vågar inte hoppas

Är inte i din situation och jag kan inte föreställa mig vad du går igenom. Men som med alla andra trauman måste det bearbetas .
Hitta den väg som passar dig bäst, samtalsterapi, skriva dikter, noveller måla tavlor eller skriv brev. Pressa inte dig själv allt måste få ta sin tid. (du kanske redan testat terapi, eller känner att du inte är redo ännu. I vilket fall som helst, allt måste få ta sin tid och det är okej!)

Börja med att tacka bebisen i magen så ofta du kan för tiden ni redan hunnit dela tillsammans och vad du ser fram emot att träffa honom eller henne sen. Kanske känns konstlat i början eftersom du är rädd för att hoppas. Men med tiden kommer dina ord sägas med känslor som stämmer in. Våga berömma dig och din partner för att ni tog steget att försöka igen. Klokt och modigt

Tacka även din lilla bebisängel för den tid ni fick tillsammans även om du såklart ville dela resten av ditt liv med henne/honom du måste också våga förlåta dig själv. Olyckan var inte din mening.

Ta hand om er och lycka till

Jag har inget svar. Jag vill bara ge dig en Kram.

Tack för ett mycket fint svar.
Vi har sedan  dag ett, haft kontunuerlig kontakt med vår sjukhuspräst. Hade jag inte haft henne samt en underbar familj som stöttar så hade jag nog fortfarande legat kvar i sängen.
Försöker varje dag att glädjas åt de nya lilla livet i magen. Sensat nu när vi var på ultraljud, men det är svårt. Jättesvårt. Samtidigt som jag inte vill ¨gå miste om hela denna graviditet för att jag ständigt går runt och är orolig. 

Är det någon mer som känner som jag, eller är det bara jag som håller på att bli koko?    

Det är så det är.... Det är oerhört svårt att våga tro, och när andra säger att den HÄr gången går det ju bra, då vill man bara skrika åt dem och fråga hur de kan veta det?!
Jag avskyr alla klyschor som folk kommer med, men förstår ju att de vill uppmuntra, så jag brukar bara svara att ja, det hoppas vi ju såklart, men vi tar inget för givet.

 För mig var den första tiden absout värst. Att acceptera situationen, att vara gravid  igen, fast man tänkt vara hemma med bebis... Man gick bara och väntade på att något skulle hända. Kunde inte ens tro att man var gravid, fast byxorna inte passade längre.

Vi fick en del tidiga kontroller, den första i v12. Då först kunde jag tro att det fanns något som levde i mig. Men oron fanns kvar. Och genom alla kontroller kom vi ut på andra sidan, runt v20, klassade som en "normal" graviditet. Sen tog det ytterligare några veckor innan de resultaten sjönk in. Att lilltjejen i magen var frisk, tills vidare (alltid det där, "tills vidare", eller "just nu", eller "så vitt vi vet", aldrig några garantier eller förutsätta något).

Det gör jag fortfarande inte. Men nu, med tre månader kvar, så börjar jag våga tro på att det kan gå vägen, fram till förlossningen. Jag kan fortfarande inte se längre än så, för med sonen som dog så fick vi aldrig med honom hem efter förlossningen. Så hemkomsten kan jag inte se.

Vi gav lilltjejen i magen en julklapp, en liten snuttefilt. Och när vi hade hunnit vänja oss vid att ha den hemma, så började shoppinglusten sakta smyga sig på. Jag vågar fortfarande inte handla, men jag tittar i alla fall. På vad jag ska handla sen. Om det går bra.
Tittade på en liten body som var så fin och funderade på om jag skulle köpa den. Och kom fram till att det kunde man nog göra, för även om hon dör så ska vi ju ändå klä henne i något....
Ja, så går tankarna. det går inte att hindra, de finns där. Ich så är det för de flesta i vår situation. Man har ju sina erfarenheter.

Visst kan man tänka positivt, man försöker, men man tror inte på det....

