• Äldre 3 Feb 13:58
    2026 visningar
    8 svar
    8
    2026

    Vems vilja??

    Hej!

    Jag har ett barn! Jag och min man har alltid pratat om många barn och han har alltid vetat att det är många barn som gäller, eller så skulle han inte ha valt mig! Nu efter vårt första barn har han ändrat sig. Ett barn räcker tycker han! Hur ska jag tänka? Jag vill ha fler barn för MIN skull!! Jag ÄLSKAR barn och att ha många barn har varit min största dröm i livet! Hade min man erkänt att han bara ville ha ett barn innan vår första kom hade jag inte skaffa ens ett barn med honom!! Men nu har jag ett barn och har ingen som helst lust att skilja mig från mannen jag älskar och heller inte ha mitt älskade barn bara varannan vecka.

    Vems vilja ska styra? Det är ingen bra idé att tvinga fram barn!!! Det är alltså min vilja som får stå tillbaka! Eller? Spelar det någon roll att vi var överens innan första kom? Och som sagt...han har vetat från den dagen vi blev ett par att det är många barn som gäller om han väljer att dela livet med mig...och han valde att fria och gifta sig med mig, trots vetskapen om att barn är sjukt viktigt för mig!

    Jag förstår att jag inte kan tvinga, och det vill jag inte heller. Men genom att inte tvinga honom tvingar jag mig själv till ett olyckligt liv med en ständig längtan efter fler barn. Vi är båda överens om att fler barn gör min man mindre skada än vad bara ett barn gör på mig, men ändå vill han inte.

    Hur tänker ni? Snälla!! Jag behöver verkligen någon att få dela dessa tankar med!

  • Svar på tråden Vems vilja??
  • Äldre 5 Feb 14:08
    #1

    Svarade dig kort i en annan tråd.

    Som du själv skriver är det inte någon bra idé att skaffa ett barn som bara den ena föräldern känner sig helt bekväm med. Det skulle troligen innebära stora påfrestningar i ert liv tillsammans och framför allt skulle det kunna påverka barnet negativt. Min egen pappa "gav med dig" och skaffade många barn för att min mamma ville det. Inte så att han inte har varit en bra pappa men då och då har jag hört när de bråkat att han inte ville ha så många barn - och det är inte kul för ett barn att känna att man inte är önskvärd. Jag säger inte att din man skulle förmedla det om ni skaffade fler, men risken finns alltid. Det är inte rätt mot barnet.

    Som jag ser det spelar det ingen roll att ni var överens om många barn innan ni skaffade ettan. Det är svårt att lova något kring situationer som man inte har erfarenhet av ifrån början. Hade han vetat hur det skulle vara för honom att ha barn, hade han troligtvis inte lovat många barn. Även om han visste och vet hur viktigt det är för dig. Man kan som sagt inte alltid veta på förhand hur man kommer att förhålla sig till saker och ting i livet. Jag tycker nog att det är bättre att han är rak än att han låter sig dras in i en situation som han inte känner sig bekväm med.

    Det är naturligtvis inte någon lätt situation. Men jag tror inte att du både kan få kakan och äta den. Du skriver att skulle vara alltjämt olycklig om du stannar hos honom och det inte blir fler barn. Således har du två val: Antingen får du hoppas på att han ändrar sig (för att han vill ha ett barn till), eller så får du förmedla till honom att ett barn till är viktigare för dig än vad förhållandet med honom är och hitta en partner som vill ha fler barn.

    Hoppas ni löser det.

  • Sativa
    Äldre 9 Feb 21:39
    #2

    Åh, jag känner med dig! Det är verkligen ingen lätt situation. Min egen gubbe hade barn sedan tidigare och när vi träffades så tyckte han att det var så härligt med många barn, det fanns inga gränser uppåt. Nu har vi ett barn gemensamt och nu låter det tyvärr helt annorlunda. Nu finns det inte på kartan att han skulle kunna tänka sig ett till. Precis som Tillalamm skriver så har förstås människor rätt att ändra sig, det kan man ju inte ta ifrån dem. Men för oss som längtat och ställt in oss på fler barn så är det en tung sorg att bära. Och det blir ju också per automatik så att den som inte vill har veto. Jag kan inte tvinga honom att få fler barn, men han kan tvinga mig att inte få det. Lite surt, även om det är ofrånkomligt. Och visst - teoretiskt så kan man lämna sin partner och söka sig en ny. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Ska jag lämna mannen jag trots allt älskar? Ska det barn jag har få sin familj splittrad fast jag egentligen inte vill? Ska jag tvingas ge upp hälften av mitt barns liv i samband med en skilsmässa i hopp om att få fler barn med någon annan? Nej, helst inte. Så klart.

