Hur känner ni inför de som går tvärtemot AP?

Nu är jag ingen AP, utan en vanlig mamma. Man kan inse att det finns andra sätt att ta hand om barn som är tillräckligt bra, utan att det är vad man själv skulle kalla det 'bästa'. Sova i egen säng t ex kan vara helt ok for nån annans barn (inkl mitt eget), fast du inte tycker just så. Det handlar inte om att 'stänga av', utan om att inse att man själv inte vet allt som är bäst för alla andra och deras barn i deras unika situationer.

jag är inte ap inte vad jag vet i allafall.
jag tror inte att det är bra för barnet att fa skrika absolut inte men jag tror inte att det är bra att ta up det om man inte kan det heller. att jag har valt att samsova och bära har med att det är det som fungerar för mig och oss inte sa mycke att det är rätt för barnet. jag gissar att det aldra flästa faktiskt gör allt dom kan för sina barn och att även om det inte ser "rätt" ut för mig sa är det förmodligen det bästa möjliga för dom.

Hur vet du att föräldrarna stängt av? Sade de det till dig? Eller var det du som tolkade? Att vara AP-förälder tycker jag handlar om sunt förnuft och det tycker jag att de flesta föräldrar har!

Det gör ont i bland. Då går jag oftast därifrån. Till och med om det är någon man känner ganska väl, så är det svårt att nå fram till föräldrarna ...

Att man inte är en Ap-förälder innbär INTe att man automatiskt är en dålig föräldt er.

DET om något borde väl en ap-förälder ha klart för sig?

Alla barn är olika, alla föräldrar är olika, alla har olika behov.

Okej, uttryckte mig nog luddigt.

Jag talar om de fall där man VET att barnen har det jobbigt. Om någon säger "jag var tvungen att köra 5-minutersmetoden med henne hela natten" eller "Nä, hon blir bortskämd om jag daltar för mycket med henne (i stället för att tillmötesgå känslorna hos barnet). I de fallen VET man ju att barnen kunde haft det bättre i just DET avseendet.

Hur gör ni i de situationerna?

Konkret exempel: en väninna som just fått sitt andra barn (första är drygt 1 år). Lillasyster får (1 månad gammal) gråta sig blå, så hon tappar andan i vagnen, för att mamman vill ta hand om storasyster i första hand. Bredvid står jag och vill inget hellre än att ta upp barnet, lugna det, och sedan säga ett par sanningens ord till mamman. AP eller inte, men om man utgår från barnperspektivet, hur tänker ni då i de situationerna?

Fast saken är ju den att man aldrig vet varför barnet skriker. Kanske trivs barnet utmärkt att sova i egen säng, och kanske hade barnet i barnvagnen en dålig dag med magvärk eller annat. Ibland blir jag rädd när jag är ute och min son skriker i vagnen att folk ska tro att jag är en dålig mamma, men så är det ju inte kommer jag sedan på. Jag vet vilken utmärkt mamma jag är med handen på hjärtat. Och det vore väl bra om folk bara lät andra vara och tänkte så positivt om andra som de kunde...