har tappat allt förtroende!

Inför min första förlossning kände jag mig ganska lugn och trodde verkligen att personalen fanns där för mig när jag behövde hjälp.
Men efter det förlossningen tappade jag all tillit och förtroende till personalen.
Ville inte ha fler barn pga att jag inte kan tänka mig att gå igenom en förlossning igen.

Men nu fyra år senare är jag gravid av misstag, trots skydd. Min första reaktion var att jag inte kunde tänka mig att ta bort det.Men sen när jag tänkte på förlossningen så ville jag inte mer. Min man vill verkligen ha fler barn så med viss påtryckning från honom så bestämde vi oss för att behålla det (då även jag innerst inne drömmer om att ha ett barn till)

Min försvarsmekanism: det är ju inte så ovanligt med missfall fram till v 12. När v 12 hade passerat: får se vad kubb/nupp testet visar då bebis kanske inte är friskt. När testerna visat bra: UL i vecka 19 kommer säkert visa att det är något galet. och sådär har jag hållt på.

Först nu har polletten ramlat ner och jag inser att denna bebis på något sätt måste ut. Bara tanken på det gör mig skräckslagen full med gråt och panikkänslor. Jag saknar förtroende fullständigt för alla som har med magen att göra!! De har gjort så mycket fel så det är inte försvarbart hur jag än vänder och vrider på det. Jag blev jäkligt illa behandlad vilket har satt sina spår.

Denna graviditet har hittills skett massa felaktigheter, både stora och små, som berott på pesonalen. Detta ökar ju bara på min panik.

När jag läser andra förlossnigsräddas inlägg så verkar kejsarsnitt vara "genvägen" och svaret på de flestas problem. Men inte för mig! En stor bukoperation kräver duktig, kunnig och lyhörd personal. Jag skulle aldrig låta något skära i mig som jag inte kände att jag kunde lite på.
Hur jag än vrider och vänder på detta måste jag i slutändan våga lita dem. Och jag förstår inte hur detta ska gå till.

Hade hjälp av en aurora efter min första förlossning. Hon sa till mig att om jag skulle bli gravid igen så är det bara att höra av sig. Men gissa, jag har försökt få tag i henne frekvent i 4 veckor. Har lämnat flera meddelanden och pratat med annan personal som lovat att framföra att jag vill bli kontaktad av henne. Men inte ett ljud.

Jag vill inte!

Det är verkligen inte min mening att göra dig oroad. Flera av mina vänner som fött på samma sjukhus har en helt annan upplevelse av personalen än vad jag har.
Men i mitt fall så var inte personalen närvarande. De stunder de var hos mig så lyssnade inte alls på mig. När jag efter 30h gick in i mig själv kunde jag inte göra mig hörd eller förstådd över huvud taget då jag inte förmådde att säga ett pip.. Ingen pratade med mig eller ens försökte få tillbaks mig i verkligheten igen, Jag antar att de tyckte det var bättre att inte hjälpa mig då det tydligen var väldigt många förlossningar igång samtidigt. Visst kan jag förstå att det är lättare att uppmärksamma de som kan skrika/prata för sig. Men det är inte ok att försumma en annan. Personalbrist är ingen ok ursäkt, de skulle ha skickat mig vidare till ett annat sjukhus om de inte hade resurser.
Saken är den att det höll på att gå illa för både mig och bebis. Och det finns svart på vitt i min journal att jag frångått det normala framskridningsskeendet i min förlossning och med råge passerat den sk "action line" , dvs dags att agera. Men med ingen personal som hann hjälpa mig så spelade det ingen roll.
Fem timmar efter jag bad om EDA första gången (var då öppen 6cm) kommer en stressad narkosläkare in och sticker fel, mummlar nått om att jag ändå har krystvärkar (vilket jag inte fick förren många timmar senare) och försvinner ut igen. Ingen har ens introducerat lustgasen för mig trotts en lång förlossning.
Jag är bara otroligt tacksam över att jag och mitt barn klarade oss så bra som vi gjorde och att hon inte fick komplikationer av syrebristen. Hade hon fått bestående skador hade detta berott på frånvarande personal som inte agerade när det var brukligt. Inte ok!

Så mitt största tipps jag kan ge; PRATA FÖR DIG MEDANS DU KAN!

har tappat allt förtroende!

INNEHÅLL