Forum Förälder Attachment Parenting
  • felisa
    felisa
    27 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Vad tycks AP-föräldrar, är jag en dålig mamma?

    Jag är lite nyfiken på er syn gällande mitt föräldraskap i avseende detta med att lämna bebis med släktingar osv. Jag kan inte säga att jag är en expert på AP, har väl läst lite om det. Som socionom så är jag dock överlag mycket skeptiskt till att renodlat svälja en hel teori, tycker det är bättre att plocka lite från varje så att säga.

    Iaf, kan börja med att understryka att jag älskar min son, som idag är tio veckor, mer än något annat. Han är ljuset i mitt liv. Vi var ofrivilligt barnlösa i fem års tid innan jag blev gravid på sjätte ivf-försöket, så han är mycket efterlängtad. Jag har dock egentligen ingen kunskap om småbarn. Innan vår son föddes så hade jag aldrig ens hållt en bebis. Så det var att börja från noll, och jag följde mitt hjärta (samt bombaderar konstant BVC med frågor).

    De senaste dagarna har jag läst lite här på fl om synen på barnvakt, och jag måste erkänna mig lite förvånad. Jag trodde att jag själv var en hönsmamma, men inser nu att jag antagligen är ganska liberal

    Jag har alltid haft en mycket nära relation med min mamma, och har även växt upp med en stor och härlig släkt. Det var därför naturligt för mig att min mamma var med på förlossningen som ett stöd. Hon bodde även hemma hos oss den första veckan när vi om hem från bb, för att vara ett stöd för mig. Och det var så skönt! Jag behövde verkligen peppning vad det gällde blöjbyten, ja hela omställningen!

    Sedan dess så sover min mamma hos oss två nätter i veckan. Dessa nätter brukar hon, om min son inte vill sova, ta hand om honom medan jag sover. Jag finns alltid tillgänglig, och hon väcker mig när det är dags att amma. Detta har varit något av en räddning, då min son är väldigt glad i att vara vaken på nätterna.

    Min mamma har även suttit barnvakt många gånger. Aldrig mer än två timmar åt gången dock, endast när jag har behövt göra något (ex handla mat) mellan amningarna.

    Gör detta mig till en dålig, egoistisk mamma? Det är inte så att jag lämnar bort lillkillen till vem som helst, endast till mormor och pappan då såklart. Min mamma är även väldigt lyhörd och tar hand om min son på det sätt jag önskar. Hon tränger sig aldrig på utan vill genuint bara hjälpa till. Hon och morfar hjälper även till på andra sätt, som köra oss när vi ska någonstans osv. BVC tycker att allt detta är toppenbra. 

    Min son är en lugn och harmonisk bebis. Han skriker bara när han är hungrig, annars så ler och skrattar han mest. Han trivs bra hos mormor, är alltid nöjd i hennes sällskap.

    Så vad tycker ni? 

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Vad tycks AP-föräldrar, är jag en dålig mamma?
  • Bonanza
    Bonanz­a
    #1
    Citera Visa endast Anmäl

    Hon låter ju mer engagerad än de flesta pappor på det här forumet, så jag ser inte problemet. 

    Däremot är det märkligt att lämna bort så små barn till vuxna som de träffat 1-2 ggr i sitt liv, om ens det.  


  • Acelise
    Acelis­e
    #5
    Citera Visa endast Anmäl

    Idealiskt, du är lyhörd och inkännande. Kanske kommer din son att protestera snart, ha nya behov och kanske kräva just DIN närhet ännu mer än förr. Då kommer du säkert vara lyhörd för det med och anpassa livet åt det hållet. Det är verkligen som en vågrörelse att vara förälder, man hittar sätt att ha en bra vardag på varje gång livet förändras... All lycka!

  • Alexi
    Alexi
    #6
    Citera Visa endast Anmäl

    Det jag ser skillnaden på min uppfattning om detta med barnvakt och många andras här på forumet är att folk anser att det är bra för bebisen att vara ensam med andra vuxna, för att de ska få en fin och nära relation med fler än föräldrarna osv. Där anser jag att det är viktigt att mina barn träffar andra vuxna och speciellt får en fin och nära relation med sin mormor och morfar, men det behöver de inte alls vara ensamma med dem för att få, utan vi träffas tillsammans allihop, dvs jag, mina barn och mina föräldrar (och ofta min man också för den delen). Förstår inte alls varför barnet och släktingen behöver vara ensamma med varandra så ofta.

    Jag undrar bara, var är din man/pappan i det hela, var var han under förlossningen, när din mamma är hos er så mycket osv, får han plats också? För även om jag pratar hur mycket som helst periodvis med min mamma och de har hjälpt oss oerhört mycket med barnen och allt så är det ju viktigt att man är en egen liten familj som känner att man klarar av familjelivet också, tänker jag?

