Hur kunna acceptera???

vi är inte i samma situation men bara för att man inte har syskon behöver man inte bli ensam. Det finns ju många idag som lever sitt liv i stora sociala sammanhang. Kanske det viktigaste för dig blir att försöka tänka på att hon ska få bra kompisar? se till att hon får ett stort socialt umgänge utanför er familj om ni är en liten familj. Det finns inte mycket annat ni kan göra. Och förhoppningsvis kan du sluta oroa dig för hon kommer kanske bli rädd för att vara ensam om du visar att du är rädd för att hon ska bli ensam. Hon har ju ändå alla förutsättningar för att bli lycklig, det är bara din oro som spökar. 

pojkens, du har ju så rätt, det är min oro som spökar, jag vet ju det... men lik förban... så håller man på.

Skulle gärna vilja höra från någon annan, som kanske är i min situation.

Ingen som känner igen sej...?

Jag är rädd för att dottern inte kommer få några syskon, eftersom hon är IVF barn... men vi har inte kommit så långt att man börjat oroa för att de inte tar sig hon är fortfarande så liten men skulle gärna se att hon ska få syskon...

Känner igen mig precis i det du skriver. Vi har ett barn, en son på drygt 3 år. Han är provrörsbarn o vi har gjort 4 misslyckade syskonförsök o ett ägg kvar i frysen. Våra chanser är ju som sagt ganska minimala att vi lyckas få ett syskon till honom. Vi är båda lite drygt 40 o våra föräldrar runt 70. Vår son har dock en jämnårig kusin o kommer få en till i sommar. Både min sambo o jag har syskon, men jag är ändå rädd att sonen blir ensam. Kusiner är ju inte samma sak som syskon o inte säkert man har bra kontakt med. Jag vill så gärna få ett till barn o för mig är det en stor sorg att det troligen inte blir så. Vi har heller inte många vänner med jämnåriga barn, så sonen har inte direkt några kompisar annat än de han leker med på dagis. 

underverket06 håller alla tummar för ert sista försök! Har ni bestämt när det blir av?

Hej, jag förstår också hur du känner dig. Jag är 45 fyllda och har en son som är fem år. Vi lyckades tyvärr inte få ett till barn och det känns än i dag som en stor sorg.  Det var försent för IVF när jag började tänka på det. Jag har själv inga syskon och har tänkt/oroat mig mycket för att han ska bli ensam när han blir vuxen. Precis som "pojkens" säger så behöver "enda barn" inte bli ensamma. Sakta har jag börjat tänka om. Samhället har förändrats och det är bonusbarn, bonusmammor osv. numera. Vi som föräldrar får försöka se till att barnen får kompisar och somliga kompisar kan så småningom bli som ett syskon. Jag har börjat fundera på att kanske få ett till barn genom att bli fostermamma, men det gäller att man tänker igenom det noggrannt, för det är ett större och annorlunda åtagand, men visst är det en stor sorg att inte lyckats få fler barn. Det är ingen tröst att höra "men du har ju ett barn osv"... 

Jag har en son på sex och och ännu inga syskontankar.
Vi är 32 och jag har tre yngre syskon varav en än så länge har barn, så tre kusiner har min son i dagsläget och det lär bli fler. Min man har också en bror som säkert vill ha familj så småningom. Så i familjen kommer vår son inte att vara ensamt barn.

Men vi har inga syskon i  sikte så jag försöker också ställa mig in på att det faktiskt kanske bara blir han.
Saker som jag ser som positiva med att ha ett barn är främst engagemanget, han är ju första prio för både mig och min man! Är det fotbollsträning på lördag så finns det inget annat som kan komma ivägen, inget syskon som har bandymatch samtidigt. Man kan verkligen skämma bort dem med tid, spela spel, hänga i lekparken några timmar, göra museibesök och kortare resor som man kanske inte hade gjort om man hade haft fler barn. Vi gillar att resa och tycker att det är en lyx att kunna ta med honom och ge honom små hintar om vad världen har att erbjuda.

Stinafina01: IVF Försöket blir om någon månad drygt. Fyller 42 i sommar så vi har ingen tid att spela med direkt. 
Jag har inte gett upp hoppet än om ett syskon, men oddsen är väl inte så stora. Hoppet finns ju iallafall kvar. Tycker det känns rejält tungt att bara få ett barn. Men visst finns det fördelar med som någon skrev här. Man kan ge det barnet man har full uppmärksamhet. Man orkar mer om man bara har ett barn. Även om min högsta dröm är att få ett syskon tror jag det skulle vara tufft att börja om med en bebis vid 42 års ålder.   

Hej det går ju fint att växa upp utan syskon kanske vi föräldrar som oroar oss, kan det vara så att den egna sorgen över att kanske inte få ett barn till kanalyseras i oron över det barn som finns?
Nu är ni ju lite äldre så det är inte jättelätt att adoptera då men har ni funderat på att ställa er i adoptionskö och kanske gå föräldrautbildningen för folk som önskar adoptera barn? Då kankse ni kan om ni har tur få ett barn till?
Lycka till!