Anonym (kanske jag?) skrev 2012-01-05 20:03:59 följande:
Jag har tyvärr inget vettigt svar att ge dig, mer än att jag vill ge dig lite stöd.
Min son är 10 månader idag och jag börjar fundera på om det är en förlossningsdepression jag har. Jag kan inte sova fast jag är så trött att jag har yrsel. Jag går runt och gråter och har dödslängtan till och från. Det blir bättre när jag har tagit en sömntablett och sovit en hel natt, men sedan tar det bara några nätter så kan jag inte sova igen.
När sonen gnäller eller gör något annat som är lite jobbigt får det oproportionerliga konsekvenser hos mig, jag blir vansinnig, vill skada mig själv eller bara vråla rakt ut. Detta trots att han inte på något sätt är ett ovanligt krävande barn, tvärt om är han i långa perioder väldigt nöjd och glad. Jag älskar honom besinningslöst och har inte haft svårt att knyta an till honom men jag funderar ändå på om jag inte ska lämna honom och mannen så att de kan hitta en ny, bättre mamma.
Nu har vi haft ett par veckor av sömnstrul och det tär väldigt på både mig och min man men jag har inga reserver så jag vet inte vad jag ska göra. Tilläggas bör väl att jag tidigare har fått diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline) men gått igenom en lång behandling och faktiskt mått bra.
TS, på vilket sätt yttrar sig din förlossningsdepression? Förutom att du har ångest alltså.
Utan att vara psykolog/terapeut på något sätt, så tror jag att du har en förlossningsdepression/"livskris" (i brist på sämre ord, man får ju en ny identitet som mamma, allt ställs på sin spets och allt blir annorlunda) som i kombination med dina tidigare tendenser (borderline) blir för mycket, helt enkelt.
Tycker absolut att du ska söka hjälp i form av terapi! Ge dig inte förrän du hittar en person DU tycker om, som du känner förtroende för! Ingen ska klandra sig själv för att känna som vi gör/gjort. Det är ju KEMI i kroppen som leder till de här känslorna.
Stor kram!
