VF vs KS - sammanställning av risker

Här velas det fortfarande :/ Jobbar på att konstruera någon sorts frågeformulär till överläkaren, som jag ska träffa nästa vecka, och hoppas att jag utifrån det kan fatta ett beslut. Har också hört av många andra här inne att det verkar gå att få ett "snittkontrakt", alltså att man får göra ett försök med vaginal fl, men kan specificera vissa villkor, t. ex. att de väljer att snitta i ett mycket tidigare skede om barnet visar tecken på att må dåligt etc. Det skulle jag kunna tänka mig, men då blir ju riskfaktorerna det som får avgöra: hur mycket högre är riskerna där i jämförelse med ett planerat snitt? Men, detta hoppas jag överläkaren kan ge mig svar på.
Jag är inte harig i vanliga fall, men i detta fallet hoppas jag verkligen att jag lyckas kommunicera till henne/ honom att jag vill ha RAKA svar - inget j-a tjafs!

Tack för denna tråd! Verkligen intressant läsning! Nästa grej nu är att sätta mig med skl.se-länken och plöja den!

Jag är också gravt förlossningsrädd och befinner mig i vecka 13. Har talat med min BM och hon skulle skicka en auroraremiss!

För min del finns inte VF på kartan. Jag kan inte se mig själv gå igenom en sådan utan att det svartnar för ögonen, pulsen stiger (bara av att skriva detta) och allt jag känner är ond, bråd död! Det finns inget lyckligt slut i en sådan scen.

Är rädd för ks också, men där kan jag iaf se mig ligga på en brits och titta på en liten bebis!

Jag litar inte på min kropp och är livrädd! 

Att få läsa siffror är skönt och för mig är riskerna med KS betydligt mer hanterbara än de vid VF! 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag är glad för denna tråd! Blir stärkt i min (lilla, men ändå!) övertygelse!

Här velas det fortfarande :/ Jobbar på att konstruera någon sorts frågeformulär till överläkaren, som jag ska träffa nästa vecka, och hoppas att jag utifrån det kan fatta ett beslut. Har också hört av många andra här inne att det verkar gå att få ett "snittkontrakt", alltså att man får göra ett försök med vaginal fl, men kan specificera vissa villkor, t. ex. att de väljer att snitta i ett mycket tidigare skede om barnet visar tecken på att må dåligt etc. Det skulle jag kunna tänka mig, men då blir ju riskfaktorerna det som får avgöra: hur mycket högre är riskerna där i jämförelse med ett planerat snitt? Men, detta hoppas jag överläkaren kan ge mig svar på.
Jag är inte harig i vanliga fall, men i detta fallet hoppas jag verkligen att jag lyckas kommunicera till henne/ honom att jag vill ha RAKA svar - inget j-a tjafs!

Önskar dig lycka till! Tror att vi är några stycken som känner igen oss i dessa känslor.

Det jag blir mest sur på är nog folk som liksom förutsätter att man letar efter "den lätta utvägen" när man börjar prata om KS, att det liksom handlar om att man vill ha barn utan att behöva genomgå Det Man Ska. Att det är en bekvämlighetsgrej och att man riskerar barnets hälsa för sin egen bekvämlighets skull.

Usch.

Tänk vad jag önskar att jag var en av de där tjejerna som såg oproblematiskt på det hela och hoppade in i förlossningsrummet klädd i en cheerleader-outfit och bara ropade: "YEESS!!! Nu föder vi!"

Det är inte kul att vara livrädd så det svartnar för ögonen för det som så många räknar som sitt livs viktigaste stund. Och det är synd att fler inte förstår sig på att den rädslan finns utan tror att det handlar om en modegrej.

Det låter som att man måste vara bra bestämd... läste i den andra tråden om "ni som fött vaginalt" precis ett inlägg från en tjej som blev tillsagd att vänta till vecka 30 när aurorasamtalen startade och att hon sedan vägrades snitt för att de skulle "bota" hennes rädsla!

Usch fy vad hemskt!

Jag tror att vi tjejer kanske ofta är dåliga på att stå på oss. Det känns väldigt utlämnande och hjärtlöst att vi inte får hjälp med förlossningsrädsla tidigare än vecka 30 om vi inte själva känner till det och kräver det? Kanske är skillnad mellan sjukhus, men ska det verkligen behöva vara så stor skillnad?

Plötsligt känner jag mig tacksam över att det finns flera stora sjukhus i närheten av där jag bor samt att jag bara bor ca 2 timmar från Stockholm - men jag har ingen aning om hur det fungerar? Kan man vända sig till andra landsting? Dvs, om jag skulle bli nekad i Östergötland, kan jag vända mig till Stockholm?

