Dags att börja jobba och lämna 1,5 åring. Ont i mammahjärtat

Det låter som ett jättebra upplägg, lyxigt att kunna lösa det så. När jag började jobba blev sonen väldigt pappig en period, så det kanske kan hända för er också, men det visar väl bara att barnet knyter an bra till den förälder som är hemma mest.

Kort sagt: det kan bli väldigt jobbigt i början, men förhoppningsvis ingen längre tid!

För oss tog det en-två veckor (bara?) innan vår dotter accepterade vad som komma skall (hon grät "bara" hysteriskt två gånger men annars så snyftade hon, lika hemskt det). Just då tänkte jag "jaha, nu tror hon att vi hatar henne, och hon har gett upp"  och jag mådde väldigt dåligt när vi var mitt i den smeten... Nu har hon gått på förskolan i 1 1/2 månad ungefär och jag tror inte vi kunde va nöjdare Jag tror fortfarande inte att det är optimalt för henne att gå på förskolan (nåt du slipper fundera över just nu som tur är) men det känns som att situationen är så bra den bara kan bli. Hon visar att hon vill åka till förskolan, att hon vill gå in, hon har allmänt ändrat sig också från den första (oroliga) tiden. Och jag hoppas verkligen att hon skulle visa om hon mådde dåligt... 
För övrigt ska jag va med i fem timmar på förskolan i morrn så då får jag ju verkligen se själv hur hon har det!!

Så, även om du aldrig har varit ifrån ditt barn så behöver inte det betyda katastrof. Att hon ska fortsätta va hemma är ju verkligen toppenbra! Jag hoppas bara att hon tyr sig till din mamma, tror du det?

Förresten, mitt bästa råd är - rutiner! 
T.ex. så är det sambon som kör och lämnar dottern på dagis, dom vinkar hejdå till mig hemma. Den rutinen kommer vi vänta ett tag med innan vi ändrar på nåt sätt, jag kommer alltså inte kunna åka med eller bli avsläppt på vägen eller så, eller ens gå ut samtidigt... nej, det väntar vi med.
Än så länge vågar vi inte heller gå tillbaka om vi glömt nåt, min sambo har bara dom minuterna på sig det tar att klä av dottern ytterkläderna, sen SKA han vinka hejdå och gå därifrån! Annars visar hon honom vart dörren är! :P
Jag måste också mer eller mindre också klä på henne på direkten och gå därifrån.
Det verkar viktigt att hon vet vad som gäller alltså, så tänk på det! 

Vi bytte (jag gick tillbaks till jobbet + började plugga och sambon gick hem på föräldraledighet) lite senare än vad ni gjorde, vid 21 månader ungefär. Sonen var då van vid att jag var borta någon kväll/vecka eller kanske lite mer, och de första dagarna var inget problem. Sedan märktes det att han tyckte att det var jobbigt, när det gick upp för honom att jag fortsatte att försvinna dag efter dag. När jag kom hem var det intensivumgänge som gällde (läsa böcker!), det fungerade inte att fixa runt tillsammans. Så mitt råd är att vara beredd på att hon kan komma att behöva dig mycket mer påtagligt när du kommit hem, än vad hon behöver nu. En annan förändring var att han började sova mer, jag tror att det tog på krafterna för honom att försöka förhålla sig till det nya.

För sonen tog det kanske ett par veckor att acklimatisera sig, sedan dess har det fungerat rätt bra såvida han inte är extra trött eller om jag är borta mer än vanligt.