Vägen till kejsarsnitt

Hej tjejer!

Jag väntar mitt första barn i september och vill av många anledningar få planerat snitt istället för att genomgå en vaginal förlossning.

Jag tänkte inte med detta inlägg diskutera fördelar och nackdelar med KS vs VF, utan mer att vi som försöker få planerat KS alternativt hjälp med att bearbeta förlossningsrädsla i denna tråd kan stötta varandra i vår väg till en trygg förlossning, oavsett vilken väg ungen i slutändan ska ut :)

Vi kanske kan dela med oss av våra tankar och känslor kring den procedur vi har att gå igenom?

Jag har sökt mycket information kring hur man egentligen går till väga om man vill ha snitt. Vart ska man vända sig? Vem ska man prata med? Och hur i slutändan tas beslutet? Tyvärr är det lite svårhittat och det är tyvärr inte alltid man får rätt hänvisning av sin barnmorska heller, men min förhoppning är att min historia kan hjälpa någon annan. Jag är inte där än och vet inte hur det kommer sluta, men de som vill är välkomna att följa mig i min väg till (förhoppningsvis) kejsarsnitt.

Kanske jag också ska berätta varför?

För fyra år sedan somnade min lillasyster in i sin mammas mage i vecka 43.
Historien kan göras hur lång som helst men efter en anmälan och ett halvsårs undersökning konstaterades det vi visste redan från första början. Om BM/Läkare vidtagit de nödvändiga åtgärder vid komplikation så hade min lillasyster levt idag. Hon dog på grund av oerhörd nonchalans och inkompetens från sjukhusets personal. En annars fullt frisk liten flicka.
Det visade sig också senare att INGEN ens hade läst förlossningsjournalen!
Orsaken till att hon inte överlevde var näringsbrist - inget vatten fanns kvar i livmodern. Detta visste de om. Trots det blev de hemskickade flera gånger då förlossningen egentligen borde ha blivit igångsatt, alternativt skulle de ha tagit ut henne akut med snitt då hjärtljuden inte var bra. Under en natt på sjukhuset stannade barnets hjärta, och då hade de inte ens fått träffa en läkare än.

Detta har gjort att jag är livrädd för vaginal förlossning! Inte för själva förlossningssmärtan i sig. Utan för allt runtomkring som kan gå fel. För mig också (bestående men i underlivet om jag spricker mycket eller måste ta sugklocka) men framförallt för mitt barn. Särskilt som jag har absolut noll förtroende för att jag och barnet får den vård vi behöver OM något skulle gå fel.

Ser man till min mammas förlossningar som varit extremt svåra så känns risken för att mycket ska gå fel också väldigt stor, då vi släktar på varann i princip allt annat också. (Kul kuriosa: Till och med våra livmodertappar är lika enligt gyn).

Min äldre bror (första barnet) var nära att drabbas av syrebrist. Mamma låg ett dygn i förlossningen innan pappa tillslut krävde in en annan barnmorska som snabbt klippte och tog sugklocka. Hade inte det skett hade min bror idag antingen haft bestående men eller inte funnits alls. Även där ökade risken för att barnmorskan inte ville lyssna på att hjärtljuden blev svagare när mamma låg i den ställning som hon ville att hon skulle ligga och vänta i. Pappa stod med stetoskop och lyssnade på magen, tack och lov för det!!

Min yngre bror, som klassades som en första förlossning eftersom det gått så många år emellan senaste, låg hon med i tre dygn med samma slutresultat som första. Under båda förlossningarna blev hon igångsatt mer än en gång och ändå gick det helt enkelt inte att få ut dem av egen kraft.

Min extrema rädsla för komplikationer, risken för syrebrist och min brist på förtroende för vårdens förmåga att fatta rätt beslut och vidta rätt åtgärder gör tyvärr att en vaginal förlossning känns omöjlig för mig.

Jag är givetvis insatt i riskerna med kejsarsnitt också men väger jag de riskerna mot riskerna med vaginal förlossning så känner jag mig definitivt tryggare med KS!
Att min mage sedan kan få tufft att läka är faktiskt för mig ganska obetydligt i jämförelse.

Proceduren

Just nu befinner jag mig i det steg att jag pratat med min barnmorska om detta.

Hon hänvisade mig till Noréa-barnmorska vilka jag nu ringt hos spec.mödra. Där fick jag berätta lite kort om mina tankar inför förlossningen och mina önskemål. Hon skrev ner detta och de ska höra av sig för att boka in samtal längre fram.

Efter samtal med barnmorska hos Noréa ska jag nog få träffa en läkare. Jag har bett om att få träffa en specifik läkare, en som var ett fantastiskt stöd under vår tragedi inom familjen och det skulle kännas skönt att få prata med honom då han känner till hela historien.
Hon jag pratade med förklarade att man normalt får träffa Noréa flera gånger innan det eventuellt blir tal om läkarbesök för beslutstagande, men med min grund till förlossningsrädslan ansåg hon att det kanske inte går att bearbeta och att det nog kan räcka med att träffa dem en gång bara för att upprätta journalen. Skönt!

Nu gruvar jag väldigt mycket inför första samtalet med Noréa. Både för att jag är orolig över hur jag kommer bli bemött, då jag tyvärr upplevt att man blir väldigt ifrågasatt så fort det är tal om snitt och där ska man få sitta och "försvara" sitt beslut för en vilt främmande människa. Men också gruvar jag för att det bara är så SJUKT jobbigt att prata om. Och det blir inte precis lättare nu när man är hormonell och grinar för minsta lilla. Förhoppningsvis får jag träffa någon som är lika förstående som kvinnan jag pratade med i telefon.
Men jag kommer bli imponerad av mig själv om jag ens får fram hälften av detta när jag ska ta det muntligt.

Suck! Det blev massor längre än jag tänkt detta så jag får tacka alla som orkat läsa hela vägen ;) Men skönt var det att få skriva av sig och jag kommer uppdatera här med hur allt går framöver!

Skulle vara jättekul om vi kunde bli fler som följs åt och stöttar varandra fram till dagen D
Berätta gärna era historier!


TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-06-04 19:55
Länk till BF-/Snittlista:
www.familjeliv.se/Forum-4-335/m65211776.html