Hur hanterar ni er digitala sorg?
Digitala fotavtryck
Jag sitter på jobbet och tiden går förskräckligt sakta så jag uppdaterar facebook-sidan hela tiden. Ögnar igenom alla uppdateringar och stannar upp vid ett inlägg som någon gjort på min vän Alex vägg. Det är hans pappa.
“Hej alla nära och kära till Alex. Vill bara kort berätta innan ni alla kanske undrar vart han håller hus och gör på sin resa. Men tyvärr så har hans resa/dröm tagit slut för gott i Laos efter en tragisk olycka. Kram från Alex Pappa”
Jag blir alldeles kall. Det svartnar för ögonen och blodet försvinner ifrån huvudet.
*
För drygt ett år sedan så förlorade jag en nära vän i en fruktansvärd olycka som chockade mig djupt.Alex var ute på sin livs resa och vi hade skrivit med varandra på facebook bara några timmar tidigare.
Efter det inlägget så strömmade det in tusentals inlägg ifrån vänner och familj som ville ge sina kondoleanser och uttrycka sin sorg.Det tog aldrig slut. Personer han inte haft kontakt med på flera år, men dom kände en stark vilja att få visa sin sorg.
Det var så simpelt som ett digital <3 eller en kort mening som;
“kommer ihåg när vi fiskade och lekte när vi var små. RIP”.
”RIP <3” ,”Jag saknar dig redan”, ”Hälsa mormor <3”
Människor la in hundratals bilder, länkar till Spotify, youtube filmer, dikter och visdomsord som dom kopplade till Alex.
Hans familj tog beslutet att ha kvar hans privata facebook sida. Dom kände att hans vänner och framför allt dom själva ville ha ett digitalt utrymme som dom kunde gå tillbaka till när dom ville ha tröst och minnas.
Det startades även en “minnes sida” för Alex, som hundratals var med i och samma sak hände där; Minnen, kort, hjärtan, sånger, videos och dikter.Familj & vänner skriver fortfarande vackra uppdateringar om vardagen och den vallgravs djupa sorgen.
Då och då så går jag in på Alex facebook sida. För att minnas & förstå. Ibland av en slump för att jag ser att någon skriver i hans logg. Först blir jag förskräckt när jag ser hans namn dyka upp i feeden, för att sen skratta en smula och bli glad.
Alex är borta men vi har fått ett nytt sätt att hålla kvar vid våra nära.
Jag själv tycker att det är ett underbart sätt att hedra och minnas en kär vän eller familjemedlem.
Tyvärr så finns inte en riktigt bra plattform idag för att hålla det i schack och kontrollera eller låta utomstående delta. Det finns sidor som kallar sig för ”minneslund” och sånt men det är för otillgängligt och inte närvarande på enplattform som över 40 % av Sveriges befolkning finns på.
Många bloggar, profiler och konton lever kvar efter människors död och ingen tar hand om dom. Efterlevande överöses med spam och vissa får tom med mail ifrån sina avlidna släktingar.På samma sätt som vi behöver ta hand om en verklig kyrkogård med gravstenar så måste vi ta hand om det digitala arvet.
När en tragedi händer så söker helt främmande människor upp offren på internet för att lämna tröstande ord på deras sidor. Man kan skakas av en händelse fastän den inte är direkt länkad till än själv. Tyvärr kan detta ge bakslag också när okänsliga personer kan skriva ut riktigt elaka kommentarer. Så detta måste modereras, för idag kan vem som helst gå in på en bortgången människas inaktiva blogg och skriva vad som helst för omvärlden at se och ingen har makten att ta bort den.
Så varför inte ta den största sociala-plattformen som finns och skapa en plats där människor får sörja eller få ett avslut?
Gör en ”memory”-sida på Facebook där vi kan flytta över profilerna. Alla kort, alla inlägg, alla minnen. Länka twitterkontot ,bloggen och myspace-sidan. Låt allt vara samlat.
Vi lämnar små digitala avtryck över hela internet.
Skapa en plats där vi kan få minnas. Som inte samlar damm i en låda i garaget som man aldrig plockar upp.
Vad är era upplevelser?
Nu lämnar jag ett digitalt avtryck, tack.
