• Äldre 21 Jan 23:52
    3661 visningar
    4 svar
    4
    3661

    Sorgeår-sorgeliv

    Jag kan bli så trött då jag hör talas om sorgeår, i den bemärkelsen att folk tror att man slutat sörja efter ett år.
    Det är ju "bara" det första året att man ska ha genomgått vareviga dag i ett års tid såsom födelsedag, jul osv.
    Men det är ju faktiskt lika jobbigt VARJE födelsedag och VARJE vardag...

    Saknaden blir inte mindre, inte lättare, inte mer begriplig...

    I maj har det gått 4år(!!!!) sedan Rasmus fick somna in i min famn. Men jag tänker på honom och saknar honom var eviga dag. Han är så oändligt älskad som sin lillasyster Jolina.

    Och något annat jag är så trött på är när folk lite halvskrattande menar att "tur ni har ju Jolina nu.."
    Men dom skulle ju vara här båda två! Jolina på jorden är ingen ersättning för Rasmus som är i himlen. Jag älskar mina båda barn oändligt och vill pussa och krama dom som alla andra mammor och pappor.

    De människor jag håller med om är att lillasyster har fått oss att se framåt att leva mer, men tårarna faller ändå, mer vid sidan om..

    Vet inte vad jag ville med detta inlägget, bara skriva av mig antar jag :/
    Kram <3 

  • Svar på tråden Sorgeår-sorgeliv
  • Girlin­thecit­y
    Äldre 22 Jan 00:02
    #1

    Jag kan inte säga att jag känner igen mig, har aldrig hört begreppet sorgeår. Sorg är ju otroligt känsligt och laddat och svårt, och omgivningen söker ju alltid ett sätt att försöka underlätta med uppmuntrande kommentarer etc, och även om det oftast har motsatt effekt så vill de ju väl. Ingen ifrågasätter ju att ni har haft och har det svårt, men man vill så gärna att ni inte ska ha det. Sorg är alltid svårt att bemöta.

  • sus60
    Äldre 22 Jan 18:02
    #2

    Människor som säger tur du har fler barn eller tänk på dina andra barn som du har kvar har inte själva förlorat ett barn, det är ovissheten som talar.

    Jag vet vilken  sorg du talar om,  den man känner när man förlorat ett barn. Mitt barn var 20 år och smärtan kommer att leva kvar i mig resten av mitt liv.

    Kram

  • Äldre 22 Jan 22:37
    #3

    Girlinthecity: jag vet allt det...ibland är det bara skönt att skriva av sig bland "likasinnade"..

    sus60: Jag vet att det är ovissheten och att det nästan ibland är som att sudda bort det hemska i samtalet och glatt prata vidare om lillsyskonet..
    Men vissa dagar skär det djupare i ens hjärta..
    Får  jag fråga vad som hände ditt barn? Och nej en sådan sorg får man leva med. Oavsett åldern! Förlorade min storebror då han var 23år, jag var 16 då.. Men det är en stor sorg och saknad, och det kändes som min pojke Rasmus (som fick min storebrors namn som mellannamn) kom min bror mig lite närmare, han hjälpte mig att få en liten bit lagad på det hålet i hjärtat efter min bror... <3 Kram!

  • Äldre 24 Jan 20:05
    #4

    Fast jag tror inte att det gamla begreppet sorgeår är i den betydelsen att man bara får sörja i ett år utan att det tar ett år att hitta någon form av balans igen, det tar ett år att gå igenom alla sorgens faser.  Sorgeåret var nog mer tänkt att man skulle visa förståelse och omsorg under den första tiden av sorg då man kan bli nästan apatisk ibland. Sedan är det som du säger, sorgen bär man med sig hela livet, det kommer och går i olika styrkor. I långa perioder kan den vara avlägsen för att plötsligt utan förvarning komma och slå undan fötterna på en. Ja, vi blir resten av våra liv påminda om vår sorg, vid födelsedagar, helger, en härlig baddag i juli, en tisdagkväll i oktober, en vinterdag i pulkabacken -  den kommer när vi minst anar och då gör det ONT men däremellan har vi, i alla fall de flesta av oss, efter ett år lärt oss att hantera vår för alltid annorlunda vardag - det är nog mer det ett sorgeår handlar om.


     

Svar på tråden Sorgeår-sorgeliv