    I mitt eget fall har jag valt att fokusera på det som är bra och försöka lära mig att hantera sorgen. Livet blir inte alltid som vi har tänkt oss, men det kan bli väldigt bra ändå. Det är inte alltid enbart jag själv som styr över hur min tillvaro ser ut. Väljer jag att leva tillsammans med någon annan så väljer jag också ett liv som är fullt av anpassning och jämkningar på alla möjliga plan. Så är det ju. Min man har dessutom inte varit mer benhård än att han tillåtit lite "slarv och chansningar" och det har varit bra för mig att få känna att jag har fått försöka, även om jag självklart hade önskat mig seriösare satsningar. Nu börjar tyvärr åldern ta ut sin rätt, så i mitt fall har jag landat i att stanna kvar och göra något riktigt bra av det jag har.

    Hur ser det ut för dig? Är ditt barn fortfarande litet? Var det kanske en tuff graviditet som krävde en del uppoffringar från din mans sida? Han kanske helt enkelt är lite trött och känner att livet plötsligt blev ganska omvälvande? I så fall kan det ju hända att han tänker annorlunda efter några år. Den som ändrar sig KAN ju faktiskt ändra sig igen, he-he...   Om din biologiska klocka inte stressar dig alltför mycket så är det kanske värt att luta sig tillbaka lite och se tiden an. Och är det så att du till slut ändå väljer att bryta upp så kan det ju faktiskt också sluta väldigt bra!

    Kram och lycka till!

  • Äldre 10 Feb 13:04
    #3

    Jag förstår hur du känner. Litegrann var det samma sak för oss, tills jag landade en känsla själv för något år sedan att det kanske bara blir ett barn. Och blir det så, så är det helt ok.

    Innan vi fick ettan så ville jag också ha fler barn, två eller gärna tre. Är själv uppvuxen i en familj på fyra barn så ett barn fanns liksom inte på kartan. Då har jag nästan hellre iget barn alls.

    Men sen fick vi en väldigt tuff start med ettan, både han och jag var sjuka. Och jag insåg också vilket stort behov jag har av egentid. Inte så att jag vill vara hemifrån och göra massa saker själv, jag har inga särskilda hobbies på det sättet. Men jag vill ha kvar spontaniteten, kunna planera in saker utan att riskera att de blir inställda pga sjuka barn. Och ju fler barn desto större risk att någon blir sjuk, att någon har andra behov som faktiskt också ska tillgodoses. Nu består min familj av ett barn och två vuxna och för oss innebär det att vi har full koll och får tid att göra det vi känner att vi vill göra.

    Min man har varit väldigt bestämd när det gäller syskonfrågan, och ansett att ett barn räcker gott och väl. Jag däremot kan känna lite att det vore bra för vår pojke och för balansen i familjen om han fick ett syskon. Jag tycker också att man lär sig väldigt mycket av att ha syskon, sånt som liksom kommer av sig självt. Att dela med sig, respekt för andra osv. Så jag börjar fundera på om jag ska ta upp frågan igen och se vad han säger.

    Man ska inte tvinga andra att bli föräldrar. När vi pratar om det här och de försöker förstå min tvekan inför fler barn så säger de alltid att man inte ångrar de barn man fått. Och det är säkert sant. Men det är väldigt stora beslut det handlar om. Du vill inte tvinga honom att skaffa fler barn, samtidigt som du inte vill bli tvingad att avstå! Och däri ligger ju problemet. Jag tror att det enda ni kan göra är att prata mycket om det. Det kan upplevas som tjat från hans sida men det är ofta enda sättet.

  • Äldre 13 Feb 14:37
    #4
    Sativa skrev 2012-02-09 21:39:34 följande:

    Åh, jag känner med dig! Det är verkligen ingen lätt situation. Min egen gubbe hade barn sedan tidigare och när vi träffades så tyckte han att det var så härligt med många barn, det fanns inga gränser uppåt. Nu har vi ett barn gemensamt och nu låter det tyvärr helt annorlunda. Nu finns det inte på kartan att han skulle kunna tänka sig ett till. Precis som Tillalamm skriver så har förstås människor rätt att ändra sig, det kan man ju inte ta ifrån dem. Men för oss som längtat och ställt in oss på fler barn så är det en tung sorg att bära. Och det blir ju också per automatik så att den som inte vill har veto. Jag kan inte tvinga honom att få fler barn, men han kan tvinga mig att inte få det. Lite surt, även om det är ofrånkomligt. Och visst - teoretiskt så kan man lämna sin partner och söka sig en ny. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Ska jag lämna mannen jag trots allt älskar? Ska det barn jag har få sin familj splittrad fast jag egentligen inte vill? Ska jag tvingas ge upp hälften av mitt barns liv i samband med en skilsmässa i hopp om att få fler barn med någon annan? Nej, helst inte. Så klart.