    Jag hoppas inget av detta uppfattas som kritik, för du låter absolut genomtänkt och klok, jag blir bara nyfiken på att få höra mer om hur ni gör och tänker.

  • Acelise
    Acelis­e
    #7
    Citera Visa endast Anmäl
    Alexi skrev 2012-01-02 21:09:08 följande:
    Det jag ser skillnaden på min uppfattning om detta med barnvakt och många andras här på forumet är att folk anser att det är bra för bebisen att vara ensam med andra vuxna, för att de ska få en fin och nära relation med fler än föräldrarna osv. Där anser jag att det är viktigt att mina barn träffar andra vuxna och speciellt får en fin och nära relation med sin mormor och morfar, men det behöver de inte alls vara ensamma med dem för att få, utan vi träffas tillsammans allihop, dvs jag, mina barn och mina föräldrar (och ofta min man också för den delen). Förstår inte alls varför barnet och släktingen behöver vara ensamma med varandra så ofta.

    Jag undrar bara, var är din man/pappan i det hela, var var han under förlossningen, när din mamma är hos er så mycket osv, får han plats också? För även om jag pratar hur mycket som helst periodvis med min mamma och de har hjälpt oss oerhört mycket med barnen och allt så är det ju viktigt att man är en egen liten familj som känner att man klarar av familjelivet också, tänker jag?

    Jag hoppas inget av detta uppfattas som kritik, för du låter absolut genomtänkt och klok, jag blir bara nyfiken på att få höra mer om hur ni gör och tänker.
    Klok fundering.
  • felisa
    felisa
    #8
    Citera Visa endast Anmäl
    Acelise skrev 2012-01-02 20:05:55 följande:
    Idealiskt, du är lyhörd och inkännande. Kanske kommer din son att protestera snart, ha nya behov och kanske kräva just DIN närhet ännu mer än förr. Då kommer du säkert vara lyhörd för det med och anpassa livet åt det hållet. Det är verkligen som en vågrörelse att vara förälder, man hittar sätt att ha en bra vardag på varje gång livet förändras... All lycka!
    Självklart, det här med övernattningarna är ju bara för tillfället. När sonen regelbundet sover sammanlagt 4 timmar/natt, så behöver jag inte längre den avlastningen. Och detta med separationsångest inträffar väl runt en fem månaders ålder har jag hört, då får man anpassa situationen efter det behovet.
    Alexi skrev 2012-01-02 21:09:08 följande:
    Det jag ser skillnaden på min uppfattning om detta med barnvakt och många andras här på forumet är att folk anser att det är bra för bebisen att vara ensam med andra vuxna, för att de ska få en fin och nära relation med fler än föräldrarna osv. Där anser jag att det är viktigt att mina barn träffar andra vuxna och speciellt får en fin och nära relation med sin mormor och morfar, men det behöver de inte alls vara ensamma med dem för att få, utan vi träffas tillsammans allihop, dvs jag, mina barn och mina föräldrar (och ofta min man också för den delen). Förstår inte alls varför barnet och släktingen behöver vara ensamma med varandra så ofta.

    Jag undrar bara, var är din man/pappan i det hela, var var han under förlossningen, när din mamma är hos er så mycket osv, får han plats också? För även om jag pratar hur mycket som helst periodvis med min mamma och de har hjälpt oss oerhört mycket med barnen och allt så är det ju viktigt att man är en egen liten familj som känner att man klarar av familjelivet också, tänker jag?

    Jag hoppas inget av detta uppfattas som kritik, för du låter absolut genomtänkt och klok, jag blir bara nyfiken på att få höra mer om hur ni gör och tänker.
    Jag förstår absolut dina funderingar och håller med om att barnet verkligen inte behöver vara ensamt med en nära släkting för att få en bra relation. Jag kan som sagt inte tänka mig någon annan barnvakt än just min egen mamma, då hon har en sådan bra inställning och jag känner mig fullständigt trygg med henne.

    Min man har en bra relation med sin särmor, han tycker om att ha henne här. Hade det inte varit på det viset så hade det inte fungerat. Vi ser till att få mycket egentid också, så det är inga problem. Även min man är väldigt ny vad det gäller bebisar, han blir lätt osäker och ser det som en trygghet att kunna få hjälp när det behövs. Och med tanke på att han var ganska så panikslagen under förlossningen, så tycker han md facit i hand att det var mycket bra att ha en till person med. 
     
  • felisa
    felisa
    #9
    Citera Visa endast Anmäl

    Nu låter det ju som att både jag och min man är något handikappade, men riktigt så illa är det inte Vi vill bara göra allting rätt!

  • Nature child
    Nature child
    #10
    Citera Visa endast Anmäl

    Det låter väldigt mysigt och bra för alla parter Härligt att du verkar uppskatta det du har.

Svara i tråden
Svar på tråden Vad tycks AP-föräldrar, är jag en dålig mamma?

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies