• Anonym (Uppgi­ven)
    Äldre 5 Jan 10:00
    9416 visningar
    14 svar
    14
    9416

    Förlossningsdepression - när blir det bättre?

    För drygt fem månader sedan födde jag mitt andra barn, en fantastisk liten pojke. Tyvärr började jag kort efter födseln att må mycket dåligt psyiskt; jag fick stark ångest, sömnsvårigheter och kunde inte känna någon glädje över min son, snarare tvärtom - hans närvaro framkallade stark ångest. Då symtomen snabbt blev värre och allt mer outhärdliga förstod jag att jag var i behov av professionell hjälp för att kunna må bättre. Och jag sökte aktivt all hjälp jag kunde få. Jag talade med min bvc-sköterska, fick kontakt med en fantastisk bvc-psykolog för samtal och en bra läkare för medicinering. Dessutom var jag i kontakt med akut-psykiatrin. Jag valde även från början att vara ärlig mot alla i min närhet med hur jag mådde. 

    Jag har tidigare i livet haft jobbiga perioder, men det jag nu kom att uppleva var så fruktansvärt att det inte går att beskriva i ord. Jag tror att alla ni som drabbats av förlossningsdepression förstår vad jag menar. Jag har haft turen att ha många fantastiska personer runt omkring mig som stöttat, annars vet jag inte hur jag skulle klarat mig.

    Att jag skriver detta inlägg idag beror på att jag börjar känna mig så ofantligt uppgiven. När ska detta helvete ta slut? Jag har flera gånger börjat må bättre, ja nästan till och med bra. Det varar i några veckor, ibland omkring en månad, och när jag börjar tro att "nu är det nog äntligen över" så kommer den där j-la ångesten tillbaka och jag faller långt långt ner igen. Och varje gång känns det som att jag får börja om för början. Varje minut, varje sekund blir en kamp, varje andetag blir tung och jobbigt. På något sätt lyckas jag dock ta mig upp igen, men när jag sen nästan är ovanför ytan så faller jag ner igen.

    Här sitter jag nu idag, och efter att ha mått ok i en månad (och åter tänkt att "nu är det över") så började jag må dåligt igen för en vecka sen. Det är i och för sig inte riktigt lika jobbigt som det var för några månader sedan, men det är ändå tillräckligt jobbigt för att jag ska tvivla på att jag kommer att fixa det här. Jag skulle väldigt gärna vilja komma i kontakt med andra som har eller har haft förlossningsdepression för att få ta del av era erfarenheter. Hur såg er väg mot att bli frisk ut? Gick den rakt upp, eller upp och ner som det gör för mig. Finns det hopp? Jag behöver verkligen hopp för att orka det här.

    Tacksam för svar! 

  • Svar på tråden Förlossningsdepression - när blir det bättre?
  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 5 Jan 11:36
    #2

    Åh, vad skönt med ett svar. Tack!  =)

    Låter som att du haft det tufft. Vad skönt att du fick hjälp till sist. Hur mår du idag?

    Det är så hemskt att det ska vara så "fult" och tabubelagt det här med förlossningsdepression. Tänkte att det nog kunde vara till hjälp både för mig och för andra om jag är ärlig med hur jag mår. Vi är ju tyvärr så många som drabbas, och jag vägrar att skämmas!

    Jag går i samtal hos bvc-psykologen varje vecka. Jag tycker mycket om henne och det är till stor hjälp. Är inte direkt någon speciell inriktning på samtalen, utan vi tar det utifrån var jag befinner mig just då. Dock lutar det nog mer åt det psykodynamiska än det kognitiva. Jag medicinerar också - 40 mg Citalopram. Och så har har jag medicin att ta vid behov också, vilket jag dock är lite dålig på.

    Jag har i stort sett ammat hela tiden, förutom när jag mådde som värst i början och jag verkligen inte klarade av att amma. Jag har haft funderingar på att sluta, men tanken på det har fått mig att må ännu sämre så jag har fortsatt. Påverkar amningen måendet? 

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 6 Jan 10:15
    #6
    Anonym (jag förstår): Tack för stödet.

    Precis som föregående talare så håller jag med om att du ska söka hjälp. För det finns ju faktiskt stöd att få. Har du talat med någon i din närhet om hur du mår?