    I mitt eget fall har jag valt att fokusera på det som är bra och försöka lära mig att hantera sorgen. Livet blir inte alltid som vi har tänkt oss, men det kan bli väldigt bra ändå. Det är inte alltid enbart jag själv som styr över hur min tillvaro ser ut. Väljer jag att leva tillsammans med någon annan så väljer jag också ett liv som är fullt av anpassning och jämkningar på alla möjliga plan. Så är det ju. Min man har dessutom inte varit mer benhård än att han tillåtit lite "slarv och chansningar" och det har varit bra för mig att få känna att jag har fått försöka, även om jag självklart hade önskat mig seriösare satsningar. Nu börjar tyvärr åldern ta ut sin rätt, så i mitt fall har jag landat i att stanna kvar och göra något riktigt bra av det jag har.

    Hur ser det ut för dig? Är ditt barn fortfarande litet? Var det kanske en tuff graviditet som krävde en del uppoffringar från din mans sida? Han kanske helt enkelt är lite trött och känner att livet plötsligt blev ganska omvälvande? I så fall kan det ju hända att han tänker annorlunda efter några år. Den som ändrar sig KAN ju faktiskt ändra sig igen, he-he...   Om din biologiska klocka inte stressar dig alltför mycket så är det kanske värt att luta sig tillbaka lite och se tiden an. Och är det så att du till slut ändå väljer att bryta upp så kan det ju faktiskt också sluta väldigt bra!

    Kram och lycka till!


    Oj du anar inte hur skönt det var att läsa ditt inlägg!!! Du skriver exakt det jag tänker! Som: "Jag kan inte tvinga honom att få fler barn, men han kan tvinga mig att inte få det." - precis så känner jag och blir asförbannad och ledsen! =P Varför kan inte jag tvinga honom till fler barn om han kan tvinga mig att inte få fler när det betyder mer för mig med fler än för honom med bara ett???!? Självklart vet jag att jag inte kan tinga honom, det är bara så det känns i mig.
    Det känns även OTROLIGT skönt bara att höra någon som känt/känner likadant. Jag känner mig ensammast i världen då inga andra verkar ha samma problem. Jag måste lyckas ta reda på hur gärna jag vill ha fler barn....hur viktigt är det för mig?

    Mitt barn är fortfarande litet, bara 19 månader så han kan ändra sig. Vi är 26 år så några fler fertila år borde vi kunna ha. ;o) Vårat första år med sonen var jobbigare än vi båda väntat oss. Jag är så enormt barnkär och har varit med så mycket barn att jag verkligen inte kunde föreställa mig att det mitt i all flödande kärlek kunde vara så enormt jobbigt. Chocken blev förmodligen ännu större för min man som inte haft så mycket med barn att göra innan. Vi har en son som knappt kan leka själv alls utan kräver någon som sysselsätter honom hela tiden och så har det alltid varit! Han har inte kunnat ligga själv i ett babygym och varit nöjd medan jag har diskat eller liknande. Men mig har det inte stoppat trots att jag kommer att ta 1,5 år av 2 som han är hemma innan förskolan. Men min man tycker att redan ett barn tar mycket tid och han vill hinna med så mycket annat säger han. Träffa kompisar och träna och gå på bio och allt möjligt. Dessutom vill han vara en bra förebild till sina barn ur jämställdhetssynpunkt och därför tycker han att han ska ta större delen av föräldraledigheten om det blir fler barn. Jag tycker det känns konstigt, fint men konstigt. Varför var det värt att "försumma" och inte vara förebild åt det barn vi har?

    Jag känner att jag och min man tyvärr vill helt olika saker med vår familj. Jag vill göra mycket tillsammans med familj och vara lite Svensson, medan han inte vill följa strömmen. Jag vill heller inte bara följa strömmen men jag har drömt om en stor familj som har mysigt och kollar på familjefilm tillsammans och vräker i sig godis. Medan min man verkar drömma om andra saker....jobba, umgås med kompisar osv. Han verkar faktiskt tycka att familjelivet är det tråkigaste som finns!! Och då känns alls bara hemskt och hopplöst för mig. Det känns som att jag har tvingat honom till ett liv han inte vill leva, trots att han själv säger att det inte är så....

    Åhhh vad jag blir knäpp på det här. Hur kom du till insikt och lärde dig leva med tanken på bara ett barn? Jag funderar på att gå i terapi. Jag vill ju självklart hoppas att min man ändrar sig men jag känner att jag inte kan leva hela livet genom att hoppas...vad händer då om det inte blir så. Jag måste försonas med tanken på att det kanske inte blir fler barn för mig...och just nu krossar den tanken hela mig!!
  • Sativa
    Äldre 21 Feb 21:45
    #5

    Det här svaret har dröjt lite. Sorry!

    Du har så rätt. Den där sura orättvisan att han ska kunna tvinga mig att avstå, men jag kan inte tvinga honom att skaffa flera (inte ens om jag lovar och svär att ta hela jobbet själv och att det är helt okej), den är otroligt jobbig och destruktiv. Man måste tillåta sig att vara ledsen och arg för det. Men inte ta ut det på honom, för det är ju faktiskt inte hans fel. Livet är inte alltid rättvist och just den här situationen går inte att få rättvis. Den bara är som den är. Men vi måste få tycka att det är plågsamt, för det är det.

