Hur känner ni andra? jag upplever ibland som jag är en liten fånge i mitt hem. Känner mig isolerad då jag tycker det är bökigt att ta mig ut med barnen. Dagarna ser så lika ut, lek inne och promenader. Ibland tycker jag synd om mina barn, de är dock bar 10 mån korrigerat och har nog inte alls nåt behov att hitta på så mycket saker. Problemet är väl att det är jag som känner mig osocial..
Prova på öppen förskola med dina barn..
Förtsår hur du känner. Öppna förskolan har t.ex inte varit ett alternativ för oss då twinsen är så fruktansvärt klängiga och mammiga (11 månader nu). Det som funkat för oss är promenadträffar med andra mammor eller korta träffar i lekparken. Ibland har vi tagit oss i kragen och åkt hem till någon men som tur har folk gärna kommit hem till oss. Men visst var det mycket mycket lättare att få sig iväg då man hade bara ett barn...
Håller med, vår öppna har inte ens En babysitter. Hur ska jag kunna vara där med mina tre barn då?
har ofta funderat på Öppna Förskolan, men är 1 våning upp utan hiss, vagnen måste man ställa ute. Hur ska man då göra.. Jag orkar inte bära båda samtidigt uppför trappor och känner ingen annan som går dit heller. Ska göra ett försök iaf!
Jag känner igen det förutom att jag inte hade något jättestort behov av att komma ut på det sättet. Öppna förskolan var sådär...dels mer meckigt med två barn men också för att de alltid blev smittad av någon snorig unge som var där 
Vår och sommartid vart det enklare, men just vinter var rätt...trist.
Men jag löste det så att jag bjöd hem folk till oss i stället, någon kompis med barn och antingen körde vi knytis lunch/fika eller så bjöd jag.
Det var liksom lättare att vara hemma med två än att åka bort med dem :)
Oj vad jag känner igen mig! Kände precis likadant. Mina pojkar kunde vara extremt klängiga och mammiga när vi var någonstans. Att bara ta sig till föräldragruppen på BVC var en stor sak. Sen ska man hålla reda på båda två när dom börjar röra på sig, osv, osv... jag har känt mig fruktansvärt låst många gånger. Men, nu blir dom 2 år nästa månad och det är betydligt lättare. Iallafall på det planet. 
Dom kan gå fint om man håller dom i händerna, är fortfarande lite klängiga och mammiga men inte så farligt, det är mest att dom är blyga i början. 
Jag har tvillingar som är 2 år och en 3 åring. Vi gick varje dag till öppna förskolan från att tvillingarna var 5 månader. De var 2 månader för tidigt födda och klängiga, men eftersom de lärde känna miljön, besökarna och personalen så försvan problemet med tiden. Jag fick träffa andra vuxna, fick hjälp från de som var där. Det var fantastiskt. Jag hade väldigt nära till den öppna förskolan . Endast 5 min med barnvagn. Det är dessutom bra att de fick möta alla små bakterier förskola, för jag upplever nu att mina tvillingar är friskare än genomsnittsbarnet.
Känner mycket igen mig men har bara en uppmaning - ta dig ut på aktiviteter även om det känns omständigt, även fast det blir en katastrof med skrikande barn eller fast de klänger hela tiden!
För dels blir situationen bara värre om du väntar och dels så måste man ha lite social kontakt för att överleva. Jag upplever dessutom att folk generellt är imponerade av en tvillingförälder trots att man själv upplever situationen som rätt kaotisk. Det kan vara skönt att få höra lite då och då.
Öppna förskolan har fungerat utmärkt för mig. Faktiskt var också IKEA ett alternativ när mina var i din ålder. Där är mycket att titta på för både barn och föräldrar, bra att äta för barn, alltid lediga barnstolar, ofta någon lekhörna och HÖG tolerans för barnskrik. Jag brukade ganska ofta åka dit själv med barnen och kände mig alltid så stolt efteråt. Går man där på dagtid så är det lungt och massa pensionärer som bara öser beröm över en - toppen!
