tjejer, tafsa på andra, mucka gräl med mig, "leta skit" för att få bråka. Dåligt ölsinne helt enkelt... Han är en helt annan person när han dricker men den nykta sidan av honom är hur fin som helst...

Det är som att vi är två Dr Jekyll och Mr Hyde, och att hans mörka sida lockar fram min...

I ett tidigare förhållande hände det vid ett tillfälle men då hade han slagit mig först. I ren reaktion drämde jag han på käften också. Sen gjorde jag jäkligt klart för honom att du slår F-N inte mig igen! Så de var mer försvar då.

Jag har oxå slagit min fd pojkvän..som slag på arm och knuffar.Det började med att han ältat mitt liv med tidigare pojkvänner...vad vi gjort osv.Det blev ofta stora gräl pga det.Jag blev alltid ledsen och grät..böna och bad honom sluta...men icke...han fortsatte...ibland långt in på nätterna.Så en dag...när han inte slutade när jag bad honom om det...då slog jag honom.Vet att det inte är nån ursäkt...men det kändes som om han lockade fram detta på nåt sätt.När jag slagit honom så kunde han säga - du kan slå hur mycket du vill..det gör iallafall inte ont.
Jag hade och har fortfarande mycket dåligt samvete över detta.
Han började slå mig oxå nåt år innan..och tills den dagen vårt förhållande tog slut.

Jag har också underskattat min styrka/en killes obalans, när jag en gång för en massa år sen gång på gång blev trakasserad av en främmande kille på krogen. Han var alltså rent otrevlig och provocerande flera i vårt sällskap. Till sist gick säkringen för mig och jag reste jag mig upp och tog tag i kragen på honom med båda händerna, bad honom lämna oss i fred, och så knuffade jag i väg honom.

Eftersom han var stor och tjock tog jag kanske i lite i överkant och döm om min, och åskådarnas, för att inte tala om hans, förvåning när han föll baklänges över ett bord, som välte!
Plötsligt befann jag mig mitt i ett krogslagsmål...

Men på ett ögonblick var vakterna framme och tog honom. Men ibland har man nog mer kraft som tjej än både man själv och en stor karl kan tro... Kan säga att detta var väldigt obehagligt och pinsamt, även om jag inte direkt slog honom och han dessutom hade gått över gränsen mot flera av oss.

Min sambo skulle aldrig nånsin lyfta handen mot mig hur förbannad han än blev, men jag däremot har nån gång slagit honom när jag har blivit så förbannad så jag sett rött! Då har han kunnat ge mig en lätt örfil bara för att markera att det får vara nog, och då har jag såklart genast kvicknat till och skämts så otroligt mycket att jag inte kunnat se på honom på flera dagar. Vi väger lika mycket och styrketränar ganska hårt båda två, så det är inga små slag han har fått ta...

Jag slog till min make för länge sedan då han varit helt "knäpp" under flera timmar en natt efter att ha druckit alkohol.
Han är stor och tung men skulle upp ur sängen för att spela musik. Han höll på att ramla och jag blev desperat till slut.

Slog honom över kinden och örat.
Usch.....får ångest än idag då jag tänker på det. När han somnat så låg jag länge och såg på honom, grät och strök honom över kinden.
Vi pratade om det dagen efter men han minns inget.
Det är hemskt att bli så arg att man slår en annan människa och jag vill aldrig mer uppleva den känslan.