    Men jag måste säga att jag känner väldigt mycket hopp inför din situation. Det finns mycket som talar för en ljusare framtid tycker jag. Ni är unga, särskilt han som kille tänker jag. Att du ligger före i din barnlängtan och i din önskan att forma en familj det tror jag inte är ovanligt precis. Tror killar ofta mognar senare än oss i den frågan. 

    Min son var också svår att bara ”lägga ifrån sig”. Ville helst sova i min famn och krävde ständig uppmärksamhet och sysselsättning, annars blev missnöjet både dramatiskt och högljutt. Graviditeten var urtuff, med för tidiga sammandragningar som tvingade mig till orörlighet. Vi hyrde t.o.m. en rullstol för att jag skulle kunna hänga med ut överhuvudtaget. Inte alls vad någon av oss hade tänkt sig, och jätteslitigt för min make. Självklart har det påverkat jättemycket! Tyvärr.

    Min egen gubbe påpekade också något som kanske även gäller för din man. Han erkände nämligen att han längtade tills våran bebis blev 3-4 år. Småbarnsåldern hävdade han nämligen att karlar oftast helst kan vara utan. "Det är när de blir lite större som det roliga börjar." Jag blev ganska paff när jag insåg att spädbarnsmiraklet hade sitt begränsade nöjesvärde för min man, jag trodde han var lika uppslukad av bebis-magin som jag. Så jag tror att det mycket väl kan vara så att din man kommer ert barn närmare ju äldre det blir och då blir kanske också suget efter en större familj mera påtagligt. Kanske han mest har vänner som inte själva har hunnit få barn än. När det börjar skramla in lite flera Svensson-familjer i vänkretsen så kommer kanske han också att få större längtan efter att bli likadan.

    Själv hade jag gått igenom flera förhållanden med killar av "ungkarlstypen" som inte alls var sugna på familj. När jag till slut träffade min nuvarande man så hade han redan tre barn som idag är i tonåren allihop. Min son har alltså rejält stora syskon, den yngsta är 10 år äldre än han. Men han uppskattar dem enormt mycket ändå och tycker att det är lyxigt med äldre syskon. (Samtidigt märks det tydligt att han på sätt och vis också är ett ensambarn. Stora barnen bor med oss varannan vecka och när det bara är vi i ”lilla familjen” så blir hans ensamroll mycket påtaglig. Jag har satsat på husdjur för att faktiskt fylla ut huset lite och dessutom lära honom att ta hänsyn till såna som är beroende av honom.) Han älskar bebisar och vill gärna ha småsyskon också, men jag förklarar att det kan man tyvärr inte bestämma bara för att man vill, utan det blir som det blir. Det är helt enkelt olika för folk om man har några syskon och i så fall hur gamla de är. För vi halkar ju så lätt in i normer och föreställningar! Även våra barn. Eller hur? Visst blir man lätt stressad av att "alla andra" skaffar sina 2,5 barn tätt och snabbt och enkelt? Visst är det sååå lätt att man börjar jämföra sig med någon slags drömbild?

    Det jag vill säga med min långa utläggning är dels att jag tror att din man har alla chanser i världen att ändra sig både hit och dit. Han har många år på sig att landa lite mer i sig själv och upptäcka att hans eget liv faktiskt går att kombinera med att ha en familj. För tillvaron förändras ju absolut, men det är så klart inte meningen att man ska försvinna som individ bara för att man blir förälder. Och jag vill också nå fram till poängen att livet kan se ut på så många sätt och kan förändras på så oväntade sätt (någon i familjen kanske blir sjuk eller ännu värre, ett eller flera barn kanske föds skadade, man kanske inte ens lyckas få någon tvåa hur man än försöker, osv osv). Fast allt det där har du så klart redan tänkt på.

    Det är onekligen lite märkligt att din man lägger så stor vikt vid fördelningen av föräldraledigheten när det gäller ett barn som han inte ens vill skaffa. Men det kanske också kan ses som ett tecken på att hans inställning inte är helt skriven i sten. Glad

    Du frågade hur jag kom till insikt. Jag började helt enkelt fokusera på det faktum att livet ytterst sällan blir precis som vi har tänkt oss. Och att det måste få vara okej. Vi möter ständigt motgångar och sorger i olika former och vill vi kunna njuta av livet trots dessa så måste vi ju helt enkelt lära oss att hantera dem. Jag insåg att jag faktiskt älskar min man väldigt mycket och att jag vill värna om den familj vi har. Jag riktade in mitt tänkande på hur underbar min son är, vilken lycka det är att jag har fått just honom. Och jag unnar mig att njuta av honom till 100%. Jag har valt att rikta in min karriär på att arbeta mera hemifrån för att få ut mesta möjliga av småbarnsåren, och det har känts som en väldigt bra prioritering för mig.