Det är även lätt att krascha i soffan när barnen lagt sig (eller att ta tag i allt som man inte hunnit under dagen) - tips är att bara ta en kvällspromenad med någon granne runt kvarteret. Jätteskönt att prata en stund med någon, få lite frisk luft och komma ifrån hemmet/isoleringen.
Ett sista tips från mig är att släppa kontrollen. Med två går det inte att kontrollera alla situationer. Mina slår sig lite mer, kröp/töltar runt på egen hand, stoppade allt möjligt i munnen som jag inte såg och snorade lite mer innan jag var där och snöt. Ska man fixa så känner jag att det är oundvikligt - bättre då att fokusera de mest riskfyllda situationerna och kraftsamla till den totala kontrollen när man är i trafik eller liknande. På öppna förskolan har de krypit/gått fritt mellan olika rum och naturligtvis går de alltid åt olika håll, det har varit omöjigt för mig att ha koll. Jag har dock ändå kunnat slappna av där, mycket tack vare andra föräldrar som genast hojtat om det varit något.
Hoppas ni kommer ut mer! Jag hejar på er allt jag kan!
Jag kände mig väldigt asocial första tiden med tvillingarna. Var livrädd att de skulle bli hungriga och börja skrika samtidigt (ammade dom och fick aldrig dubbelamning att funka, samt att jag är "pryd"). Det blev bättre för mig när de började äta annan mat (vid 4 månader började jag introducera fast föda). Jag började åka iväg på mammaträffar och babysång, och det funkade! Jag var/är dålig på att be om hjälp så det mesta fixade jag själv. Jag har kånkat med båda uppför många trappor, tagit med vagn (i bilen) till babysång för att de skulle kunna sova om de blev trötta.... Man löser det mesta!
För mig var det nödvändigt att komma ut och träffa folk, annars hade jag blivit tokig. Visst var det besvärligt att åka iväg, men såå värt det!
Tack för tips och pepp:)) Har bestämt att det inte får hindra mig bara för att det är jobbigt, har 8 månader kvar på min föräldraledighet och vill såklart kunna njuta av den tiden!! Har ordnat hjälp till Öppen förskola och det känns kanon. Vet att mycket ligger hos mig själv, har svårt att be om hjälp och vill alltid klara saker på egen hand.måste inse att de är OK att be om hjälp!!
Kan också känna mig lite isolerad ibland, men det beror nog mer på lillebror än på tvillingarna. Så länge jag bara hade mina stora killar åkte vi ner till stan/Öppna förskolan/sagostund/träffade andra mammor som vi tog en promenad med eller liknande. Sen lillebror kom har jag väl inte varit ute med alla tre samtidigt själv än, förutom en gång till Öppna förskolan. Det funkar att ha tvillingarna i vagnen och lillebror i bärselen, men bara så länge alla tre är glada och trevliga - och det kan man ju aldrig garantera. Som tur är gillar jag att vara hemma, annars hade jag väl fått panik.
Jag brukar säg att jag köpte min frihet i tvillingsulkyn. Den kunde jag själv lätt lyfta in i bilen och sedan ta mig med barnen från bilen och dit man skulle. Öppna förskolan var jag bara på 2 gånger, det tyckte jag var bökigt men vi var ett gäng mammor från BVC-föräldragrupen som fortsatte träffas hemma hos varandra en gång i veckan och det gick jättebra. Den var den förmiddagen och såg fram emot hela veckan, få komma iväg och träffa andra för jag kände mig också inlåst. När de var 8 månader tog pappan också föräldraledigt en dag i veckan så vi kunde gå på babysim, funkar ju liksom inte att göra själv med 2 barn.
Även om barnen inte behöver det, så behöver du det.
Och tänk på, att ju längre du väntar, desto jobbigare blir det. Allt har med vana att göra, att man tycker det är krångligt, det tycker man inte när man är van, då tänker du inte på det! Så mitt tips är att bara göra det, gör det du känner för!