    Jag känner (tyvärr) igen mig i mkt av det du skriver. Förutom väldigt stark ångest har jag tidvis stora svårigheter med att sova, trots extrem trötthet. Jag får starka känslor av att allt är meningslöst, har svårt att känna någon glädje och kärlek till mina barn. Detta är så jobbigt då jag ju vet att jag egentligen älskar mina barn över allt annat och har så mkt i mitt liv som jag är tacksam över. Jag känner mig som världens sämsta mamma, och som att mina barn o min sambo förtjänar så mycket mer. Jag känner mig ofta otroligt irriterad och får kämpa hårt för att inte låta det gå ut över barnen. Jag har även tidvis svårt att få i mig någon mat då jag mår mkt illa o inte har någon aptit. Det värsta av allt är nästan tankarna och känslan av att det aldrig kommer att bli bättre. Då känns allt så outhärdligt, och jag tänker mycket på döden, även om jag inte vill dö. 

    Som jag tidigare skrivit så mår jag i perioder bättre, och det är så otroligt skönt! Jag känner mig stark och kan njuta av de små och vardagliga sakerna. Men sen börjar jag må dåligt igen, och då tappar jag fotfästet och hoppet igen.
  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 6 Jan 10:17
    #7
    Anonym (kanske jag?) ska det ju vara.
    Är inte så duktig på att göra inlägg här än. 
  • Anonym (Uppgi­ven)
    Äldre 8 Jan 14:26
    #9

    Jag fick barn för tre månader sen, första månaden kände jag mig glad och pigg trots nattamningar osv. Sonen var nöjd bara han fick mat så jag tyckte livet var enkelt. Jag tog mig ut varje dag och träffade andra då och då. Efter 5-6 v började han "sluta" sova... Hans sömn är en kamp. Jag tvivlar starkt på mig som mamma, gråter nästan varje dag och vet inte om jag kan ta hand om honom. Känns som jag gör fel fel fel. Sambons ledighet i jul var en lättnad och nu är den slut och jag har ångest för nu när jag ska klara av livet själv 5 av 7 dgr. Jag tänker hemska tankar främst på nätterna... Kan inte sova på natten trots jättetrött. För nån vecka sen googlade jag förlossningsdepp och tycker det mesta stämmer in... Men det känns hemskt att ta tag i det, skäms fast man inte ska. Detta är så olikt mig... Känns som jag är helt annan människa än innan lillen kom... Längtar tillbaka till jobbet, trodde aldrig detta kunde hända mig... :(( behövde skriva av mig...

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 8 Jan 18:01
    #12

    Cicek: Tack för värmande och stärkande ord! =)
    Jag är glad att jag sökte hjälp direkt. Eftersom jag redan fött barn en gång, och då mådde bra och var lycklig efter förlossningen, så hade jag ju något att jämföra med och förstod snabbt att något var väldigt fel. Jag kan föreställa sig att det är ännu värre att få en förlossningsdepression när man får sitt första barn. 

    Grattis till tvåan som är på gång! =) Jag hoppas att du denna gång får må bra.  

  • Anonym (Uppgi­ven) Trådstartaren
    Äldre 8 Jan 18:15
    #13
    Anonym (Uppgiven) skrev 2012-01-08 14:26:05 följande:
    Jag fick barn för tre månader sen, första månaden kände jag mig glad och pigg trots nattamningar osv. Sonen var nöjd bara han fick mat så jag tyckte livet var enkelt. Jag tog mig ut varje dag och träffade andra då och då. Efter 5-6 v började han "sluta" sova... Hans sömn är en kamp. Jag tvivlar starkt på mig som mamma, gråter nästan varje dag och vet inte om jag kan ta hand om honom. Känns som jag gör fel fel fel. Sambons ledighet i jul var en lättnad och nu är den slut och jag har ångest för nu när jag ska klara av livet själv 5 av 7 dgr. Jag tänker hemska tankar främst på nätterna... Kan inte sova på natten trots jättetrött. För nån vecka sen googlade jag förlossningsdepp och tycker det mesta stämmer in... Men det känns hemskt att ta tag i det, skäms fast man inte ska. Detta är så olikt mig... Känns som jag är helt annan människa än innan lillen kom... Längtar tillbaka till jobbet, trodde aldrig detta kunde hända mig... :(( behövde skriva av mig...
    Vad ledsen jag blir av att höra hur jobbigt du har det. =( Vet ju vilket helvete du är inne i. Känner bl.a. igen mig i vad du skriver om att ha ångest när sambon ska jobba och det känns helt omöjligt att klara av situationen själv. Men på något sätt gör man ju det ändå. Försök att inte skämmas för hur du mår, det är ju inget du har valt. Förstår att det kan kännas jobbigt att söka hjälp, men jag tror ändå att det är viktigt att du gör det. Om du har bra kontakt med din bvc-sköterska kan du kanske tala med henne?

    Kämpa på! Precis som jag gett mig fasiken på så kommer du också ta dig ur det här.
Svar på tråden Förlossningsdepression - när blir det bättre?