• Fackla­n84
    Äldre 12 Dec 23:47
    1779 visningar
    9 svar
    9
    1779

    Nån AP-förälder som har/har haft förlossningsdepression?

    Jag har känt mig mycket nedstämd de senaste veckorna och vet inte om jag har en förlossningsdepression. Nån med liknande erfarenheter som vill berätta hur de gjorde för att komma ur det? Jag har kontakt med psykolog och det hjälper men jag tycker ändå det är svårt (och förfärligt jobbigt att må dåligt)

    Jag skrev under AP då man som AP-förälder får ge extra mycket i början och det är ju extra tufft när man har en depression. Men jag tar gärna råd från "icke-AP föräldrar" ocksåSkäms     

  • Svar på tråden Nån AP-förälder som har/har haft förlossningsdepression?
  • Äldre 13 Dec 00:15
    #1

    Jag hade det efter första barnet. Men förstod det inte själv. Det var BVC-sköterskan som uppmärksammade det efter typ 5 månader. Då hade jag dock börjat må bättre, så jag fick ingen hjälp direkt. Jag vet ju att du har två barn så det måste vara sjukt tufft och jobbigt. Men är du sjukskriven? För det borde du väl kunna vara, och barnens pappa vara hemma? Kanske kan det underlätta?

    Jag vet inte riktigt vilken hjälp man brukar få, men hoppas att andra här kan ge dig tips och råd. Men jag vill säga att jag förstår att det är tufft.

  • Äldre 13 Dec 01:13
    #2

    Jag misstänker att jag hade det. Jag tror att förlossningen triggade igång psykisk problematik jag haft tidigare i livet eftersom jag kände igen känslorna. Har skrivit litegrann om det i min blogg (som finns i min presentation, men jag tänker inte göra reklam för den).

    Hör av dig om du vill prata eller fråga något. Det är jobbigt att gå igenom det ensam.


    Barn gör så gott de kan. Gör du?
  • Äldre 13 Dec 14:59
    #3

    Här är en till! Födde julen 2009 en stor pojke med igångsättning, behövde sys och hamnade därför direkt på operation. Var ifrån min son några timmar. Närhet, anknytning och allt som AP innefattar kom naturligt för oss innan vi visste vad AP var, och visst var det tufft.

    Kan inte tänka mig ett annat förhållningssätt i livet änAP, men det tär mer på de vuxna än många orkar, framförallt i början. Men kan lova att varenda bärande, varenda samsovningsstund, varenda bekräftelse och allt jobb betalas tillbaka gånger 1000!!

  • Äldre 14 Dec 11:51
    #4

    Jag hade förlossningsdepression med min första son. Tyvärr förstod jag inte det förrän långt senare. Jag hade svårt att börja älska honom och fick jätteångest varje gång han skrek. Jag led av tvångstankar och i perioder ångrade jag mitt eget barn. Eftersom jag inte fattade att det rörde sig om en depression så fick jag extremt dåligt samvete för att jag kände som jag gjorde och var tyst. Ingen visste att jag hade dessa känslor.

    Eftersom sonens gråt och skrik gjorde mig extremt stressad och ångestfylld gjorde jag allt för att han inte skulle gråta (!). Nu efteråt när jag tänker på hur det var tror jag att sonen kände av min oro och ångest och klamrade sig fast vid mig ännu mer än om jag varit i harmoni med mig själv. Han sov i sjalen, fastklistrad på mig, på dagarna och på nätterna tätt, tätt intill mig. Han ammade i princip HELA tiden, jag var som en levande napp. Jag kände ingen direkt glädje över allt det här, men jag visste att han inte skulle gråta och det gjorde att ångesten dämpades. (Jag har förstått i efterhand att anledningen till att jag får sån ångest och oro när barn gråter bottnar i min egen barndom, denna insikt har fått mig att förstå en hel del och kan jag hantera sånt utan att få ångestattacker).

    Jag bar i bärsjal, jag ammade, jag samsov och allt det där. Men det tog oerhört lång tid innan jag faktiskt uppskattade allt det. Allt kändes som ett tvång. Jag kände mig besviken och snuvad på de där fina, kärleksfulla känslorna som borde ha kommit. De fanns inte där. Jag kände såhär: "Ok, nu har jag satt den här ungen till världen och nu är han mitt ansvar. Nu får jag skylla mig själv att jag satt mig i den här situationen som jag inget hellre vill än lämna."

    Inget blev ju bättre av att sonen var otroligt mammig och vägrade vara hos någon annan.

    Jag minns en situation när han var 4 månader. En kusin från Italien var på besök hos mig, hon är mycket äldre och har inga barn (däremot en hund som är som ett barn för henne). Hon satt i trädgården och läste en bok. Jag var på väg upp på övervåningen för att byta blöja eller nåt annat bebisrelaterat och stannar i trappan och ser ut genom fönstret och ser henne hålla den där boken. Jag minns hur jag översköljdes av avundsjuka. Hon kan minsann ligga och lata sig i den där trädgårdssoffan med en bra bok, medans jag måste springa och byta blöjor, trösta, torka snor, amma, vakna på nätterna...och ALDRIG mer ha tid att läsa en bok (jag är en sann bokslukare). Jag minns att jag kände, vad fan har jag gett mig in på?! Vad har jag gjort med mitt liv?!

    De där känslorna blev mindre och mindre och till slut kände jag så allt mer sällan och började njuta av min mammaroll. Men sonen var säkert 1,5 år då. Det känns som att jag blev snuvad på en bra början...och jag kan känna mig ledsen över det nu såhär i efterhand. Jag borde ha bett om hjälp.

    Nu är mitt andra barn 1 år. Jag mådde inte alls så när han föddes. Jag var glad och lycklig med en gång och jag började älska honom så fort han kom ut. Jag har aldrig i en sekund ångrat honom eller haft negativa känslor kring honom. Jag får inte ångest när han gråter. Jag får inte panik om jag inte vet varför han gråter. Och nu förstår jag att det är SÅ man ska må när man får barn!

    Jag har idag en fin relation till båda barnen och jag mår bra nu. Jag fick aldrig någon hjälp utan den där depressionen gick över av sig själv. Den kanske inte var så allvarlig. Men jag tror att det hade varit bra om jag sökt hjälp. Ingen ska behöva må sådär. 

  • Fackla­n84
    Äldre 14 Dec 13:20
    #5

    Tack alla för era svar, det värmer hjärtat att ni tagit er tid att svara på något så personligt =) Speciellt tack till msKitten för ditt långa svar.

    Idag känner jag mig rätt uppgiven, känner mig bara så slut. Jag har två jättefina och lugna flickor (speciellt min lilla bebis, har aldrig sett en så lugn bebis förut) så det har absolut inget med dem att göra, och jag känner att jag ändå klarar av att ge dem det de behöver (även om jag kan tappa tålamodet med min 4-åring ibland, men det är sällan och jag ber om ursäkt om jag sagt något dumt). 

    Jag har rätt många "riskfaktorer" för förlossningsdepression och kan väl förstå varför jag mår som jag mår, men kan inte låta bli att känna mig besviken på mig själv och misslyckad, Jag har gått i terapi länge och arbetat med personlig utveckling och det är ju mitt andra barn (som dessutom är så lugnt) och ändå "klarar jag inte av" att vara lycklig. Fast jag vet att mina känslor och tankar inte är "sanningen", utan bara en spegel av hur jag mår och att det till en viss del kommer att bli bättre av sig själv när allt lugnat sig lite, men det är tufft att må dåligt.

    Vill dela med mig av min situation för att lätta på trycket lite (och ge mig tillåtelse att tycka lite synd om mig en liten stund, utan att gräva ned mig i det).. Mina föräldrar dog i början av mina tonår och jag har aldrig fått en trygg bas efter det, jag bodde hos släktingar efter det men kände mig aldrig som en i familjen och de kunde inte ge mig den tryggheten som jag behövde (har nu de senaste åren kunnat acceptera att de faktiskt inte visste hur man gör och att de ändock gjorde sitt bästa, men det fanns och finns fortfarande ett stort hål i mig och en känsla av att jag inte har någonstans att ta vägen när det krisar), jag känner inte att får det stödet eller avlastningen jag behöver av min sambo, både pga av personlighet och egna psykiska besvär (panikångest), under graviditeten var jag så stressad att jag trodde jag skulle bli utbränd eller dylikt, har få vänner på orten då vi flyttade i början av året och jag inte hunnit bygga upp ett bra kontaktnät, har väldigt lite stöd eller avlastning från släkten, vi har ekonomiska problem och osäkerhet med arbete (jag studerar, min sambo läser på sfi och kommer troligtvis inte få jobb än på ett tag), 4-åringen har alltid krånglat jättemycket (extremt mycket) med maten och även om hon verkar klara sig bra så är det svårt att inte oroa sig och ja... självkänslan är väl inte den bästa, även om jag arbetar på det och ändå är ganska bra på att distansera mig från situationen och reflektera över det utan att förlora mig i hopplöshetskänslor.... men jag är mest bara så trött och slut, även om barnen sover rätt bra.... men det känns som om jag aldrig får vila, är i konstant kamp med mig själv och mina känslor och tankar... vet att det till en viss del handlar om saknad efter mina egna föräldrar och en längtan att få dem tillbaka (jag vet att det aldrig kommer att hända men det är svårt att kontrollera) och ibland kanske jag överdriver dets vikt för att lägga ansvaret på mig själv istället för att be om hjälp och således tro att jag kan kontrollera det själv. Jag är bara så rädd att känna mig så där övergiven igen. Oj, vad personlig det blev, jag känner mig lite sårbar nu, hoppas jag bara får "snälla" kommentarer på detta, orakr inte med några dömande kommetarer.

    Paddy: Det är säkert en bra ide med sjukskrivning i valiga fall, men vet inte om det är bra för oss, ska fundera på det. Det är viktigt att min sambo blir färdig med sina svenskstudier och han funkar inte så bra när han är hemma heltid... fast samtidigt måste mina behov få prioriteras ibland också... jag ska fundera på det, tack för tipset.

    Mama Bear: Tack för att jag får höra av mig om jag behöver, känns skönt att veta.

    Acelise: Jag vet AP är abslout värt det i långa loppet, jag har alltid varit väldigt lyhörd till 4-åringen och det har ju nu sett att det varit rätt (även om omgivningen inte ger mig nån "kredit" för det). Trygg, snäll, empatisk, slåss aldrig, lyssnar oftast på vad jag säger (och då menar jag inte lyder utan med respekt för sin egna vilja) och med få tecken på frustration. Så jag vet att det är värt det! Glad Och jag skulle aldrig tillåta mig att inte ge samma trygghet till tvåan Hjärta        

  • Äldre 14 Dec 13:50
    #6

    Du bär på en stor sorg från din egen barndom och det är förståeligt att du blir nedstämd och att det blir jobbigt. Det verkar som att minnena från ens egen barndom triggas igång när vi själva får barn. Man börjar reflektera, får tillbaka minnen man inte trodde fanns, i vissa situationer beter man sig fullständigt irrationellt och känner inte igen sig själv. Jag vet hur det är. 

    Du verkar väldigt insiktsfull och har koll på vad det är som tynger dig. Det är en stor sak, faktiskt. Att det finns utomstående stress som ekonomiska faktorer gör ju inte saken lättare.

    När jag mådde som värst (och jag mår fortfarande mindre bra vissa dagar när det är tungt) då brukar jag tänka att bara få JUST DEN DAGEN att gå. Jag tänker framåt i timmar, minuter. Försöker fokusera på nuet. Jag brukar trösta mig med att vissa dagar är bättre än andra, att tiden ändå inte står stilla.

    Försök komma UT varje dag. Frisk luft. Träna så ofta du kan. Drick ordentligt med vatten. När det blir för jobbigt, tala om för barnen: NU är det timeout, jag vill vila en liten stund. 

    Du säger att du inte klarar av att vara lycklig, trots att du känner att du borde vara lycklig eftersom dina barn är som de är. Min erfarenhet är att det inte är yttre faktorer som gör oss lyckliga, utan vår inre värld. Jag vet att det är svårt, för jag har varit där du är nu. Man undrar liksom vad man ska göra för att känna de där lyckokänslorna som man borde känna, men inte känner. Men man kan inte göra så mycket. Mitt råd är att du fortsätter gå i terapi, ta all hjälp du kan få!  

  • Äldre 14 Dec 15:43
    #7

    Facklan84 - vilken historia du bär på och vilken ångest du SJÄLVKLART känner. All styrka till dig! Du har säkert provat mycket och kanske även mindfulness? Rekommenderar det verkligen. Att aktivt TRÄNA på att stanna upp. Andas. Sänka axlarna. Känna varje andetag. Acceptera hur det är. Just nu. 

    Jag känner igen mig i mycket du skriver. Jag jobbar konstant med mina känslor och tankar, vilar liksom aldrig i HÄR och NU. Men jag övar på det. Just nu har jag ont i huvudet och kämpar med tankar kring hur jag ska deala med saker om två timmar. Okej, då är det så. Sonen gnäller och jag vet inte varför, okej då är det så just nu.

    Usch, det är jobbigt... Men det kommer bli bra!! Att du har sådan insikt är fantastiskt och kommer ta dig långt, tror jag. 

  • Äldre 15 Dec 09:17
    #8

    Kan bara hålla med Acelise om att det inte är konstigt att du känner som du känner. Förstår att er livssituation kanske inte gör att sjukskrivning är så självklart heller.
    MsKitten - så bra skrivet! Precis sådär kände jag. Och anekdoten med din kusin, så träffsäkert. Hade exakt sådana känslor.

    I sådana här situationer så önskar jag att jag hade möjlighet att själv erbjuda avlastning. Låta er stora flicka hänga med oss på någon aktivitet tex. Men jag gissar att ni inte bor i Norrland?

  • Fackla­n84
    Äldre 21 Dec 19:18
    #9

    Tack för era fina råd och kommentarer. Jag har provat mindfulness och försöker att påminna mig om det, även om det är svårt när man har så mycket känslor inombords. Jag har mått lite bättre idag, jag har pratat med min släkt om avlastnig och sagt att jag har en förlossningsdepression och de har i alla fall sagt att de vill ställa upp. Jag tänkte prata med socialtjänsten om eventuell avlastningsfamilj för storasyster, för jag tror att det skulle vara bra med något mer kontinueligt och långsiktigt. Har även hört att det eventuellt kan finnas möjlighet att få extra timmar med barnomsorg för en tid. Min 4-åring älskar att vara hos sin dagmamma så jag tror inte att det skulle vara ett problem. Har tid hos min psykolog v.1 och ska prata med henne om att ha tätare kontakt. Så även om det känns tungt så känns det som om jag håller på att få igång lite förändringar och det gör att det känns lite lättare.

    God Jul på er alla! =) 

Svar på tråden Nån AP-förälder som har/har haft förlossningsdepression?