Har era nära relationer förändrats p.g.a. ert förhållningssätt?
Min sambos mamma var som min egen mamma när jag var bosatt i Holland. Vi pratade om allt och hade jag några bekymmer var det henne jag vände mig till. Jag älskade henne. När vi flyttade till Sverige och fick barn förändrades allt. Hon har (hade?) en annan syn på barn än vad vi har. Hon tyckte att vi skämde bort vår dotter om vi bar henne eller lät henne sova i vår säng när hon var spädis. Spädbarn skulle skrika sig till sömns enligt henne. Det blev nästan värre när barnen blev äldre och hon tyckte att vi skulle straffa dem genom att bita eller nypa tillbaka om de gjorde något av detta Time-out såg hon som en struntsak som inte ens är värd att diskutera eftersom det var så självklart att använda enligt henne.
Nu är hon på besök igen och har förändrats helt. Hon är så fin med barnen och erkänner till viss del att vi hade rätt. Hon ångrar sig något fruktansvärt och har läst på sedan jag sa att de metoder hon förespråkar är skadliga. Hon tycker det är så fint och samtidigt konstigt att vi tills nu kan uppfostra barnen utan att använda hemska straff och metoder. Hon pratade mycket om sin egen barndom som hade varit allt annat än bra och förstår själv att hennes tankar om barn kommer därifrån idag. Jag vet inte vad jag ville med detta inlägg egentligen. Jag var en känslig liten tjej när jag först flyttade till Holland och hon hjälpte mig att hitta mig själv. Nu känner jag att jag vill ge henne en andra chans när det gäller våra barn och hennes barnbarn. Det måste väl vara rätt? Jag älskar henne fortfarande som min egen mamma men har varit rädd när det gäller mina egna barn.
