Aquavit skrev 2012-02-01 09:12:45 följande:
Vi förlorade vår son efter födseln i maj förra året, han hade ett hjärtfel.
Vi valde att försöka bli gravida igen ganska snabbt. Min första tanke när det hände var "aldrig mer att jag går igenom detta", men ganska snart kände jag att jag inte stod ut med tanken att inte åtminstone försöka få en levande bebis att hålla. Mina armar och min kropp var så inställd på en bebis, det kändes som hela livet var på paus.
Så tre månader senare var jag gravid igen och nu väntar vi på en lillasyster, ganska precis ett år efter sonen som vi inte fick ha kvar.
Graviditeten har varit skitjobbig, mycket mycket oro och tankar, gråt och ångest. Men med tiden ett spirande hopp och en längtan. Vi har fått en hel del extra kontroller, blivit väldigt bra bemötta från sjukvården, och även om jag fortfarande har svårt att tro att vi ska komma hem med en bebis den här gången så känner man glimtar av en framtid.
Klart att man är oerhört rädd för att något ska hända igen, men hoppet och längtan är större än rädslan. Jag kommer inte våga tro fullt ut förrän hon är ute och friskförklarad och några dagar har gått...
Det är fortfarande oerhört mycket sorg i hjärtat, och lillasyster blir på inget sätt en ersättare. Men tanken på att sonens död skulle sätta stopp för den familj vi ville ha, den sorgen ville vi inte lägga på honom. Han ville nog gärna ha ett lillasyskon.
Men det är bara ni som kan avgöra när ni är redo. För oss ville vi ta upp livet igen så fort som möjligt, vi kände att skräcken och oron ändå inte skulle bli mindre om vi väntade.
Vi har en storebror också som blir 3 år strax, tack vare honom levde vi vidare. Nu kommer han ha både en lillebror och en lillasyster.
Vi var borta från våra jobb i fyra månader. Först fick vi en månad från försäkringskassan, sen var vi sjukskrivna 1,5 månad, sen var det semester och föräldraledighet på storebror resten av tiden, över sommaren. Sjukskrivna blev vi av en läkare på vårdcentralen.
Man kommer vidare för att man måste. Det handlar inte om att vara stark eller inte, bara att man inte har något alternativ. Och dagarna går, och särskilt om man har ett storasyskon så fylls dagarna oavsett om man vill eller inte. Med vardagsbestyr, med glädje över storasyskonet, och till slut inser man att man andas, man pratar och umgås, man lever vidare. Man är inte samma som förut, men man lever. Man har inget val.
Det finns en sluten grupp här under Medlemsgrupper som heter Änglaföräldrar, där samlas vi och pratar om allt och det har varit ett extremt stort stöd under nya graviditeten. Du är inte ensam, kom gärna till gruppen och prata av dig.
Kram!
tack för att du tog dig tid att svar här... det känns skönt att man ser att det finns fler som har gått igenom samma sak och att man ser att man kan gå vidare och att det finns såna som du som vågar skaffa fler barn va och fick reda på provsvaren i går och dom visade inget va en bra och en dålig känsla va skönt att det inte va något av mig som hade gjort så att han hade dött men också så ville jag ha ett svar... men det gjorde oss lite starkare att kanske försöka igen... och vi fick bra information om hur det går till med kontroller om man skulle bli gravid igen och att dom kommer ha mer koll då...
