Går den där brännande saknaden aldrig över?

Stor kram till dig! Jag kan inte tänka mig den smärta du bär på.
Du är och kommer alltid vara en mamma, Jacobs mamma. Och det är inte konstigt att du är avundsjuk på andra som kallas mamma, för det är ju vad du vill höra.

All min kärlek till Dig!
Kramar och styrka!

Ja, jag hade väldigt gärna velat bli kallad för mamma av min son. Men men, det finns inte mycket att göra åt det. Jag får tänka att jag träffar honom en dag, fram tills dess så får jag leva mitt liv, och inte ångra något. Tack för din kommentar. :) 

Usch det går inte att föreställa sej hur det är.. Beklagar att du behöver gå igenom det du går igenom :(

Jag började gråta när jag läste din TS, fy vilken smärta du måste bära. En annan tar för givet så mycket, att bli kallad mamma är för mig normalt men jag kan förstå dig som avundas och vill det samma. Har tyvärr ingen tröst att ge. Hoppas att du kommer att må bättre med tiden och att du en dag kommer bli kallad mamma av ett barn. kram

Jag kan bara instämma i att jag inte heller vill leva med denna sorg hela livet. Varför?! Jag känner starkt med dig och det du skriver som sagt. Vår son dog för 8 månader sedan och vi kunde inget göra för att få honom kvar hos oss heller. Men jag säger ändå att jag är mamma till honom och hans storasyster (som lever med oss tack och lov). Jag struntar i att andra blir illa till mods då jag berättar att vår son lämnat oss. Våra familjer pratar sällan om vår älskade ängel heller, men de kunde knappt hantera den tid han fick på jorden i vilket fall så jag ställer mig likgiltig till deras sätt att vara. Jag gör allt för att bevara minnet av honom i vilket fall precis som du TS och jag kan också känna att minnet sviker om hur det var att hålla honom i famnet eller snusa i hans hår...Jag hatar hela situationen och saknaden kommer verkligen i vågor. Just nu är det en tsunami för mig och jag hoppas att jag inte skrivit något som gör att du tar illa upp för jag vill bara skriva att jag förstår dig och sörjer med dig.....

Kram.

Sorgen kommer man aldrig ifrån,men det värker i <3 lite mindre ibland. Ärren läker men går lätt upp igen.
Tyvärr så lär man sig att leva med smärtan,för genom smärtan minns man sitt barn. Jag förstår hur du känner och jag beklagar verkligen.
Kram.

Nej, jag tar verkligen inte illa upp. Jag frågar mig själv varför han gick bort, jag har varit så himla arg för jag förstod inte meningen med det. Men nu har jag insett att det inte hjälper att vara arg, han kommer inte tillbaka för det. Men den där avundsjukan går inte över.. Likaså har jag svårt att vara i närheten av små barn. Tex, vi var på ett kalas hos en nära bekant. En av hennes vänner tog med sig sin lilla son och det var helt ok. Problemet var att den här lilla pojken påminnde så mycket om jacob. Kändes som om ajg skulle sjunka ner genom jorden.. Jag fick svälja den klumpen jag hade och tog mig igenom kvällen. Tack och lov så kom hon aldrig fram till mig med pojken i famnen, för då hade jag nog sprungit därifrån. 

Egentligen ska jag inte behöva tänka på vad andra tycker när jag berättar om jacob. För han är ju faktiskt min son, och jag är mamma till honom. Jag får bara påminna mig om det, eftersom jag inte ser mig själv som en mamma..

Det känns skönt att det finns andra där ute som vet hur det känns, om jag tar upp det med min familj så tycker dom oftast att jag ältar det förflutna. Men dom glömmer att det är mitt barn. Jag kan itne glömma min son så länge jag lever.. 

Jag låter andra stå ut med att mitt barn dött, jag måste ju det varje dag.
Dessutom dog han genom självmord, som tonåring, tabubelagt än idag för många. Ändå har jag valt att vara öppen om det, fastän man ibland känner hur man häller en hink kallvatten på den stackare som frågade...
Det går nog inte över, men blir med tiden annorlunda, de djupa dipparna kanske kommer mer sällan. Det betyder ju inte att man INTE sörjer, bara att faserna ser olika ut.
Att få prata om den döde är nödvändigt och skönt när den man pratar med inte flyr ifrån ämnet, utan kan stanna kvar.

