Jag har också förlorat en dotter i vecka 23, för lite drygt 2 veckor sedan. Vet inte varför, kanske får vi svar efter obduktionen men det vet man ju inte, oftast hittar man väl inga fel vad jag har förstått
..känns som om jag håller på att brista, finner ingen mening i tillvaron längre.
Lider med alla i denna tråd såklart, vi sörjer nog alla på olika sätt men den smärtan jag bär på och den sorg som jag känner skulle jag inte önska min värsta fiende att känna.
sänder en tanke och tänder ett ljus för alla våra små änglar!
Visst gör det ont... just det där också att vi HAR barn, en del har kanske flera, både kvar i livet och någon i himlen, men de är ju alla våra barn för det. Men det är som att de inte funnits... resten av världen glömmer men inte vi som gått igenom detta hemska.
Jag går in i v 36 nu och är livrädd att det ska gå snett än.. Sen blev jag ju gravid så fort efter att min lilla dog, så det är snart 1 årsdag där också. Ändå ligger det så nära, så ömmande. Jag gläds och räds åt den nya graviditeten och det lilla liv som än så länge sparkar och bökar, men visst finns rädslan där. och även saknaden efter den som försvann :(
Kramar till alla!
och jag beklagar din sorg också såklart!
Kram till dig!
tack snälla! Ja alla dagar som går nu känns ju positiva då man känner den lilla röra sig där inne, det är som en trygghet och jag längtar efter sparkar som gör ont (är jag knäpp?) för att det känns bra att det blir starkare och starkare där inne! Jag vill tro att det är mycket för vår extra lilla ängel som det gått bra hittls. Jag värderar varje dag och pratar med magen, vill kräma ut allt jag kan ifall nåt skulle gå på tok. Men än så länge, ta i trä, går allt bra!
Kram tillbaka till dig!