2 veckors bebis som tappar andan när hon skriker

Ni borde naturligtvis i första hand uppsöka sjukvården och utreda så att hon inte har något fysiskt fel! Vad sa sjukvårdsrådgivningen?

Är det så att man uteslutit fysiska orsaker så låter det som affektkramper. Googla på det. Jag hade det själv som spädbarn och det är ofarligt, men mycket obehagligt. Det är naturligtvis jätteviktigt att du aldrig låter bebisen ligga och skrika själv, ta upp, bär och var nära. Alltid. Behöver hon bli buren mycket och vara nära för att må bra så skulle jag råda dig att skaffa ett bärverktyg, tex bärsjal. Då kan du ta hand om äldsta barnet utan att hon riskerar att få ligga och skrika ensam vilket är skadligt om det händer upprepade gånger.

Det kan faktiskt vara andra saker, mer allvarliga. Så man ska alltid kolla med läkare och utesluta sådant först så att man har det konstaterat.

Har ni en vanlig babybjörn av gamla varianten så avråder man ju numera från dom eftersom de inte är ergonomiskt utformade och bebisens kroppshållning blir påfrestande, ryggen hamnar i onaturlig ställning pga att benen bara hänger ner. Det finns en uppsjö av ergonomiska selar numera och babybjörn har också kommit med någon ny variant om jag inte minns fel, som är ergonomiskt anpassad för bebisen. För att inte tala om att de gamla modellerna är jättejobbiga att bära i, man får ont i ryggen osv. Så då är det mycket bättre och enklare att bära i en ergonomisk om man ska ha en sele.

Det finns en del forskning på området och vad jag tänker på är alltså de som är experter på spädbarnets anatomi, eller vad man ska kalla det. Även babybjörns egna experter har ju insett detta (annars skulle de ju inte ha utformat nya modeller med bättre ergonomi) så det känns som ett allmänt faktum.

Har inte tid att leta reda på källorna nu men Eva Kirkilionis är väldigt refererad expert i dessa sammanhang, fler har hakat på henne. Sedan har vi såklart denna:
www.continuum-concept.org/reading/spinalStress.html

De gamla selarna kommer snart försvinna från marknaden, så babybjörn gjorde ett smart drag att följa med i utvecklingen

Skönt! Men håller med ovan, ordna så att du kan bära och ha henne nära så att du underlättar så mycket som möjligt, för er alla. Det är inte kul med sådana affektutbrott, allra minst för henne själv.

Det kan naturligtvis förändra att bebisen öht blir upprörd till att börja med. Som du säger så är det vanligare hos äldre, och då i första hand när de blir arga, sura osv. Det blir ju inte en nyfödd, en nyfödd skriker pga ett otillfredsställt behov och känslan som uppstår är ren ångest. Fysisk närhet och mat är de främsta behoven och som i det fall TS beskriver så hände det ju när bebisen vaknade och hon inte fanns där och dessutom olyckligt var tvungen att vänta lite, dvs avsaknaden av närhet.

Men ännu viktigare är att fysisk närhet dessutom frigör lugnande hormoner (precis som amning förövrigt, så amning kan också underlätta, att låta bebisen snutta osv när hon är på väg att bli upprörd) bland annat oxytocin, som är bevisat rogivande och lugnande, minskar ångest och stress och ger känslor av välmående. Det kallas för ett måbra-hormon. Självklart är det då en fördel att bära nära så mycket som möjligt, särskilt om man har ett barn med temperament som lätt hamnar i affekt (dvs inte förmår kontrollera känslorna).

Jag får minnesbilder från min egen uppväxt av ditt inlägg och ja, jag kan ärligt säga att jag skulle ha mått rejält mycket bättre om någon någonsin hade bekräftat mig, hållit om mig och tröstat mig när jag blev upprörd, istället för att ignorera mina utbrott in i absurdum och låtit mig svimma ensam på golvet istället. Ja, jag hade affektkramper. Från nyfödd till ca 5-6 års ålder. Jag vet att detta i mycket hög grad berodde på att mina föräldrar var inkapabla till att trösta mig och var emotionellt avstängda för mina behov. Det är ALDRIG bara gener som avgör sådan här utveckling, man kan vara född med olika temperament och olika känslighet, men då är miljön ännu desto viktigare, för att sådant inte ska "blomma ut" och bli värre än nödvändigt.

Och nu är TS lilla bara ynka 2 veckor, har just kommit ut ur livmodern. Då är det ju den situationen vi måste utgå ifrån i första hand, och det är väl jättebra om hon redan nu får verktyg för att underlätta sitt barns temperament? Jag menar, affektkramper är ingen sjukdom. Det är känslor så starka att barnet överväldigas rent fysiskt och kollapsar. Hjälp från omgivningen i form av närhet och tröst är då ett måste för att kunna lugna sig, och senare förstå känslan och till sist lära sig kontrollera den.

I ditt fall är det naturligtvis inte aktuellt att bära i bärsjal som en nyfödd, men att bekräfta att hon blir arg, tala om att det är ok att bli arg när brorsan snor hennes grejer och att trösta genom att hålla om och ge fysisk närhet just då anser jag är en självklarhet. Man vet att barn som blir arga och får ilskna utbrott mår bäst av att bli tröstade, att utbrotten då snabbast går över.