Förlorat barn och missfall är två olika saker. Man kan inte jämföra dem!
Jag är medveten om att texten är lång så snälla svara inte i tråden om ni inte orkar läsa. Jag är redan nu medveten om att folk kommer att läsa rubriken och rapa mantrat "man kan inte jämföra sorg". Detta handlar inte om att jämföra sorg. Det handlar om att jämföra situationer!
Om du är ofrivilligt barnlös rekommenderar jag att du tänker en extra gång innan du läser. Jag är inte ute efter att göra någon ledsen och detta är säkert jobbigt att läsa för den som längtar efter ett barn.
I tråd efter tråd har jag genom åren kunnat läsa hur folk diskuterar huruvida man kan jämföra tidiga missfall med förlorade barn. Jag förstår inte ens hur man kan komma på tanken. Och det betyder inte att jag tycker att den ena sorgen är mer värd än den andra. Det handlar om två helt olika situationer.
Att föda ett litet barn till världen är något av det största en människa kan vara med om. Att genomgå en graviditet med allt vad det innebär. Att lära känna en liten individ och att älska den gränslöst innan man ens sett dess ansikte, rört vid den lilla, hört dess röst och känt dess andetag. Att genomlida en förlossning för att till slut få känna hur den lilla greppar tag om ens finger och veta att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Att kastas mellan hopp och förtvivlan långa vakna nätter och vara på bristningsgränsen av uppgivenhet när man för tolfte gången plockar upp den lilla och känner hur all irritation är som bortblåst och man överväldigas av kärlek till det lilla knytet. Knytet vars namn man valt och som klockan 04 på morgonen ler mot en, hickar och ler sitt första riktiga leende för första gången i månljuset. Att hålla den lilla tätt intill sig, blunda och känna doften av nybakad bebis...
Att tappa hakan när den lilla plötsligt släpper bordet och kommer staplandes mot en med armarna vilt viftandes och blicken sökandes efter någonstans att landa. Att fånga den lilla i famnen och höra hur tjutet övergår från förtjusning till skratt! De första egna stegen! Den lilla börjar bli stor och kan! Känslan som får en att vilja sprängas när den lilla för första gången säger "mamma" som om det vore det mest självklara i världen och inse för första gången hur självklart det är att man är mamma! Att känna hur hjärtat brister när den lilla kommer tultandes med ett blodigt knä, gråtandes över hur elak marken var, letandes efter tröst och kärlek. Att lyfta upp den lilla, blåsa och lova att det går över, berätta hur mycket man älskar och bli alldeles varm inombords.
Att slumra i favoritfåtöljen när en liten nybadad kotte klättrar upp i ens famn och viskar "Älskar MIN mamma". Att läsa favoritsagan och sjunga favoritsången varje kväll och till sin glädje upptäcka att den lilla tar över boken och sjunger med i sången. Att vakna klockan tre på natten av att den älskade lilla knatten står vid sängkanten med nallen i famnen och vill upp. Att plocka upp den lilla, bädda ner, andas in doften av det rufsiga håret och uppleva total frid i de små andetagen när det obekymrade lilla livet somnar om. Tryggt och lyckligt...
för att sedan vakna på morgonen och upptäcka att den lilla varelse man byggt sitt liv runt och älskat gränslöst plötslligt är oroväckande kall och blek. Känslan när det går upp för en att den lilla inte kommer att slå upp ögonen. någonsin igen. Aldrig mer.
Att veta att man för all framtid kommer att sjunga favoritsången ensam i mörkret, evigt väntandes på att den lilla rösten ska börja sjunga med, vetandes att det är omöjligt. Att känna hur famnen värker varje levande sekund av tomheten. De små armarna som brukade kramas och trassla in sig i håret så att det gjorde ont dyker inte upp hur mycket man än önskar, vill och ber. De små kläderna är det inte längre någon som använder och sängen fyller ingen funktion. Det där leendet i månljuset är ett minne som bränner och är så verkligt att man helt enkelt måste gå över till sängen för att övertyga sig själv om att det inte är en ond dröm. Och till sist ekot av sången som dör ut i en kall tomhet...Som så många gånger förr. Som den alltid kommer att göra. I all evighet.
Att se sitt barn sänkas ner i den kalla svarta jorden och fysiskt känna hur man återupplever förlossningen inombords. Att för varje sekund som kistan sjunker återuppleva allt från start. Skrattet som ekar i huvudet, gråten och tårarna som man fortfarande kan känna smaken av på sina läppar. Doften av sand och svett efter en lång dag i lekparken....För att till sist gå hem. Krypa ner i sin säng. Och veta att ingen kommer att väcka en. Ingen drömmer en mardröm och behöver tröst. Ens själ och hjärta ligger i jorden. Ensam, långt bort. Och aldrig aldrig aldrig aldrig får man vara tillsammans igen. Någonsin.
Det må vara stora empatiska störningar som orsakar mitt oförstående. Men jag ser inte hur detta är jämförbart med att få ett plus på stickan, glädjas åt det, och ett par dagar senare börja blöda. Givetvis är det fruktansvärt och hemskt och något jag inte önskar min värsta fiende. Men den som går igenom ett tidigt missfall sörjer förlusten av en dröm. Graviditeten kunde inte fortsätta och det blev inget barn. Det är nog så hemskt och man får sörja precis hur intensivt man vill. Men jag förstår inte behovet av att JÄMFÖRA med levande barn som faktiskt har fötts och fått leva på jorden. Situationen jag beskriver är en helt annan än ett missfall. Lik förbannat envisas folk med att hävda att det är samma sak och jämförbart.
Är det verkligen möjligt att jämföra dessa två situationer?