    Om jag var du så skulle jag försöka ge maken lite tid och inte stressa honom för mycket. Ta upp saken till diskussion ibland, men försök undvika att tjata på honom. Terapi är säkert inte dumt alls, det är aldrig fel att försöka se på sin situation ur lite nya perspektiv. Nackdelen är förstås att det kan bli lite exklusivt rent ekonomiskt. Ett tips, om det känns okej för dig, är att höra med diakonerna i din församling om du kan få några samtal med någon av dem. Kostar gratis och de har oftast en fantastisk massa erfarenhet och kunskap om livet och mänskligheten.

    Oj vad långt det blev. Lycka till med allt, jag tror faktiskt att det kommer att lösa sig fint. Ni har bägge gott om tid på er att tillsammans växa in i hur ni vill att livet ska se ut. Ge dig själv lite andrum, så småningom kommer det att klarna för dig hur du vill göra och du har säkert åtminstone 10, kanske 15 år på dig att få fler barn. Och er son kommer att få ett prima liv, även om han inte får x antal syskon inom ett bestämt antal år. Det kommer att bli bra! Det är jag helt säker på.

  • Äldre 7 Mar 13:41
    #6
    Sativa skrev 2012-02-21 21:45:39 följande:

    Det här svaret har dröjt lite. Sorry!

    Du har så rätt. Den där sura orättvisan att han ska kunna tvinga mig att avstå, men jag kan inte tvinga honom att skaffa flera (inte ens om jag lovar och svär att ta hela jobbet själv och att det är helt okej), den är otroligt jobbig och destruktiv. Man måste tillåta sig att vara ledsen och arg för det. Men inte ta ut det på honom, för det är ju faktiskt inte hans fel. Livet är inte alltid rättvist och just den här situationen går inte att få rättvis. Den bara är som den är. Men vi måste få tycka att det är plågsamt, för det är det.

    Men jag måste säga att jag känner väldigt mycket hopp inför din situation. Det finns mycket som talar för en ljusare framtid tycker jag. Ni är unga, särskilt han som kille tänker jag. Att du ligger före i din barnlängtan och i din önskan att forma en familj det tror jag inte är ovanligt precis. Tror killar ofta mognar senare än oss i den frågan. 

    Min son var också svår att bara ”lägga ifrån sig”. Ville helst sova i min famn och krävde ständig uppmärksamhet och sysselsättning, annars blev missnöjet både dramatiskt och högljutt. Graviditeten var urtuff, med för tidiga sammandragningar som tvingade mig till orörlighet. Vi hyrde t.o.m. en rullstol för att jag skulle kunna hänga med ut överhuvudtaget. Inte alls vad någon av oss hade tänkt sig, och jätteslitigt för min make. Självklart har det påverkat jättemycket! Tyvärr.

    Min egen gubbe påpekade också något som kanske även gäller för din man. Han erkände nämligen att han längtade tills våran bebis blev 3-4 år. Småbarnsåldern hävdade han nämligen att karlar oftast helst kan vara utan. "Det är när de blir lite större som det roliga börjar." Jag blev ganska paff när jag insåg att spädbarnsmiraklet hade sitt begränsade nöjesvärde för min man, jag trodde han var lika uppslukad av bebis-magin som jag. Så jag tror att det mycket väl kan vara så att din man kommer ert barn närmare ju äldre det blir och då blir kanske också suget efter en större familj mera påtagligt. Kanske han mest har vänner som inte själva har hunnit få barn än. När det börjar skramla in lite flera Svensson-familjer i vänkretsen så kommer kanske han också att få större längtan efter att bli likadan.

    Själv hade jag gått igenom flera förhållanden med killar av "ungkarlstypen" som inte alls var sugna på familj. När jag till slut träffade min nuvarande man så hade han redan tre barn som idag är i tonåren allihop. Min son har alltså rejält stora syskon, den yngsta är 10 år äldre än han. Men han uppskattar dem enormt mycket ändå och tycker att det är lyxigt med äldre syskon. (Samtidigt märks det tydligt att han på sätt och vis också är ett ensambarn. Stora barnen bor med oss varannan vecka och när det bara är vi i ”lilla familjen” så blir hans ensamroll mycket påtaglig. Jag har satsat på husdjur för att faktiskt fylla ut huset lite och dessutom lära honom att ta hänsyn till såna som är beroende av honom.) Han älskar bebisar och vill gärna ha småsyskon också, men jag förklarar att det kan man tyvärr inte bestämma bara för att man vill, utan det blir som det blir. Det är helt enkelt olika för folk om man har några syskon och i så fall hur gamla de är. För vi halkar ju så lätt in i normer och föreställningar! Även våra barn. Eller hur? Visst blir man lätt stressad av att "alla andra" skaffar sina 2,5 barn tätt och snabbt och enkelt? Visst är det sååå lätt att man börjar jämföra sig med någon slags drömbild?

