Who am I to gudge?
Idag har jag varit på Mora Träsk med min lilla son. Han fullkomligt älskar dessa eminenta herrar i sina bästa åldrar. Leif Walter, dvs. han som sjunger är väl i sisådär 67-års åldern. Daniel Lindblom lite yngre. Men guud, vilka herrar! Ja, jag kan inte mer än bara hålla med min lilla son här. Han verkar ha väldigt bra smak. Dessa karlar, de kan verkligen sjunga. Och spela. Och dansa. Och leka med ord, som väldigt få kan.
Jag kunde inte mer än fnissa i mitt inre när jag såg, att de faktiskt lade märke till mig där ibland folkhavet av de andra barnen med sina mammor och pappor. Jag sjöng med och gjorde rörelserna så glatt så... ända från början. För de andra vuxna, brukar nog först vara lite blyga och förnöjsamt försöka se lite sådär "lagom" roade ut först. Bara för att om någon hade kommit in efter en sisådär kvart eller så, hade de sett alla... och då menar jag alla. Alltså även de där föräldrarna som först inte ville visa att de egentligen där innerst inne också bara är barn och tycker det är jätteroligt att vifta på armarna och sjunga med i en hejdundrande röst om att "Hänger tuttarna på dej ned, får du ta dom å vifta med, kan du knyta en rosett, kan du slå en knut så lätt!"
Skulle samma person sedan komma in efter en sisådär halvtimme. Ja, då lovar jag dig att även de där papporna, som först stod med sin lilla dotter/son på axeln och skulle se sådär "lagom" tuff ut. Hängades över det staket som personerna med brandgula västar på sig med texten "crew" på ryggen hade satt upp. Bara för att ingen skulle hänga längre in på scenen än så. Även de papporna skulle ha mjuknat upp. Så att snusen hängde ned lite lagom klädsamt över framtänderna då de leende sjöng med i ett hejdundrande;
"Hänger snoppen på dej ned, kan du ta den å vifta med, kan du ta den på axeln såhär, som en käck soldat med gevär... hänger snoppen på dig neeeer!!"
Å.... dessa män. Dessa underbara män, som avslutade hela konserten med att stå med varsin wischyflaska i jämnhöjd med sin egen snoppoch bara spruta ned oss barn... och en mamma, som hade satt sig ned på första parkett, för att se dom så nääära som möjligt. Medan de i fin stämsång sjöng;
"Å denna regniga natt, aldrig mera kan livet bli glatt!"
Shit vad vi skrattade. Är det inte det hela livet egentligen handlar om? Att få vara glad, att få ge sig hän, att få vara barn. Även när man är vuxen. Varför inte? Jo, därför att det finns folk som inte har fattat! De har inte fattat galoppen över att vara människa. De har blivit "vuxna"... tror de! Bara för att de sitter där och är vuxna nog att inte låta sig själva leka. Bara för att de är vuxna nog för att inte låta sig själva vara det som de innerst inne vill.
Varför skulle inte vi vuxna kunna ge oss hän och få leka lite. I det vardagliga livet också, menar jag. Eller i sänghalmen. Där, när ingen tittar in och dömer.
Okey, då säger jag såhär; "Vem är jag att döma? Ingen. Därför kan ingen döma mig heller. För det har de ingen rätt att göra!"
...det är därför, jag känner mig lite "nerig" som Leif Walter sjunger i en av sina texter. "...som en vis man, sa till mig en gång... när du känner dig nerig och hängig... ta dig då till toppen av "himlamaja"... sätt dina händer såhär (som i meditationsställning) och säg efter mig..."
Mmmmm, där fick du nåt att fundera över, vad han sa då... Fniss.. kan du gott göra. Om du är vuxen nog att förstå att du inte är annat än ett barn i en vuxen kropp, tänker jag inte berätta det.
Fast kanske det är som så... att barn ska ha vuxna som tar väl hand om det. Vuxna ska vara vuxna nog att veta när det är tid för lek och när det är tid för att vara vuxen... eller nåt sånt.
kram