gravid och bråk

Haha herregud, jag hade kunnat skrivit det där själv! Nu är jag gravid i vecka 24 men sedan jag blev gravid har jag och min sambo bråkat SJUKT mkt mer än vad vi brukade! Jag har ingen sexlust och vi har sex kanske en gång i veckan, han försöker vara stöttande men jag är sur och grinig på allt ;p det är SKITJOBBIGT, men det beror nog på att din kropp är med om en stor omställning nu, och man blir jäkligt känslig!

Hur hade ni det innan du blev gravid?

Tack, vad skönt att höra!!

Det är klart vi har bråkat innan också, men inget i närheten av detta. Häromdagen rök vi ihop för att jag tänkte slänga några plastkassar, medan han tyckte vi skulle spara dem. Det låter så fånigt, men det är verkligen så. Han säger att han vill ha tillbaka den vanliga jag och kan nog inte förstå att det kan handla om hormoner. Men hur känner du nu då, när ni bråkar så mycket? Hur tar ni er framåt? Jag är bara vecka 6+5, så det känns så hopplöst!

Jag har kallat han efterbliven och cpskadad när han slängt min blodpudding som inte var gammalt, har skrikit när han slängt min choklad, har kastat en klacksko i huvudet på honom en gång till och med!! Har flera gånger tänkt att "nej fy helvete, varför skaffar jag barn med någon jag inte älskar?" Men jag älskar verkligen honom, det märker jag varje gång han är borta! Jag är bara väääldigt konstig, känslig och hormonfull just nu!

Mitt sånt där började inte så jättetidigt, jag låg och spydde i sängen de 6 första veckorna (mellan vecka 5-11) och då tog han väl hand om mig! Jag orkade ingenting och heller inte bråka! Men efter det har det varit typ hela tiden!

Nu börjar det bli lite bättre, jag inser ibland att jag stör mig på småsaker och då får jag jättedåligt samvete och försöker tala om för honom att jag älskar honom! Innan älskade jag ömhet, närhet, kramar, sex och gulliga ord, nu vill jag inte mysa ;p när vi fick reda på att jag var gravid låg vi och pratade och myste och berättade för varandra hur fantastiskt vi tyckte att det var!! och det tycker jag fortfarande, men när han börjar gulla med mig så mår jag nästan illa ;p helt galet hur man kan bli, men det går över, looovar =)

hahahahahaha, plötsligt känns våra plastkassar inte så farligt.

Jag har också tänkt precis som du, varför skaffar jag barn med någon jag inte älskar, men han behöver ju bara åka till jobbet så vill han att jag ska komma hem igen. Samma sak med närhet, mina bröst får han bara inte röra, smeka ryggen går bra, men inget sexrelaterat, då blir jag tjurig. Han säger att det bara är för att jag fått vad jag ville nu och är gravid som jag inte vill ha sex och då får jag dåligt samvete och undrar om det är så det är... Men det var inte superplanerad graviditet och det gick på absolut första oskyddade så... det borde inte vara så...

Jag mår superbra i övrigt, har alltid mått illa mycket, speciellt på morgonen och nu mår jag inte illa alls. så kroppsligt är det. Men jag har alltid varit hormonkänslig, med jobbiga ägglossningar, mycket pms och absolut inte tålt p-medel nå vidare. Så det är väl hormoner hormoner hormoner...

Skönt att höra att det blir bättre. Jag har till och med allvarligt funderat på abort, för att jag inte ville ha ett barn om vi ändå ska separera. Det är dock egentligen självklart att jag vill ha kvar det. Jag vill bara inte bråka.

Jag och min kille bråkar. HELA tiden här också =/ det är jätte jobbigt. jag vill inte ha sex och han blir 
frustrerad. dock får jag inte skuldkänslor, för jag ÄR gravid och jag är en bebis fabrik just nu, inte en 
sex leksak xD om ni förstår... 

Men en sak med mig är att, jag har emot abort =( 
Abort är inget preventivmedel. att man har sex oskyddat medvetet då tycker jag man ska ta sitt ansvar! 
annat såklart är det ju om man blivit våldtagen. sen är inte kondomer eller p-piller 100% säkra =/

har du någonsin sett en video hur en kirurgisk abort går till ? finns några på youtube, EFTER det,
blev jag helt emot abort =( 

Jag håller med dig helt och hållet i abortfrågan, mina tankar kring abort är bara ett bevis för hur uppochnervänd jag är just nu. Denna frustration gör att jag vill bara vill fly från allt, sambon, barnet, allt i livet egentligen, utom min älskade hund, uutan henne vet jag inte hur jag skulle orka, men hon sitter där med sina 28 kg i mitt knä och tar emot alla mina tårar. Jag tror hon känner att det är nåt på gång med mig, för hon viker inte från min sida just nu.

Jag ser mig inte alls som en bebisfabrik, och sex är ju något man har gemensamt, men efter alla bråk känner jag att jag behöver bygga upp den intima närheten igen för att det ska kännas bra. att vi ska kunna älska i lugn och ro. Han har också alltid trott att alla kvinnor blir sexgalna när de är gravida(för att flera av hans kompisars kvinnor tydligen varit det), vilket han sett fram emot så förmodligen är det lite besvikelse, dessutom var jag hemma hos mina föräldrar i några veckor över jul och allt, kom hem sjuk och visade mig sen vara gravid. Så vi har ju inte haft sex alls sen "befruktningen".

Jag har också en hund, Det är en underbar tröst. Själv är jag i vecka 22 (imorgon) 

hmm, vissa kvinnor, som jag, tycker inte om sex nu när jag är gravid. 
Det känns som att vi är 3, i sängen :S 

Vi blev också gravida helt oplanerat, jag hade p-ring så.. Men han ville behålla barnet direkt, han var mer säker än jag. Nu är vi jätteglada över barnet och längtar båda två.. Men jag blir jättesurig när han ska ta på mig för det känns som att han gör det bara för att få sex.. Fast jag vet att han inte gör det därför, men ändå..

Allting blir så fokuserat på hur han sköter sig i mina ögon. Minsta lilla fel som jag tycker och jag tänder till direkt :p haha.