    Det jag vill säga med min långa utläggning är dels att jag tror att din man har alla chanser i världen att ändra sig både hit och dit. Han har många år på sig att landa lite mer i sig själv och upptäcka att hans eget liv faktiskt går att kombinera med att ha en familj. För tillvaron förändras ju absolut, men det är så klart inte meningen att man ska försvinna som individ bara för att man blir förälder. Och jag vill också nå fram till poängen att livet kan se ut på så många sätt och kan förändras på så oväntade sätt (någon i familjen kanske blir sjuk eller ännu värre, ett eller flera barn kanske föds skadade, man kanske inte ens lyckas få någon tvåa hur man än försöker, osv osv). Fast allt det där har du så klart redan tänkt på.

    Det är onekligen lite märkligt att din man lägger så stor vikt vid fördelningen av föräldraledigheten när det gäller ett barn som han inte ens vill skaffa. Men det kanske också kan ses som ett tecken på att hans inställning inte är helt skriven i sten. Glad

    Du frågade hur jag kom till insikt. Jag började helt enkelt fokusera på det faktum att livet ytterst sällan blir precis som vi har tänkt oss. Och att det måste få vara okej. Vi möter ständigt motgångar och sorger i olika former och vill vi kunna njuta av livet trots dessa så måste vi ju helt enkelt lära oss att hantera dem. Jag insåg att jag faktiskt älskar min man väldigt mycket och att jag vill värna om den familj vi har. Jag riktade in mitt tänkande på hur underbar min son är, vilken lycka det är att jag har fått just honom. Och jag unnar mig att njuta av honom till 100%. Jag har valt att rikta in min karriär på att arbeta mera hemifrån för att få ut mesta möjliga av småbarnsåren, och det har känts som en väldigt bra prioritering för mig.

    Om jag var du så skulle jag försöka ge maken lite tid och inte stressa honom för mycket. Ta upp saken till diskussion ibland, men försök undvika att tjata på honom. Terapi är säkert inte dumt alls, det är aldrig fel att försöka se på sin situation ur lite nya perspektiv. Nackdelen är förstås att det kan bli lite exklusivt rent ekonomiskt. Ett tips, om det känns okej för dig, är att höra med diakonerna i din församling om du kan få några samtal med någon av dem. Kostar gratis och de har oftast en fantastisk massa erfarenhet och kunskap om livet och mänskligheten.

    Oj vad långt det blev. Lycka till med allt, jag tror faktiskt att det kommer att lösa sig fint. Ni har bägge gott om tid på er att tillsammans växa in i hur ni vill att livet ska se ut. Ge dig själv lite andrum, så småningom kommer det att klarna för dig hur du vill göra och du har säkert åtminstone 10, kanske 15 år på dig att få fler barn. Och er son kommer att få ett prima liv, även om han inte får x antal syskon inom ett bestämt antal år. Det kommer att bli bra! Det är jag helt säker på.


    Tack för ett engagerat och långt svar!! Underbart stärkande att läsa!

    Jag har faktiskt börjat gå i terapi nu. Det är så mycket som varit jobbigt i mitt liv och det här med att jag kanske inte får fler barn fick droppen att rinna över. Och min teori om det stämde bra. Det var underbart härligt att få sitta med en terapeut och berättade om vår oenighet om fler barn och om hur vi varit överens men att min man nu ändrat sig och då sa terapeuten: "Du är alltså asförbannad för att du har blivit lurad!" Och jag började försvara min man och säga att han inte menar att lura mig och terapeuten sa: "Det är skit samma, du känner dig lurad ändå. Eller?" Och JA DET GÖR JAG
  • Äldre 7 Mar 13:53
    #7
    Sativa skrev 2012-02-21 21:45:39 följande:

    Det här svaret har dröjt lite. Sorry!

    Du har så rätt. Den där sura orättvisan att han ska kunna tvinga mig att avstå, men jag kan inte tvinga honom att skaffa flera (inte ens om jag lovar och svär att ta hela jobbet själv och att det är helt okej), den är otroligt jobbig och destruktiv. Man måste tillåta sig att vara ledsen och arg för det. Men inte ta ut det på honom, för det är ju faktiskt inte hans fel. Livet är inte alltid rättvist och just den här situationen går inte att få rättvis. Den bara är som den är. Men vi måste få tycka att det är plågsamt, för det är det.

    Men jag måste säga att jag känner väldigt mycket hopp inför din situation. Det finns mycket som talar för en ljusare framtid tycker jag. Ni är unga, särskilt han som kille tänker jag. Att du ligger före i din barnlängtan och i din önskan att forma en familj det tror jag inte är ovanligt precis. Tror killar ofta mognar senare än oss i den frågan. 

    Min son var också svår att bara ”lägga ifrån sig”. Ville helst sova i min famn och krävde ständig uppmärksamhet och sysselsättning, annars blev missnöjet både dramatiskt och högljutt. Graviditeten var urtuff, med för tidiga sammandragningar som tvingade mig till orörlighet. Vi hyrde t.o.m. en rullstol för att jag skulle kunna hänga med ut överhuvudtaget. Inte alls vad någon av oss hade tänkt sig, och jätteslitigt för min make. Självklart har det påverkat jättemycket! Tyvärr.

