Hur mycket ansvar tar ni över era bonusbarn?

Kunde varit jag som skrivit detta, förutom att min sambos ekonomi räcker till underhållet, men eftersom vi har gemensam ekonomi blir jag ju ändå delaktig i det, kan man säga. 

Just nu är det jättetufft med sambons dotter som är 13 år. Hon skolkar mycket bland annat. Häromdagen sov hon hos oss, och sambon skulle till jobbet tidigt, vilket innebar att jag var den enda som var hemma när dottern skulle med busen till skolan. Hon kom åtminstone en timme senare hemifrån än hon skulle, jag tänker inte stå och skrika och bråka med henne. Jag kollar av att hon är vaken, påminner henne om bussen och hjälper gärna med frukost om hon vill, men mer ansvar än så tar jag inte i nuläget.  

Ja. Jag försöker att hålla lite distans till dotterns problem, så att jag kan vara ett bra stöd åt min sambo. Det är tufft! Jättejobbigt att se honom må så dåligt - både för att dottern är strulig och exet inte gör saken lättare heller.... 

Oj.... ja det är svårt att hänga med i tonåringars alla känslostormar. Man får bara försöka ha överseende, tänka att det nog ändå är allra värst för dem själva - och påminna sig själv om att det går över, att det nog ska bli bra. Hoppas det inte var någon fara med er gemensamma och att bonus lugnar ner sig.... 

Vår dotter/bonusdotter har börjat röka hasch, och det är förstås oroväckande. "Vanlig" tonårstrots går ju oftast över, men riskerar man att sätta sig i ett missbruk är det ju strax lite värre. Biomamman är också väldigt mycket känslomänniska och aviserar med jämna mellanrum att nu orkar hon inte mer, nu ska bonus bo hos oss. Sen lugnar det ner sig, och så återgår allt till det normala (där hon kanske är hos oss max 10% av tiden), tills nästa gång det strular och de bråkar, och så får vi veta att NU ska det minsann ändras på saker och ting, och så vidare....

Jag tror det är bra att ha som gemensam strategi just att man ger bonusföräldern "lov" att hålla en viss distans och ta paus från det hela ibland. Som bioförälder kan man ju inte det på samma sätt, men har man en partner som kan tanka lite energi då och då och  därigenom orkar vara ett bättre stöd så går det förhoppningsvis lättare att komma igenom.... 

Jag vet inte hur många gånger hennes föräldrar har påtalat alla olika risker med hasch.... Men det går liksom inte in. Eller också struntar hon bara i det. Så länge det finns de som påstår motsatsen är det förstås roligare att tro på att det inte är farligt.

Bara kolla in här på FL om någon skulle starta en tråd om haschrökning, det går två sekunder sen är haschförespråkarna där och argumenterar för hur totalt ofarligt det är och hur mycket värre det är med alkohol.

Vi bor utomlands i en stad där det är rätt mycket lättare generellt att få tag på hasch, och attityden till det är mildare än i Sverige. Gillar det inte alls, men vad ska man göra....  

Jag tänker också att det beror väldigt mycket på hur gamla bonusbarnen är och hur umgänget ser ut. Min bonusdotter är tretton, hon var tolv när vi flyttade ihop, och är bara hos oss sporadiskt. Då blir det svårt att gå in med någon direkt uppfostran (men vuxenansvar som du skriver, självklart!). 

Hade min sambo haft yngre barn som varit här vv eller oftare t ex så tror jag nog att det hade känts naturligt att gå in och dela lite mer på ansvaret.