Vi som förlorat ett barn oavsett orsak har all rätt att sörja tills vi drar vårt sista andetag. Och vi måste få prata om alla våra barn, levande som döda för de är och har varit en del av våra liv och håller vi kvar dem i våra samtal och låter dem vara en del av våra samtal fast de inte är här så kommer vi må bättre. Jag tror att tvingas man att sluta tänka och sörja sitt barn finns det stor risk att man går under när ryggsäcken blir överfull.
Jag kommer sörja min dotter i ca 50 år om jag har turen att få bli gammal och hon kommer alltid vara min dotter, älskad, underbar och saknad.
Junis blev 14 år. Hon stod på spåret och blev överkörd av tåget. Det känns oerhört svårt men som Aklea05 vi ska inte skämmas över våra barn för att de gör självmord. Många av dem sker under tillfälliga psykoser.

Förlåt ts att jag blev lite OT. vi är många som vet hur det är att förlora ett barn som man har burit i sin mage, ammat, vyssat, tröstat, busat, skrattat, myst, fostrat, respekterat, älskat och kommer alltid älska.

Den 24:e december är det 6 år sedan vår son somnade in, 42 dagar gammal. Jag saknar fortfarande ett par skor i hallen. Vissa dagar känns livet toppen - efter omständigheterna. Vissa dagar blir jag slukad av ett svart hål.

Pojkar som är i 6-årsåldern gör ont i hjärtat att titta på. Fförra året var det 5-åringar som gjorde ont. Jag misstänker att jag kommer att ha svårt för sjuåringar nästa år.

Han kommer alltid att fattas oss, jag kommer alltid att vara trasig.

KRAM

Jag tvivlar på att det går över helt. Jag får fortfarande ont i hjärtat av vissa saker. Syskonbilder, tal om småsyskon. Det gör mig matt. Det är snart två månader sen vår son togs i från oss.

Tänker på er allihop i juletid!

Det är vår första jul utan Junis och det slog mig att förra julen var hennes sista och den firade hon tillsammans med sin lillebrors som firade sin första. Vilket öde!

två ÅR

Jag hann aldrig fira jul med min son, men julen är full av saknad ändå. Jag tittar på min systerdotter som är överlycklig för att få julklappar av jultomten. Så tänker jag att det där kunde vara min son.. Jag tar kål på mig genom att tänka så, men hur kan jag inte? Våra barn saknas oss och det finns inget vi kan göra åt saken. Det enda vi kan göra är att minnas dem och göra det bästa av situationen.

Jag tänker på alla er andra änglamammor, oavsett hur era barn gick bort eller hur gamla de var vid bortgången. Vi är alla änglamammor som saknar sina barn vid dessa högtider. Jag är så glad över att det finns fler, som visar medkänsla och förstår vad man går igenom.

God jul på er, ta hand om er nu :) 

Flo Oow

Ja vi kommer alltid jämföra med andra och det måste vi få göra men att få känna tacksamheten över att få uppleva det med våra syskonbarn eller syskon till våra änglar. Tacksamheten ger själen ro och vi behöver ro i själen för att orka fortsätta. Min styrka sitter i att sysk

Oj skickade iväg för tidigt

Syskonen behöver sin mamma och det är jag och jag är deras trygghet.

Har man fått barn så är man en mamma, INGET kan ta ifrån en det. Inte ens barnets eller mammans död. Beklagar sorgen, beklagar än mer att du lever bland folk vilka inte kan hantera höra dig prata om ditt barn. Ja, han är ditt barn även om han inte är här, utan är 'där' någonstans.

Ja god jul och gott nytt år till alla som saknar och sörjer speciellt !

Det är så himla jobbigt att leva med detta och inte få se ens barn lysa upp som de som är lyckliga att få ha sina nära och kära med sig vid familjehelger som denna. Vi får vårda våra minnen, men saknaden finns där ändå och mitt minne börjar tyvärr blekna på så sätt att jag inte minns riktigt hur det var att hålla och krama min lille ängel fysiskt längre då han fanns med oss.... Det hatar jag! Varför kan inte hemska och jobbiga minnen blekna istället och lämna de vackra, fina som jag vill minnas starkt resten av livet?!

Kram alla.