    Min egen gubbe påpekade också något som kanske även gäller för din man. Han erkände nämligen att han längtade tills våran bebis blev 3-4 år. Småbarnsåldern hävdade han nämligen att karlar oftast helst kan vara utan. "Det är när de blir lite större som det roliga börjar." Jag blev ganska paff när jag insåg att spädbarnsmiraklet hade sitt begränsade nöjesvärde för min man, jag trodde han var lika uppslukad av bebis-magin som jag. Så jag tror att det mycket väl kan vara så att din man kommer ert barn närmare ju äldre det blir och då blir kanske också suget efter en större familj mera påtagligt. Kanske han mest har vänner som inte själva har hunnit få barn än. När det börjar skramla in lite flera Svensson-familjer i vänkretsen så kommer kanske han också att få större längtan efter att bli likadan.

    Själv hade jag gått igenom flera förhållanden med killar av "ungkarlstypen" som inte alls var sugna på familj. När jag till slut träffade min nuvarande man så hade han redan tre barn som idag är i tonåren allihop. Min son har alltså rejält stora syskon, den yngsta är 10 år äldre än han. Men han uppskattar dem enormt mycket ändå och tycker att det är lyxigt med äldre syskon. (Samtidigt märks det tydligt att han på sätt och vis också är ett ensambarn. Stora barnen bor med oss varannan vecka och när det bara är vi i ”lilla familjen” så blir hans ensamroll mycket påtaglig. Jag har satsat på husdjur för att faktiskt fylla ut huset lite och dessutom lära honom att ta hänsyn till såna som är beroende av honom.) Han älskar bebisar och vill gärna ha småsyskon också, men jag förklarar att det kan man tyvärr inte bestämma bara för att man vill, utan det blir som det blir. Det är helt enkelt olika för folk om man har några syskon och i så fall hur gamla de är. För vi halkar ju så lätt in i normer och föreställningar! Även våra barn. Eller hur? Visst blir man lätt stressad av att "alla andra" skaffar sina 2,5 barn tätt och snabbt och enkelt? Visst är det sååå lätt att man börjar jämföra sig med någon slags drömbild?

    Det jag vill säga med min långa utläggning är dels att jag tror att din man har alla chanser i världen att ändra sig både hit och dit. Han har många år på sig att landa lite mer i sig själv och upptäcka att hans eget liv faktiskt går att kombinera med att ha en familj. För tillvaron förändras ju absolut, men det är så klart inte meningen att man ska försvinna som individ bara för att man blir förälder. Och jag vill också nå fram till poängen att livet kan se ut på så många sätt och kan förändras på så oväntade sätt (någon i familjen kanske blir sjuk eller ännu värre, ett eller flera barn kanske föds skadade, man kanske inte ens lyckas få någon tvåa hur man än försöker, osv osv). Fast allt det där har du så klart redan tänkt på.

    Det är onekligen lite märkligt att din man lägger så stor vikt vid fördelningen av föräldraledigheten när det gäller ett barn som han inte ens vill skaffa. Men det kanske också kan ses som ett tecken på att hans inställning inte är helt skriven i sten. Glad

    Du frågade hur jag kom till insikt. Jag började helt enkelt fokusera på det faktum att livet ytterst sällan blir precis som vi har tänkt oss. Och att det måste få vara okej. Vi möter ständigt motgångar och sorger i olika former och vill vi kunna njuta av livet trots dessa så måste vi ju helt enkelt lära oss att hantera dem. Jag insåg att jag faktiskt älskar min man väldigt mycket och att jag vill värna om den familj vi har. Jag riktade in mitt tänkande på hur underbar min son är, vilken lycka det är att jag har fått just honom. Och jag unnar mig att njuta av honom till 100%. Jag har valt att rikta in min karriär på att arbeta mera hemifrån för att få ut mesta möjliga av småbarnsåren, och det har känts som en väldigt bra prioritering för mig.

    Om jag var du så skulle jag försöka ge maken lite tid och inte stressa honom för mycket. Ta upp saken till diskussion ibland, men försök undvika att tjata på honom. Terapi är säkert inte dumt alls, det är aldrig fel att försöka se på sin situation ur lite nya perspektiv. Nackdelen är förstås att det kan bli lite exklusivt rent ekonomiskt. Ett tips, om det känns okej för dig, är att höra med diakonerna i din församling om du kan få några samtal med någon av dem. Kostar gratis och de har oftast en fantastisk massa erfarenhet och kunskap om livet och mänskligheten.

    Oj vad långt det blev. Lycka till med allt, jag tror faktiskt att det kommer att lösa sig fint. Ni har bägge gott om tid på er att tillsammans växa in i hur ni vill att livet ska se ut. Ge dig själv lite andrum, så småningom kommer det att klarna för dig hur du vill göra och du har säkert åtminstone 10, kanske 15 år på dig att få fler barn. Och er son kommer att få ett prima liv, även om han inte får x antal syskon inom ett bestämt antal år. Det kommer att bli bra! Det är jag helt säker på.