Det finns en grupp för änglaföräldrar, och där finns en tråd för oss som väntar syskon. Du är välkommen dit att diskutera, det är så oerhört skönt att få känna att fler har precis samma tankar som man själv...
Gå in på medlemsgrupper under kategorin "Änglarum" och sök medlemsskap i "Änglaföräldrar" så finns där trådar.

Det är precis som du säger. Jag blir fullständigt vansinnig på folk som säger till mig att "det fanns inget fel på maja och därför kommer det inte heller att hända något med detta barn" en del vill jag bra slå till.
Det är precis som om de tror sig veta hur allt ska  gå eller hur jags ak må. vet att de egentligen bara menar väl. Men det finns ingen garranti på någonting, det finns inte ett papper som säger att jags ska ha ett barn som lever i juni. Jag vill bara att folk ska förstå hur jag faktiskt känner ist för att försöka muntra upp mig, för jag blir bara arg.
Jag vågar inte planera en framtid, jag har ju redan gjort det en gång. Så det känns så konstigt när man nu återugen sitter och diskuterar, kan inte förklara känslan.. men de är som att jag pratar med att mina ord inte har någon mening.   

Jag vill bara hitta den där knappen som gör att man kan spola fram tiden till förlossningen, till de att jag faktiskt har mitt levande barn på mitt bröst. För efter det sen slutar ju faktiskt mitt vetande, längre än så har jag inte vart med så då behöver jag inte längre oroa mig.. 

När jag tänker mer på det förstår jag mer hur svårt det kan vara att hoppas. Fram tills inte allt för länge sen i min graviditet har jag varit orolig att något ska hända, massa "tänk om". Min omgivning har sagt att det är normalt att tänka så pga hormoner osv

Om det är hormoner eller inte vet jag ej, men jag har läst om flera som oroat sig massor. Så då plussar jag på "att de är normalt" med den historien ni som änglaföräldrar har. Jag kan verkligen inte förstå vad ni går igenom men jag tycker ni är så modiga och starka som försöker igen!

När är de beräknat att lilltjejen ska komma ut?

Eller lillkillen... Vill ni kolla kön?

Det är nog en känsla som alla nyblivande mammor har, men för oss som förlorat ett barn tidigare blir oron lite större. Och som sagt det är fruktansvärt svårt att våga hoppas.
Ne vi har inte kollat kön, men vi funderar på det. I vårt län så kollar de inte efter de. Så få får vi åka till Göteborg, och då känns de som att de blir så krångligt. Jag tycker inte om saker som kan få mig att bli rädd eller uppjagad. Som de kan bli om man ska åka dit, hur hittar vi? Vad säger de? Får man verkligen reda på könet?
Eftersom jag lider av panikångest så gör jag i nuläget allt för att inte få någon ny attack, men som sagt vi är nyfikna, dels för att då kan man få någon sorts bekräftelse att de faktiskt är något där en tjej eller kille. Man kan förhoppningsvis börja längta lite mer.. Har du kollat kön? Har resultatet vart bra?

Vi valde att kolla kön eftersom vi ändå gjorde fostervattenprov. Vi har en storebror som är 3 år snart och så förlorade vi en son. Jag var så övertygad när jag blev gravid igen att det var en kille igen att jag blev ororlig för hur jag skulle reagera om det poppade ut en tjej vid förlossningen. Och med tanke på hur fruktansvärt jobbig förlossningen kommer vara ändå så ville jag minimera överraskningarna. Så vi tog reda på könet. Och fick reda på att det var en tjej. Det tog ett tag att vänja sig vid tanken, så det var nog bra att vi gjord det.

Sen känns det rätt bra att kalla magen för lilltjejen eller lillasyster istället för bara bebisen, det hjälper mig tror jag att knyta an...

