AP - sjukt eller feministiskt?

Fanns det en pappa med i bilden? Hade han i så fall samma förhållningssätt? Jag tror att det handlar om annat än vilket förhållningssätt man har om man går in i väggen. Brist på avlastning t.ex.

Nu avsåg jag egentligen inte att diskutera just mitt fall i tråden, utan jag tog det mer som ett exempel och som en anledning till varför jag lyfter frågan. Jag tänkte mer försöka lufta den här inställningen som finns idag, men väldigt höga krav på kvinnor som mödrar. Moderna synsätt anammas ofta först av välutbildade människor innan de klättrar längre ned och detta är ju inget avvikande. Det är många gånger intelligenta och välutbildade kvinnor som lyfter fram "det nya föräldraskapet" och sådana grupper inger ofta förtroende hos folk.

Är det en fluga eller är det utveckling och en förbättring? Handlar det om prestige eller om barnen? Handlar det om ett sätt att identifiera sig och sticka ut? Är det frågan om ungdomlig lust efter något nyskapande?

Personligen tror jag att många (speciellt på familjeliv) har missuppfattat hela grejen med AP. Det är ingen metod med en rad verktyg men många gör det gärna till det och dömer därför ut andra. Det är sorgligt när det egentligen handlar om en grundtanke, ett förhållningssätt. Det går att göra på olika sätt utan att gå emot något av detta. Sedan glömmer många bort det här med balans och inbillar sig att mamman är den som räknas medan pappan är en bifigur. Det finns inget som säger att man ska glömma bort sig själv och inte kan leva jämställt bara för att man sympatiserar med ap. Jag har dock full förståelse för att man kan få de uppfattningen här.

Då förstår jag. Återkommer om ett tag. Tycker det är en intressant fråga.

I förrgår beställde jag en bok på just det ämne du tar upp: How Modern Motherhood Undermines the Status of Women. Handlar om det "nya" mammaidealet, som på många sätt tar oss flera kliv bakåt när det gäller kvinnans ställning i samhället.

Det finns så många beståndsdelar i frågan, känner jag. En del handlar om huruvida det är "svårare" att vara AP-inspirerad förälder än att inte vara det, en annan om viktningen av föräldrarnas och barnens behov och önskemål, och ytterligare en om ansvarsfördelningen mellan föräldrarna. Nu blir inlägget lite hattigt, skriver från mobilen, men jag ska försöka göra några poänger: - för mig har saker som amning, samsovning och bärande varit något som underlättat föräldraskapet snarare än försvårat det - i den aspekten faller argumentet om AP som särdeles krävande - om AP ska förstås som att mamman utplånar sig själv och får ett väldigt sporadiskt arbetsliv så är det såklart en tillbakagång. Jag tycker det är jätteviktigt att papporna tar sin del av ansvaret!

Alltså de flesta gör väl sitt bästa för att vara så bra föräldrar de bara kan till sina barn? Jag skulle inte palla med att acceptera att vara en sämre förälder för att jag kände mig stressad. Däremot så följer jag ju min egen övertygelse och inte min föreställning om andras förväntan när jag fattar beslut om vad mitt föräldraskap ska innebära. Det är ju på grund av detta som moderskapet blir en jämställdhetsfälla, man är sällan beredd att offra sitt barn för jämställdheten och man gör det man anser vara det bästa för barnet även om det innebär att man får göra avkall på andra principer man har.
Därför är det ju asviktigt, speciellt om jämställdhet är viktigt för en, att diskutera igenom de faktorer som påverkar jämställdheten med sin partner innan man får barn.

Det jag vill säga är att det vanliga är att föräldraskapet är instinktivt, och det är bara när det börjar handla om att prestera i andras ögon som det kan riskera att leda till att man "går in i väggen" på grund av uppoffringar i samband med det. Och det är bara de insatser man gör för att tillfredsställa andra än sitt barn som man kan dra in på för att minska pressen på sig själv.

Väldigt bra poäng!

Varför skulle AP vara antingen sjukt eller feministiskt?
Det kan väl vara totalt sjukt men ändå feministiskt?
Totalt icke-feministiskt med definitivt inte sjukt?

Konstigt resonemang. Håller också med första kommentaren, det är inte AP-föräldraskap som driver någon in i väggen.
För mig har ett AP-förhållningssätt aldrig varit en stressor eller belastning. Tvärtom. Skulle må och ha mptt mycket dåligt om jag/vi inte kunnat fokusera, prioritera och handla som vi valt att göra. DET hade varit stressande och krävande för mig. Att inte ta upp mitt ledsna barn, inte bära när han ville, tvinga till vagnen trots protester, o.s.v.

Och jag är ju förälder 24/7. Det kan jag inte stänga av. Jag kan inte glömma honom och slappna av med det.

Konstigt tycker jag. Och oavsett synsätt eller hållningssätt så vill väl de allra flesta göra det de tror är bäst för sina barn? Jag vet att jag vill det, och skulle inte nöja mig med mediokert föräldraskap. Det betyder inte att jag bär och ammar dygnet runt. Mitt barn gör annat också - vilket ger mig "fri tid". Men när han vill då lyssnar jag i stället för att resonera med exempelvis
- han ska inte skämmas bort
- han ska inte vänja sig vid att alltod bli buren
- lite gnäll skadar inte
- man SKA använda barnvagn
- man SKA sova nu
- man ska inte amma när barnet är två år
- tvååringar ska sova hela natten
- nu ska du leka själv för det har jag bestämt, även om du inte vill det just nu
- du ska vara med den här personen nu, även om du inte vill det
- på natten tröstar jag inte dig

osv. osv. osv.

Och apropå feminism, jag var hemma 6 månader med sonen och min man har varit hemma 18 nu. TROTS vårt AP-förhållningssätt.                          

Jag vill poängtera att jag valde bara rubriken efter rubriken på artikeln, i brist på annat. Det är alltså ingen uttalande från min sida.