Jag födde dödfött v25 på juldagen

Den 24 dec kände jag bebisens rörelser hela tiden ända fram tills på kvällen sedan blev det väldigt lungt i magen. Jag tänkte inte så mycket på att det skulle vara något fel utan gick och la mej med hela natten hade kände jag mig jätte konstig hade en konstig känsla om att något var fel jag pratade med magen jag klappade magen jag sjöng men inga sparkar kom jag sa till min man fast han yog inte det så alvarligt han trodde bara att bebisen sov. bebisen hade inte sparkat på flera timmar. Tidigt på morgonen ringde jag in till förlossningen och berättade om jag inte kände rörelsena hon sa att vi skulle åka in. Först då blev mannen lite panikslagen för tänk om det var något fel. Vi kom in och direkt försökte dem lyssna på hjärtljuden men Jon hittade inga hon hämtade sin kolega hon hittade heller inga ljud sen sa dem att vi skulle göra ul för att se bättre vi kom in och läkaren satte på den jävla ultraljudsmaskinen det var samma maskin som hade gjort oss så överlyckliga när vi såg bebisen för fösta gången när vi såg bebisen suga på tummen men nu visade ul ingen splatrig livlig bebis utan att det bara stilla aldeles för stilla läkaren sa " Tyvärr bebisen är död " orden ekar i mitt huvud innan jag ens hann faa hörde jag min mAns gråt han grät mycket och det var första gången jag såg honom gråta.. Jag började skrika jag skrek och skrek ville inte tro att det var sant vår älskade dotter som vi hade längtat ihjäl oss kunde inte ha dött ju mer jag skrek och läkaren försökte lungna ner mig desto mer grät mannen. Sedan började helvettet våra närmaste anhöriga kom gråtande till sjukhuset jag skulle bli igånsatt så förlossningen kunde börja Jag var i vecka 25 och hade inte ens läst en enda bok om förlossning det var första barnet och få gå genom allting för första gången för att föda fram ett döttbarn kändes förjälvligt. Allt som allt rog det 8 timmar tills jag födde fram väldens finaste ängel hon var så fin för fin för världen hon var 31 cm och 630 gr min mini ängel underbara lilla ängel. Jag hade 4 närvarande hos mig på förlossningen som tur sa personalen inget jag fick ha hur många jag ville och när bebisen var ute fick jag hålla om henne och var så stolt över mig själv att jag lyckats föda och så stolt över min underbara ängel. Den stunden brydde jag mig inte om att hon var död hon var lika fin lika söt ändå jag såg hur alla i rummet grät de kunde inte fatta att jag log där med ett dött barn i famnen och var hur lycklig som helst. Jag sa att min pappa skulle komma in så att han också får se sitt underbara första barnbarn han kom in och jag sa titta pappa min dotter är så fin hon har allt alla fingrar hår läppar hon har allt men varför lever hon inte fråga jag min pappa och då började han gråta så det gjorde ont han sprang ut ur rummet.. Sedan tog dem henne från oss och då började jag gråta fick inte slut på tårarna jag saknade henne direkt Min mage blev tom Min famn blev tom Hur ska vi komma vidare det har gått 5 dagar men jag är fortvarande kvar i den stunden då jag hade min ängel i mina armar vill inte komma tillbaka tillverkligheten för den stunden jag hade henne hos mig är den finaste stunden i mitt liv ..