Ja, visst är det normalt att oroa sig, men detta är så mycket mer. Man ororar sig inte, man är bara mer eller mindre skräckslagen hela tiden....
En blockering, ett sätt att skydda sig. Man törs inte tro, man vill inte bli bli så förlamad av sorg igen. Spelar ingen roll hur logisk man är i normala fall. Eller så gör det det.
För många säger "Nu har ni haft er otur", eller "det kan inte gå så illa två gånger". Men hur vet de det? I vårt fall, risken för att lillebror skulle ha detta allvarliga hjärtfel var försvinnande liten. Det finns törre risker än så, psd i magen är bara en del, som dessutom inte går att förutsäga.  Och risken för ett annat typ av fel är precis lika stor som förra gången. Skillnaden är att denna gång VET vi hur fruktansvärt det är att vara den som drabbas. Andra kan gråta när de hör våra historier, men hur det känns, det går bara inte att föreställa sig.

Man vill alltid gardera sig. Det går inte att försöka se framåt utan att tänka, eller säga, "peppar peppar", eller "om nu allt går bra" eller något liknande som garderar. Som tar bort den otur man inbillar sig man får bara genom att prata om en eventuell framtid...

Om ni gärna vill ta reda på kön, kan ni kanske se till att ni åker dit en gång innan, kollar var det är och så utan att gå in så at ni vet att ni hittar dit? Vilken vecka är du i nu? Om ni bokar ett privat köns-UL tror jag att om de inte kan se kön så får ni komma tillbaka och titta igen, men jag är inte säker, jag har aldrig gjort ett själv... Vågar du ringa och prata med någon privat klinik? Eller din sambo kanske kan ringa?

Tyvärr är det bara att kämpa sig igenom. Jag går hos en psykolog som det känns bra att prata med, har du någon att prata med?   
Man får leva med oron, det går i vågor. Man lyssnar extra oroligt på kroppen och oroas för minsta lilla, men det är nog svårt att undvika....

Jag vet inte hur många gånger jag kan säga det men förstår ni hur starka ni är som vågar försöka igen? Här kan man verkligen säga att ni säger ja till livet.
Jag tror det här med kolla kön och knyta an är jätte individuellt oavsett historia. Lita på att det är en bebis med ett Hjärta som slår, en själ, ett Ansikte, två händer armar fötter ben. En bebis som kommer sparka och snurra runt, suga på tummen och leka med navelsträngen osv. En bebis skapad av dig och han du älskar mest på jorden. Det är så fint som de kan bli även om skräcken försvårar det för de känslorna att komma fram.

Jag har inte kollat kön och kommer inte göra det förrän bebis tittar ut, könet gör det inte mer eller mindre verkligt för mig. Och jag säger detta för att jag Har haft panikångest i yngre dagar och tycker det låter klokt att undvika situationer där du kan få det om du inte har bra "redskap" för hur du ska hantera det.
Att vara gravid är tufft nog redan från början + oro + skräck + panikångest...
Nej försök pyssla om dig och stressa inte med något i den mån det är möjligt. Allt måste få ta sin tid. Men å andra sidan OM du tror att det är värt resan för att få veta kön så är det klart att du ska göra det. Innerst inne är det bara du som vet vad du behöver.

Tack gud vad fantastiskt gulliga ni är! Det gör så mycket att få såna fina kommentarer, kan göra hela min dag. Är så glad att hage gick med här, så att jag kan få babbla av mig lite.

För Första gången ända sen vi blev gravida så har vi faktiskt börjat känna att detta kanske går vägen. Vi kanske faktiskt kommer att få en liten bebis i juni. Men bara kanske. Eftersom att jag lyckades dra på mig en svår lunginflammation så har jag vart väldigt dålig med att få i mig något att äta. Så magen har lyst med sin frånvaro. Men nu för två veckor sedan så ploppar den fram så fint, och då blev allt genast mycket verkligare. Jag känner av lite fladder då och då. Nästa måndag ska vi göra ultraljud igen och vi längtar grymt mycket efter att få se vår lilla goding igen. Men sen kommer nästa tanke... Tänk om han/hon inte lever?

Jag beklagar din sorg. Jag har förlorat två barn och nu väntar jag mitt tredje. Jag hoppas att det den här gången kommer ett levande barn men jag vågar inte tro på det, vågar inte vara lycklig. Känns som att är jag ens lycklig för en sekund kommer hon försvinna hon också. Så jag vet inte om det någonsin släpper.