AP & jämställdhet?

Vår bebis har inte kommit ännu men vi planerar att förska leva så AP som möjligt. Vi tar 240 dagar var av föräldraledigheten men jag börjar ju eftersom jag kommer amma.

Vår plan är att när vår bebis inte ligger klistrad vid min bröstvårta får hon ligga på min mans bröst. Han byter blöja och badar på kvällarna, är i första hand den som går med bärsele osv. Om bebisen accepterar flaska när amningen stabiliserats kommer vi försöka med att jag pumpar en gång per dag och han ger då med flaskan med bebisen liggandes mot hud mot hud. Vi kommer ha bebisen i en sidosäng och kommer växla mellan vem som sover där så han också kan ligga nära och bebisen får känna hans doft. 

Målet för oss är alltså att han får så mycket nära kontakt som möjligt så fort han är hemma. Jag som ammar och är hemma på dagarna den första perioden får ju garanterat min kontakt ändå. 

Tror det finns ganska mycket man kan göra för att bebisen ska  kunna knyta an till båda även om den ena jobbar. Jobbet är ju bara en tredjedel av dagen (cirka) så pappa kan ju utan tvekan vara hemma mer än han är borta och det samma kommer ju gälla mig när jag går tillbaka till jobbet. Jag tror inte mamman är unik på ett sådant sätt att bebisen bara kan knyta an till henne (shock!!), bebisen knytar an till de personer som tar hand om den och man ska bara försöka fördela skötsel- och mystiden.

Åh, vi önskar vi kunde ha det upplägget, det låter helt optimalt!

Betecknar mig inte helt som AP men har ammat hyfsat länge, samsover, har burit i sjal, försöker lyssna på och respektera mina barn som egna små individer osv. Har också haft en stark önskan om en delad föräldraledighet och ett jämställt föräldraskap. Har varit hemma 6 månader med båda barnen och sedan har deras pappa tagit över. Har dock ammat dem i 1 1/2 år, innan och efter jobbet och på natten. Så här i efterhand med föräldraledigheterna avslutade (vi jobbar visserligen bara deltid nu) så kan jag dock ångra att jag inte var hemma lite längre. Kanske 8 månader och sedan pappan minst 8 månader. Både för min egen skull och för barnens. Jobbigast, sett så här i backspegeln, har nog amningen varit. Det visade sig med båda barnen att de älskade att amma och jag älskade att amma dem. Och att jobba och amma samtidigt är faktiskt onödigt jobbigt. Men annars tycker jag det är självklart att pappan är en lika viktig figur i barnens liv som mamman. Här har pappa vaggat barn med små onda magar många nätter, tröstat, plåstrat om, bytt blöjor osv. Har dock inte matat med flaska eftersom jag tycker att det gör sjukt ont att pumpa, men tycker inte att det har varit så viktigt. Pappan kan ju stå för närhet utan mat. Ena barnet har nog en starkare anknytningen till mig och det andra till pappan. Tycker visst att man kan vara AP och jämställd! Känner också att det är så mysigt att samsova efter att ha varit borta från barnen en hel dag. Det är som om vi "tankar" av varandra när vi kan mysa hela nätterna!

Svarar bara TS, ja det är möjligt. Vi är nära föräldrar. AP. Alltså både jag och min sambo.
Jag ser inte varför man inte skulle kunna vara jämställda föräldrar för att man är AP. Tvärtom tycker jag egentligen att det känns som en nödvändighet...

Däremot har vi inte delat föräldraledigheten rakt av 50/50, det var inte möjligt av flera anledningar. Men vi har gjort på andra sätt som har möjliggjort att sambon (pappan) har mycket god anknytning till barnen han också, ändå. Personligen är jag faktiskt inte helt ok med att man strikt ska dela 50/50 rakt av (om man inte nödvändigtvis vill och känner att det funkar för alla parter såklart) det finns olika behov, olika styrkor och svagheter och jämställdhet för mig handlar inte om att dela 50/50 utan om att komplettera varandra. Han har varit delaktig redan från första stund, men självklart har det varit mycket amning i början osv. Det har dock inte inneburit att han inte ha fått vara pappa. Han har ju kunnat göra allt annat förutom amningen. Om man säger. Vi har samma förhållningssätt och det är helt underbart att ha det så faktiskt. Jag älskar honom för att han vill vara en pappa på riktigt, till våra barn.

Tillägger att jag gillar sådana här trådar, tummen upp! Jag tycker det är viktigt att framhäva pappans roll i ett nära föräldraskap och att även han kan vara AP!

Japp, här är en! Jag är überfeminist och vi har delat föräldraledigheten 50/50.

Vi har mycket av AP-tänket och våra barn har (tror jag, jag vet inte hur man vet det exakt...) lika bra anknytning till maken som till mig. Med första barnet var jag hemma 14 månader och han 7 månader, nu med andra var jag hemma 13 månader och han kommer vara hemma 9 månader. Vi delar lika på vab och båda går ner i arbetstid om det behövs, det känns helt självklart för oss.

Vad roligt att ni vill dela med er!

Jag är en verklig jämställdhetsivrare och tycker att det är viktigt att vara medveten om maktstrukturer och orättvisor kopplade till kön. Till viss del kanske detta är viktigt för mig just för att jag har många "manliga" egenskaper och inte kan identifiera mig med att vara den omvårdande modern som ska tycka att det är roligt att vara hemma med barn på heltid. Både jag och min man vill vara närvarande föräldrar som tar lika stort ansvar för familjen och samtidigt ha kvar kontakten med jobbet.

Visst är det så att olika fördelningar fungerar i olika familjer men denna tråden föddes mest ur en fundering kring om det ens är möjligt att leva jämställt som AP-föräldrar. Jag får ibland vibbar att det bara är mamman som duger och att ett spädbarn bara kan knyta an till en förälder och jag hoppas och önskar att det inte ska vara sant för det är inte så vi vill leva. Sen gör man såklart det som krävs för att barnet ska må bra och vardagslivet fungera.