Hela vårdapparaten känns som ett stort svart hål där man å ena sidan måste lita på vad folk säger, men å andra sidan måste man vara påläst själv och veta när de ljuger, så att man kan kräva sig fram. =(

Alltså... svenska vården är nog f-n bland det läskigaste som finns. Jag har känt mig tryggare med läkare i Thailand och Tunisien. Det har känts enklare där - bara att ringa och få hjälp.

Jag ringde min Klara-BM på förlossningen igår kväll och sa att jag har bestämt mig för planerat snitt (egentligen bestämt mig till 85%, ska höra vad läkaren säger också, men det behöver ju inte de veta nu.. ), varpå BM sa att hon och jag då inte behöver träffas fler gånger, utan att jag istället ska få en tid hos en läkare, inom 1-2 veckor. Så ev. har även jag ett läkarmöte nästa vecka, att förbereda mig inför. Vi kanske kan hjälpas åt?
Om han skulle vara motsträvig och neka mig snitt, så kommer jag att kräva snittberedskap. Och då ska det framgå att jag måste ha "makten" att säga stopp om jag får panik eller så. Men enligt vad jag hört hittills, verkar det vara ovanligt med sådana "kontrakt" där jag ska föda. Men men..någon måste ju vara först..
Nackdelen med att försöka föda vaginalt, med snittberedskap, är dock (som jag ser det) att man först utsätter sig och bebben för riskerna med en VF, och sen även för ett AKUT KS, vilket ju tyvärr inte är samma sak som att ha ett planerat snitt från början. Enligt siffrorna jag läst, ökar riskerna på vissa plan när man har detta upplägg. Men..vad gör man?? Bebben måste ju ut på något sätt. Det är det enda som är säkert.

Ja, visst blir man irriterad..?? Jag har träffat på både BM och läkare (främst en läkare dock) som faktiskt hånler åt mig när jag gråtfärdig berättar om mina rädslor och känslor kring detta. Antagligen hade hon själv en superlätt förlossning och kan inte relatera alls till mig, men då borde hon inte ha det yrke hon har..!

Jag har nu tänkt dagligen på min förlossning sedan v.6, och är nu i v.30..kan inte räkna hur många tårar jag fällt av ren och skär rädsla/skräck, hur många sömnlösa nätter jag haft eller hur många timmar jag spenderat sökandes efter mer information om de olika förlossningssätten osv. Att påstå att jag tar lätt på detta eller söker den lättaste utvägen, är ett HÅN! Blir riktigt förbannad faktiskt, på dem som vågar sig på ett sådant uttalande!
Ett kejsarsnitt är minsann ingen picknick, det finns risker där också, både för mor och barn, och det gör (för mig) rejält ont efteråt osv, så det är knappast ett "lätt sätt". Sedan är det inte heller så att KS är rätt för alla andra kvinnor, men för just mig, med mina förutsättningar, erfarenheter osv, är det troligen det bästa valet. Men jag önskar att det vore annorlunda, för jag VILL egentligen ha en normal, vaginal förlossning! Men en sådan kan ju ingen garantera mig.

När jag väntade mina andra två barn var min oro inför förlossningen kanske 10% (max) av vad den är denna gången, så detta var inget jag var beredd på innan jag "plussade". Hade jag anat vad jag skulle känna, hade jag nog inte blivit gravid igen. Men nu är jag det (vilket jag givetvis är glad för, det var ju planerat dessutom), och nu handlar det bara om att bebben och jag ska "ta oss genom detta" hela och friska. Hoppas att det blir så. 

Är det någon som har lyckats hitta någon sammanställning på risker för KS respektive VF?

Jag skulle vilja hitta något i den här stilen (siffrorna är bara påhittade):

Behov av stygn 80% VF, 100% KS
Inkontinens  30% VF, 10% KS
Sfinkterruptur 4% VF, 0% KS
Framfall 50% VF, 10% KS

osv, ni fattar säkert!

Man hittar mycket information här och var, men är det någon som har hittat en bra sammanställning över riskerna?

Men varför är du bara intresserad av riskerna för mammans typ underliv? Varför inte för barnet också? Det känns mest relevant tycker jag...

Om du har någon bra sammanställning av riskerna för barnet så är det självfallet också intressant. Vem har sagt att vi bara är intresserade av riskerna för mamman? Så är det absolut inte. Däremot är det såklart så att någon måste tänka på mamman också - för det gör definitivt inte vården.