Fråga till AP-föräldrar ang spädbarn och kvällar/nätter

Vårt andra barn, nu fem mån, grät i princip varje kväll under sin andra o tredje månad. Inte otröstligt, men i intervaller i 1-3 timmar. Vi försökte med alla möjliga knep, o sjal samt att lägga honom tidigare för natten funkade ett par dagar, sen var det samma gråt igen oavsett vad. Till slut "gav vi upp", bar honom o tröstade o resignerade inför det där kolik som man hört om, men aldrig trott skulle drabba en själv. Nästan exakt på fyramånadersdagen blev han som en ny bebis o skrikkvällarna är nu tack lov helt borta.

Så - har inga tips mer än att hålla ut. Hoppas att det löser sig snabbare för er.

Tack för svar! 

Okej... Ja, vi kanske tolkar in för mycket i gråten!
 

någon annan?

Nej, det gör ni kanske inte. Du tänker att det har m anknytningen att göra, o så kan det ju också vara. Bara att prova om skriken uteblir om du tar hela kvällen istället.

Annars tror jag att bebis knyter an bra t pappan också, även om han är borta på dagarna. Och att lillen kanske snarare slutar gråta när du tar över för att det är nåt nytt, nåt som bryter o fokuserar om. Så jobbade vi när det var som värst - den ena bar o tröstade o sen tog den andra över o då blev det ofta en andningspaus i 10-15 min innan gråten började igen.

Sen kan det klart vara magknip, övertrötthet el vad som helst som besvärar. För oss blev det bättre de dagar sonen fått långa o regelbundna dagssömner, så det kanske också är nåt att prova?

Ja igår tog jag honom när det började bli nattningsdags och han var lika ledsen då. Kanske inte lika länge som han brukar dock... Så det verkar mer vara något annat, kvällsorolig bara kanske.
Det jag varit orolig för är ju att jag ska behöva ta kvällarna också och att då anknytningen till min sambo försenas. Vet inte hur det är så här i början med anknytningen?

Vi håller oss mest hemma om dagarna och myser och då sover han också bäst på nätterna precis som du säger. De gånger vi haft mycket för oss verkar han bli lite mer orolig efteråt... 

I den åldern är det vanligt att de är oroliga på kvällen/sent på kvällen. Ofta har de ju i den åldern rätt sena vanor och så är det mycket intryck som ska smältas . Och eftersom du även skriver att han blir oroligast när det hänt mycket på dagen så är det förmodligen inte svårare än så .

Låt bebisen vara där hon är nöjd, dvs om det blir bättre om du tar över så gör så. Men jag kan nog tycka att ni tolkar in för mycket, ni behöver inte göra någonting alls med någon anknytning i åtanke, allt sånt här sker per automatik så skippa sådana här orostankar, ni försvårar för er själva. Ni behöver inte "fokusera" på något.

Kvällsoro är extremt vanligt och enligt min uppfattning beror det ofta på att de bearbetar intrycken från dagen, de kan ha blivit överstimulerade. I den här åldern får de större medvetande och märker mer av sin omgivning, därav också mycket lättare för dem att bli överstimulerade. Det är bara att fortsätta som ni gör, trösta, håll om, bär osv. Vid 8 veckor och 11-12 veckor ungefär har de dessutom utvecklasfaser som kan göra bebisen extra skrikig och orolig, det gör över!

Okej, tack för era svar!

Vi fortsätter trösta och bära så får vi se när det går över.

Har läst lite mer om anknytning idag och på bland annat folkhälsoinstitutets hemsida står det att spädbarn kan ha parallella anknytningsprocesser, alltså knyta an till två personer på samma gång. Det är väl mycket det jag har funderat över...

Våra barn hade oxå gråtperioder mitt i natten. Den ena hade sin vid 01, och en bra natt var den över på en timme, men en dålig natt kunde den hålla på till 04. Den andra började något tidigare. Vi bar och sjöng. Oftast jag, som var f-ledig. Våra barn var inte mammiga, så jag tror inte det har något med anknytning till ena eller andra föräldern att göra. Jag tror det är dagens intryck som ska bearbetas, och då är det helt enkelt bara jobbigt för bebisen. Men båda våra barn slutade med natt-gråten när de var mellan två och tre månader, så jag hoppas och tror att er bebis snart är förbi det stadiet. Det brukar nästan alltid vara så att när man haft en jobbig period och har nått stadiet då man börjar söka efter råd och hjälp - då är plötsligt den fasen över.