När barnlängtan inte går att stoppa undan!

Hej!
Jag skriver i denna 40+ då jag snart är 40 och känner mig i den äldre skaran som vill ha barn.
Efter lite mer än ett  års försök  blev jag  gravid mitt i vår fertilitetsutredning, men det visade sig att barnet var gravt handikappat (acrani) och om jag inte gjorde abort så skulle det antingen bli missfall eller dö efter födseln. Abort gjordes i vecka 14 och vi sörjde såklart. Efter ytterligare ett år  efter aborten står vi här och absolut ingenting händer .Jag har nog provat alla piller och huskurer man kan tänka sig till ingen nytta. Gjort  lite utredningar,där de inte hittat nått fel. I ärlighetens namn har jag nog känt att jag inte kan kräva mer undersökningar då jag  faktiskt snart är 40.
Till vänner som frågat hur det går har jag lite coolt sagt att jag kanske är för gammal, blir det så blir det. Men innerst inne så har jag panik och känner en outtömmlig frustration/sorg.
Många tycker nog att hon har ju redan två barn som hon borde vara glad för och hon har ju i allafall lyckats få ett foster att fästa. Och ja, jag är superglad för mina två barn som nu är 9 år (tvillingar). Men frustrationen/sorgen är kvar. Sambon vill ej lägga pengar på privat IVF även fast han inga barn har.Han vill gärna ha barn men Ivf , där går hans gräns. Våra meningsskiljaktigheter om IVF tär på oss och jag har blivit tvungen att tänka bort det alternativet. Vi har bestämt helt enkelt att inte tänka barn, men det går ju inte!!! Jag blir helknäpp /depprimerad ca en vecka innan mens tills nästa ägglossning. Kul liv!! Ska det vara såhär tills  jag går in i klimakteriet?? Någon som har tips på hur man mår bra i detta?