    Tack för ett engagerat och långt svar!! Underbart stärkande att läsa!

    Jag har faktiskt börjat gå i terapi nu. Det är så mycket som varit jobbigt i mitt liv och det här med att jag kanske inte får fler barn fick droppen att rinna över. Och min teori om det stämde bra. Det var underbart härligt att få sitta med en terapeut och berättade om vår oenighet om fler barn och om hur vi varit överens men att min man nu ändrat sig och då sa terapeuten: "Du är alltså asförbannad för att du har blivit lurad!" Och jag började försvara min man och säga att han inte menar att lura mig och terapeuten sa: "Det är skit samma, du känner dig lurad ändå. Eller?" Och JA DET GÖR JAG!!! Och det var så underbart att få höra att inte var konstigt att känna så. Det var skönt att få höra någon säga åt mig att jag måste få släppa loss all ilska som ligger och trycker i mig. Hon sa att jag skulle kunna explodera när som helst. Hon sa också rakt ut att jag har blivit sviken och det är i mitt fall ett trauma som gör att jag mår väldigt dåligt för jag har blivit sviken många ggr tidigare som gör att detta bara rann över och blev för mycket. Jag fick dessutom förklaring till varför jag är kontrollfreak och vill ha koll på allt (t.ex. hur många barn jag ska få ungefär när osv.) och det ska jag också få hjälp att hantera och jobba bort. Sjukt skönt!!

    Så just nu försöker jag fokusera på min familj (den jag har!!!) och göra allt jag kan för att den ska kunna hålla ihop trots det här jobbiga som händer oss. För det här har tyvärr gnagt i vårt förhållande en del så vi har det inte direkt toppen, även om vi båda är överens om att vi vill ha varandra. Jag står inte ut med tanken på att bara få träffa min son varannan vecka och dessutom bli av med min man som jag älskar! Min man sa nämligen till mig igår att han är rädd för att vi måste gå skilda vägar till slut för att han inte kan ge mig det jag drömmer om. Det gjorde så fruktansvärt ont att han ens säger och tänker så. Mitt liv blir ju inte bättre för att jag blir av med den underbara familj jag har trots att jag drömmer om fler barn. Men jag måste nog verkligen visa honom hur mycket jag tycker om honom!! Har du något tips på vad som kan vara bra att göra?

    Du har helt rätt i att vi har tid på oss! En nära vän till mig är 40 och hon har 4 barn och hon fick alla efter 30. ;o) Så visst finns det förhoppningsvis tid. Min man har förmodligen inte accepterat och landat i föräldrarollen än heller. Han säger att det känns som att det inte passar in i min självbild att vara en pappa. Det kanske är som du stämmer att det kommer när barnet blir lite större för honom. Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så för alla män utan kanske att olika person har olika lätt för att ta till sig småbarn. Att älska dom verkar gå bra, för det säger han att han gör. Men han ser inte det där fantastiska med att spendera en massa tid med barn som jag känner antagligen.

    Nu har min lilla vaknat så jag ska hämta upp honom och mysa. Vad jobbar du med som kan jobba hemifrån? Jag håller själv på att fundera ut vad jag skulle vilja jobba med...
  • Sativa
    Äldre 20 Apr 16:47
    #8

    Jag är väldigt sporadisk besökare på det här forumet, men nu kommer några rader igen. Roligt att det verkar fungera så bra för dig med terapin. Hoppas att du kan känna att du hittar vägar framåt. Samtidigt som du kan tillåta dig att njuta av det du har här och nu.

    Låter tråkigt däremot att din man börjar fundera på separation för att han tycker att ni vill olika saker. Just därför tror jag det är viktigt för dig att försöka ha is i magen i förhållande till honom, och inte tjata för mycket om din barnlängtan. (Det kan man ta med terapeuten istället!) Självklart måste du få honom att förstå att det är ni tillsammans och er familj som är det väsentliga för dig - oavsett hur den familjen ser ut. Försök hitta små trevliga saker att göra tillsammans i vardagen. Sånt ni båda gillar, gärna där sonen kan vara med också. Det bekräftar samhörigheten samtidigt som man får lite paus från vardagslunken. Min egen man gillar att komma iväg hemifrån, bara ta en fika eller äta ute på nåt mysigt ställe. För honom betyder det mycket att vi får de där små andningspauserna tillsammans. 

    Jag doktorerar till vardags, men det går på sparlåga för tillfället eftersom det kräver lite för mycket tid och engagemang. Och jag vill ju prioritera familjelivet just nu. Glad Istället har jag startat egen firma som går bra att sköta hemifrån. Fungerar fint och jag trivs jättebra.

    Lycka till med allting!  

Svar på tråden Vems vilja??